Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 8 januari 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
I min af sorger slutna barm,
Och dikten, tjusande och varm,
En flock af ljusa bilder föder.
Men fort som för en frostig dimma
Man skådar fjärilarna fly
I höstens kulna aftontimma —
Så jagar ock en nattlig sky,
Fördunklande dess ljusa strimma,
Med ålderns skuggor innan kort
Den blyga diktens rosor bort ;
Och Nornorna, de olyckssälla,
Som vård om tidens urna fått,
De tömma hastigt lifvets källa —
Dess dunkla botten re’n jag nått,
För mig dess vågor mer ej välla;
Men jag välsignar tyst Er hand,
Som fäst en ros vid grafvens rand.»
Ocb denna graf stod bäddad redan, ty den
19 nästföljande februari afled den gamla. Hon
fiek sålunda ej länge njuta af sitt nyväckta
skalderykte; men visst måste akademien känt
tillfredsställelsen af ej blott en god, men en
rättvis gärning.
De prenumeranter inom hufvudstaden, som prenumererat
â Idun på tidningens byrå, erhålla hädanefter tid-
ningen hemburen genom k. postverkets pålitliga bref-
bärare, hvarigenom vi hoppas hafva förebyggt alla
oregelbundenheter i distributionen.
Ett möte.
Utkast af
Cecilia Bååth Holmberg.
(Forts.)
H
ndast då ett glåpord äfven kallat hans
mor, som boddeibyn ochägdesammamörka
drag» fast i hvassare form, »svart tattarkäring»,
hade han brusat upp, med af förbittring glän-
sande ögon gifvit den talande ett slag i an-
siktet och sprungit ned i parken, där han
kastat sig framstupa i gräset.
Men från den stunden trifdes han ej mer
i drängstugan, hvilken aldrig varit i hans
smak.
Hans hår var nästan blåsvart och krusade
sig kring den vackra nacken i täta lockar,
så regelbundna, att pigkammarskvallret påstod,
att de voro »brända»; skrattande, så att de
jämna hvita tänderna lyste, hade han den
gången vikit undan den breda skjortkragen,
låtit en klar vattenstråle från pumpen skölja
öfver hufvud och nacke, därefter ruskat på
sig, så att vattnet stänkte, och åter rätat ut
sig, medan det svarta håret nästan ännu tä-
tare och ännu mera regelbundet krusade sig
kring hans panna, satt halmhatten på och
med den kring hals och axlar våta skjortan
öppen i bröstet gått till arbete i trädgården,
i det han halfhögt sjöng sin favoritvisa:
Gå ej till stranden, Ring, med din maka,
Helst sedan stjärnorna sprida sitt sken.
Hur gripen blef jag ej alltid af denna sång!
Hur ofta satt jag ej i gräset bredvid honom,
medan han arbetade, intagen af en känsla af
ödslighet och beklämd af det vemod, som
omedvetet låg i hans ton och röst. Men så
fort han fick se mig så allvarlig och förstämd,
afbröt han sin sång och började med skälm-
aktig blick och munter min sjunga någon
mera glädtig visa ;
Min fader var en millionär,
Min moder född grefvinna — — —
Han sjöng nästan alltid, under det han ar-
betade; han hade nämligen en ovanligt vacker,
IDUN
klingande sångröst och fick därför alltid sjunga
från orgelläktaren i kyrkan om söndagarne;
och om aftnarne, när husfolket i en lång rad
med kusken i spetsen och trädgårdsgossen till
sist, alla i strumplästen, kommo in i hvar-
dagsrummet, där familjen satt samlad kring
lampan, utbredde sig en särskild andakt i
rummet, då hans klara rena röst anförde af-
tonpsalmen.
Jag var då vanligen redan skickad till
sängs, men i halfslummern inmängde sig lju-
det af sången i mina drömmar, och den klara
rösten omsvepte mig med sitt välljud, långt
efter det den tystnat och alla i huset gått till
hvila. —
Vi voro goda vänner, Nils och jag. Om
pilkäppen ibland träffade något hårdt, mild-
rades svedan af den kamratlika delningen af
hvarje godt äpple, jag hade i min ficka, samt
af de böcker, jag smugglade ut till honom i
trädgården.
Vänskapen ökades så mycket mer, som
han var särdeles händig och förträffligt förstod
sig på att göra små krattor och vagnar, men
framför allt pipor och flöjter af pilens tjocka-
ste grenar eller »hundkäxets» ihåliga stam,
på hvilka han sedan blåste melodier.
Han hade en viss förmåga att, utan att
försumma sitt arbete, dock hinna med att läsa
litet: tidningar, hvilka kommo i den stora
postväskan och lades ut i folkstugan för att
hämtas af sockenprenumeranter, • barnböcker,
men ännu hellre läxböcker från min lilla
hylla; han lyssnade med girig uppmärksam-
het, då jag, uppmuntrad och smickrad däraf,
för honom upprepade innehållet af dagens un-
dervisning.
klan anförtrodde snart mina bröder, hvilkas
synnerlige vän han under ferietiden blef, att
han egentligen hade en enda önskan, nämli-
gen att slippa »tjäna dräng», utan komma »på
seminariet», bli skollärare och organist, en gång
själf få spela orgeln i kyrkan, bo i det lilla
nätta skolhuset och ha sin mor hos sig.
