Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 8 januari 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 IDUN 1892
nadsvärd tingest. Alldeles som ett modernt
trähus bredvid en medeltidsborg.
Och denna doft af rosor och lavendel sedan,
som strömmade ut ur dess inre och fyllde
hela vinden med vällukt, när faster öppnade
locket.
Poesi, poesi alltigenom!
»Ack, faster, jag får ju vara med och se
pâ alla dina vackra saker — det är sä rys-
ligt roligt.»
»Ja, men ingen förevisning, förstår du;
det har jag ej tid med i dag pä spritt hvar-
dan. Jag skulle bara ta’ reda pä ett grått
ullgarnsnystan, som skall ligga någonstädes
på botten.»
På botten — det var då allt för lyckligt.
En hel hop af sakerna måste således upp i
dagen.
»Lägg i mitt knä, faster. Det är så dam-
migt på golfvet.»
Hvilken liten diplomat jag var!
Först kommo några lättare småsaker och
ett par sjalar af mycket antikt utseende.
Så ett par broderade tofflor samt en bibel i
slitet skinnband. En gammal röd och hvit,
finrandig musslinskjol med volanger ner-
omkring hade alltid utgjort ett föremål för
min barnsliga beundran, men det hopp jag
städse hyst att en gång få den ändrad och
passande för min egen lilla lekamen hade så
småningom bleknat, nu sedan jag vuxit upp
till en lång ranglig flicka och insåg, att den
ej längre skulle räcka till.
Ett par stora silkesdukar af gaziris — en
röd och en ljusblå medinväfda silkesblommor—•
voro dock afgjordt det vackraste af koffertens
innehåll, och jag tröttnade aldrig att beundra
dem.
Men hvad var det? Ett långt, smalt paket.
Det hade jag bestämdt aldrig sett förr, och
min nyfikenhet var stor.
Medan faster Marie sökte på botten af
kofferten och dök upp igen med sitt ullgarns-
nystan i handen, hade jag varligt lossat litet
på papperet, men till min stora förfäran sprang
det loss i rullningen, och ett ljust, glänsande
sidentyg rullade ut och följde efter mina knän
och ben ända ner till det dammiga golfvet.
Jag blef så förbluffad, att jag ingenting
kunde säga eller göra, förrän faster fått
ögonen därpå.
Hon blef i hast alldeles blek och ryckte
häftigt till sig tyget.
»Olyckliga barn, hvad gör du?» — sade hon
därpå — »det skulle aldrig komma i dagen,
förrän jag skulle svepas däri.»
Och min gamla faster — eljes så lugn,
så kall, så hvardaglig, — satte sig på en gam-
mal stol, som fanns till hands, lutade hufvu-
det i händerna och brast ut i en häftig, ohej-
dad gråt.
Jag visste ej, hvad jag skulle taga mig till,
och mitt hjärta krympte samman i mitt bröst.
Några smekningar hade hittills aldrig kom-
mit i fråga oss emellan, men följande min
känslas bud, smög jag mig nu intill henne
och lade min arm om hennes hals.
»Faster, kära faster» — sade jag ömt —
»förlåt mig, om jag gjort dig ondt? Jag är
så ledsen däröfver. »
Och jag smekte hennes grå, obetäckta
hufvud.
»Jag var nyfiken, och det var illa, men
jag menade icke något ondt därmed. Förlåt
mig! »
Hon såg nu upp och torkade af sina tårar.
»Det är ej så farligt» -— sade hon ovanligt
mildt -—- »men det kom så häftigt öfver mig.»
»Ack faster» — sade jag — »jag vet. Du
har en historia.»
»En historia» — svarade hon — »hvem
har ej en historia!»
Jag hade aldrig tänkt, att hon hade en.
För omkring tio år sedan, vid min moders
frånfälle, hade hon kommit i vårt hem, redan
då vissnad och grå, hade under dessa år gått
upp i de husliga omsorgerna och låtit mig
sköta mig själf, bäst jag ville. Aldrig förr
hade jag tänkt på, att hon också varit ung
en gång.
Nu såg jag henne i ett nytt ljus. Äfven
hon hade haft sin saga, sina sorger, sina fröj-
der. Ack, ville hon bara berätta!
Hon tog upp sidentyget, skakade det fritt
från dam och slätade ut det omsorgsfullt.
»Är det ej vackert?» — frågade hon till
sist.
»Förtjusande! Hvilken vacker brudkläd-
ning det skulle ha blifvit.»
Hon gaf mig ett långt, skarpt ögonkast.
»Hvem har sagt, att det var ämnadt till
det?»
»Ingen, men jag gissade det.»
Hon höll det fram emot ljuset, som föll
in genom fönstret, och tycktes en stund för-
nöja sig åt dess skönhet.
»Ja, det skulle ha blifvit min brudkläd-
ning» —- sade hon till sist och började att åter
veckla in det i papperet.
Jag teg, men mina ögon sågo bedjande på
henne, och jag märkte, att hennes läppar bör-
jade darra.
»Det skulle bli en alltför lång historia att
berätta» •— sade hon vemodigt. »Och den
är lik tusen andra. Han som skulle ha blif-
vit min make, är nu sedan flere år tillbaka
kyrkoherde i ett stort pastorat i södra Sverige,
och min styfsyster Amalia har alltid varit
honom en trogen följeslagarinna och en god
moder åt många barn. De hafva — så vidt
jag vet — varit lyckliga tillsammans, och jag
afundas dem ej deras lycka.»