Han trifdes icke i drängstugan.
Och i godt samförstånd med husets barn
drogs han också allt mera därifrån.
Endast då det kom kamrater till mina brö-
der, elementarläroverksgossar liksom de, gick
han tyst undan deras bullersamma, stojande
flock; öfver hans mörka ansikte låg då all-
tid ett tungsint drag, den veka munnen var
hoppressad, och tagen med skyffel och spade
voro kraftigare och snabbare än eljes, där han
med den gula halmhatten djupt neddragen i
pannan och utan att se sig om eller blicka
upp skötte sitt arbete.
Gäster, som kommo,brukadeibland, dådepro-
menerade förbi honom i trädgården, säga högt,
att trädgårdsgossen i sin gula hatt och sina
hvita skjortärmar rent af vore en trädgårds-
prydnad; då ryckte det alltid till i hans an-
sikte, och efter sådana dagar rörde han ej
vid en bok.
Men när små flickor från den stora grann-
staden kommo på besök, hämtade af Nils i
enspännarvagnen, då hlef det annorlunda; han
måste då hela dagen leka med, sjunga och
tralla, och vid hemresan kifvades de små
stadsfröknarna om, hvem som skulle sitta i
försätet bredvid »vackre Nils».
Han blef allt mer och mer främmande för
folkstugan; han blef allt mer tyst, sjöng ej
läDgre och skötte sitt arbete i trädgården trögt,
under det han läste och läste, så att han
blef mager, och den friska rodnaden försvann
från hans kinder.
Oeh när det till slut upptäcktes, att han
i all hemlighet förfärdigat sig ett slags ljud-
1892
löst instrument, en orgel utan pipor, men
med trampor och ett slags pinntangenter, på
hvilka han försökte lära sig spela, medan han
sjöng de toner, han inbillade sig locka ur det
enkla instrumentet, så beslöts det, att Nils
skulle tagas ur trädgården för att få följa
sin håg.
Käck och rank — jag mindes det ännu
så väl — med tillförsikt i ögonen och det
mörka, lockiga hufvudet högburet, tog han en
dag afsked för att begifva sig till seminariet.
Frimodigt tog han där itu med böcker och
läsning.
Men hvad tiden led, kom det klagomål
från rektorn: »husets skyddsling», som han
kallades, hade ej några goda seminarieanlag;
han lärde sig ej kurserna ; han vore uppstud-
sig och — i korthet sagdt — uppförde sig ej
reglementsenligt ; han vore alltför själfstän-
dig och passade ej in i det i minsta detalj re-
glerade seminarielifvet. —
En duktig skrapa från mitt hem blef för
Nils följden af detta bref. Och det tycktes
hjälpa. Nils såg ut att bli en sannskyldig se-
minarist, en »hygglig ung man», som rektorn
till sist skref i det bref, Nils medförde hem.
Men af den forne »trädgårdsgossen» var
det ej mycket kvar. Vacker var han nog ännu,
men litet krokig hade han blifvit och blek,
håret var kortklippt, de krusiga lockarne borta
och de ärliga, mera än förr vemodiga ögonen
voro nästan skygga; han såg ut, som om han
ej visste, hvar han skulle göra af sig, som
om han fått på sig en främmande rock, hvil-
ken satt illa.
Den frimodiga tonen var äfven borta, och
det uppskrufvade talet gaf under hans för-
tviflade bemödanden att undvika »bonddialekt»
åt honom en prägel af något löjeväckande.
Han blef ytterst generad, då han påmindes
om sin forna syssla som trädgårdsgosse, han
skämdes öfver minnet att hafva sprungit och
lekt på ängen, och att sjunga visan om kung
Ring — därtill var han nu alltför fin!
Min lekkamrat på ängen, han, som sjöng
så vackra visor och skar pilflöjter, var för-
svunnen.
* #
❖
Och borta hade han sedan dess varit; borta
ur mina tankar liksom ur mitt minne. —-
Åren, många år hade gått, och nu, nu
mötte han mig här i ett främmande land,
elegant, högrest, en gentleman i skick och
gestalt.
Mera minnesgod än jag, hade han genast
känt igen mig, och nu satt jag här med hans
visitkort i handen.
En knackning på dörren hejdade strömmen
af mina minnen, oeh den väntade med de
nu så välbekanta dragen inträdde.
Jag gick emot honom, och vårt handtag
rar som mellan gamla vänner.
Ett ögonblick sågo vi på hvarandra under
tystnad, och ett liksom fuktigt skimmer glän-
ste i hans ögon, frimodiga som förr, men med
det uttryck af klarhet och bestämdhet, som
väl använda läroårs erfarenhet gifver en män-
niska.
(Forts. o. slut i nästa n:r.)
Iduns Mode och Mönstertidnings januari-
nummer medföljer Idun nästa vecka
till resp. prenumeranter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