Hon försjönk åter i tankar.
»Den första tiden» — tilläde hon därpå —
»var jag bitter, mycket bitter, och många år
förgingo, innan jag kunde sätta min fot inom
deras dörr. Så bröt en härjande farsot lös
i församlingen, där de bodde, och jag fick veta,
att både Amalia och tre af barnen lågo sjuka.
Jag stred då med mitt onda hjärta, men till
sist — innan jag ännu kände mig fullt blid-
kad —• gaf jag mig af till dem.
»Han, Magnus — han var nu bra olik
mitt forna ideal — tog vänligt, men kallt
emot mig. Arbete fick jag nog och var, efter
hvad jag själf tyckte och hvad man också
sedan tacksamt erkände, till verklig nytta
där i huset och delade mina omsorger mellan
de sjuka och hushållet. Det yngsta af bar-
nen dukade snart under för febern, men mo-
dern och de andra två kommo på fötter igen,
ehuru det dröjde länge, innan de fingo sina
krafter åter.»
Faster Marie tystnade här och torkade med
sin näsduk svetten ur pannan. Det var varmt
på den gamla vinden.
»Och sedan?»
»Ja, när de blefvo friska igen, behöfdes jag
ej vidare, och jag vände åter till mitt ensliga
lilla hem, där jag sedan vistades, till dess din
far kallade mig till sig.»
Jag vet ej, hvad det var, som plötsligt gjorde
mig så vek om hjärtat och kom mig att se
faster Marie med helt andra ögon än förr.
Jag föll på knä framför henne och slog mina
armar om hennes lif.
»Ack, faster, kära, kära faster! Och här
har du också sträfvat och arbetat ihärdigt
och redligt, men alltid utan lön. Ingen kär-
lek, ingen uppmuntran från någon af oss.»
Jag, brast i tårar och gömde mitt hufvud
i hennes knä.
Hon lät paketet med sidentyget glida ned
på golfvet och tog mig i sin famn.
»Jag har alltid känt, som om någonting
fattats» —- sade hon enkelt, »men ej gjort
mig reda för, hvad det varit. Nu . . .»
»Ja, nu skola vi alla bli lyckliga tillsam-
mans» — sade jag — »och du skall ej be-
höfva sakna den tillgifvenhet och kärlek, som
du så väl gjort rätt för — kära, älskade
faster ! »
Hon kysste mig på pannan, steg upp och
lade ned sidentyget i kofferten.
»Fröken Marie» — hördes med detsamma
en röst nerifrån trappan. »Är fröken här?
Hvetdegen håller på att jäsa öfver bräddarne,
och patron frågar efter sina strumpor.»
Faster Marie slog med en duns igen locket
till kofferten.
»Jag, gamla toka, hade så när glömt allt-
sammans. Men det rår du för, du stygga
barn. Se så, titta nu ej vidare på molnen,
utan kom i stället ned och hjälp mig att
trilla skorpor.»
”Fnti: vivre”.
Af J. D—f.
»Mot fritt vivre kan en bildad, musikalisk
flicka erhålla plats som guvernant och hjälp
åt frun —», »En ung, oberoende flicka med
god bildning önskar mot fritt vivre plats i
finare familj för att läsa med barn och att gå
frun tillhanda —», »En anspråkslös flicka med
vårdad uppfostran önskar mot fritt vivre plats
i familj. Villig att deltaga i alla förefallande
göromål —■», ja, sådana annonser stå ofta att
läsa i tidningarnas spalter och icke minst i
Iduns.
Det skulle aldrig falla en husmoder in —
hur sparsam och fördomsfri hon än vore —
att begära att få en barnjungfru, en ladugårds-
piga eller dylikt mot ingen annan lön än ma-
ten, men utan ringaste betänkande ger hon
den, som skall undervisa och uppfostra hen-
nes barn, som skall vara ett sällskap åt henne
själf, och som slutligen ofta får bära ansvaret
för hela hushållningen, som ersättning för allt
hennes arbete endast fritt vivre och kanske
dessutom ett vänligt bemötande då och då och
om julen ett klädningstyg och en flaska eau de
Cologne — förmodligen att kläda sig på.
Icke har husmodern därför något att förebrå
sig? Jo, helt visst! Hon kan visserligen ré-
sonnera som så, att hon icke har tvingat nå-
gon ; hon har sagt sina villkor, och vill någon
antaga dem, så är det godt och väl — hon
tvår sina händer, men hon bör dock påminna
sig den gamla satsen : »I husbönder, gifven
edra tjänare, hvad rätt och billigt är!»
Tänk på, att denna flicka, hvars hela tid
du upptager med ditt arbete, i de flesta fall
icke äger ett öre mer, än hvad hon själf kan
förtjäna, och att hon behöfver något mer än
sitt uppehälle för stunden, behöfver något dels
till kläder dels för den tid, dä hon icke längre
kan arbeta, och då hon uteslutande är hän-
visad till de besparingar, som hennes lifsgär-
ning rätteligen borde hafva inbringat henne,
men som hon dock icke kunnat göra. Tänk
på, hvilken eländig ålderdom, en sådan varelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
