Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 8 januari 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 I DU N 13
gâr till mötes, och säg mig sedan, om du tror,
att de penningar, som du besparat genom att
knappa in pä hennes lön, skola vara dig till
någon välsignelse.
I husmödrar, förhållen icke edra tjänare
deras rättmätiga lön !
»En oberoende flicka önskar plata mot fritt
vivre» — ja, det är så trefligt och intressant
att kunna berätta för vänner och bekanta, att
man själf pröfvat på lifvets allvar, och att
man kan, om man vill, försörja sig, och där-
för skaffar man sig för ro skull en plats på
ett halft eller kanske helt år. Någon lön be-
gär man naturligtvis icke, ty är det något, som
behöfves, sänder pappa ett »rek» vid första
ord därom.
Säg mig, du unga, oberoende flicka, skulle
du vilja gå in på att i ditt eget hem utföra
det arbete, som du nu gör hos främmande
människor, på samma vilkor d. v. s., mot en-
dast fritt vivre? Icke sant, du ville det ej,
och om dina föräldrar föresloge dig något så-
dant, skulle du anse dem för bårda och hjärt-
lösa ; men tänk då på dig själf och besinna,
att du stänger vägen för andra, obemedlade
kvinnor, som icke hafva några föräldrar att
fly till, då penningbehofven och bekymren
komma, och att du tvingar dem att arbeta på
samma, för dem så hårda vilkor.
Och du bildade, fattiga kvinna, som står
ensam i världen och är tvungen att försörja
dig själf, sätter du så föga värde på din ar-
betskraft, att du erbjuder den för så riDga lön
som fritt vivre? Har du icke kraft att söka
dig en mera lönande sysselsättning, en syssel-
sättning, som kan inbringa dig icke blott bröd
för stunden, utan som på samma gång kan
vara en, om också knapp, så dock säker ut-
komst för hela lifvet, äfven då du är oförmö-
gen att längre arbeta? Sök med allvar och
ihärdighet och var viss på, att du skall finna
en sådan till sist. Tänk på, hvad kampen
gäller — tänk på din ålderdom! Nu går du
dag efter dag, år efter år och väntar på ett
obestämdt något, som hoppet gycklande till-
hviskar dig, och drömmer om oberoende och
en sorgfri framtid, men att göra något själf
för att ernå detta, det mäktar du icke — och
tiden går. En vacker dag står du där med
ögat skumt och ryggen värkbruten, utan kraft
att längre kunna deltaga i kampen, utan en
samlad sparpenning, utan hjälp, och då kan
det ju hända, att vår Herre är så nådig och
låter dig lägga ditt trötta hufvud till hvila,
men det kan också hända, att du dessförin-
nan för en tid får nöja dig med fritt vivre
— på fattighuset.
mm
Ärade läsarinnor!
Vi bedja härmed fä hänskjuta till edert
eget afgörande, hvem af de täflande bäst för-
tjänat det utsatta
priset af 25 kronor vid »/duns ju/klappsbasar».
I hafven själfva väl pröfvat ett och annat
af det insända till den nyss gångna julen, och
vi bedja Eder därför ofördröjligen insända
edra röster, med tydligt angifvande af veder-
börande signatur, till
Redaktionen.
Våra författarinnor
inför
Svenska akademien.
En liten revy för Idun
af H. H.
II.
vår förra uppsats hafva vi redogjort för
kl akademiens kvinliga pristagare. De äro, som
& vi sett ej många. Akademien har sedan sin
stiftelse 1786 till täflande utdelat 53 stora och
19 mindre pris, och af dessa hafva, efter hvad
förut visats, endast ett stort och sex mindre
tillfallit kvinliga författare.
Men akademien har lyckligtvis funnit me-
del att visa sitt erkännande äfven af förmågor,
som ej deltagit i hennes täflingar. Vi skulle
eljes bland de af akademien uppmärksam-
made författarinnorna nödgas sakna våra främ-
sta. När en vitterhetsidkare af blygsamhet
eller andra orsaker håller sig tillbaka från täf-
lingarna eller hans verksamhet ej fullt faller
inom dessas område, kan akademien uppsöka
denne och har därvid plägat själfmant öfver-
räcka sin stora prismedalj eller sin mindre
skådepenning i guld (motsvarande det stora och
det mindre priset). Denna form af belöning
har dock ganska sparsamt användts. Knappt
20 personer hafva utom täflingen erhållit den
stora medaljen och ungefär lika många den
mindre guldpenningen.
Den bland våra författarinnor, som på detta
sätt blifvit mest hedrad af akademien, är
Fredrika Bremer. Hon hade åren 1828 och
1830 anonymt utgifvit sina »Teckningar ur
hvardagslifvet», hvilka väckt akademiens upp-
märksamhet »såsom röjande ej mindre snille
än tankegåfva samt utmärkande sig genom ett
naivt och behagligt uttryckssätt». Med anled-
ning häraf öfverlemnade akademien 1831 sin
mindre skådepenning i guld åt den då 30-åriga
författarinnan. År 1844 fann sig akademien ma-
nad att tilldela samma författarinna sin stora
prismedalj. Det var första gången denna ut-
märkelse föll på en kvinlig författares lott.
Akademien uttalade därvid sitt erkännande af
»den sällsynta förening af snillets och hjärtats
egenskaper, af skönhet i framställning och ren-
het i tänkesätt, som genomandas de bilder,
hvilka, började med »Teckningar ur hvardags-
lifvet», fortsatts i en följd af hänförande taflor
öfver samfundslefnadens inre, ofta för mäng-
dens blickar bortgömda förhållanden och på
deras författarinna fäst ej blott Sveriges, men
Europas uppmärksamhet.» I det tacksägelse-
bref, hvarmed Fredrika Bremer besvarade
denna utmärkelse, heter det: »Min första kär-
lek var mitt fädernesland, mitt lifs starkaste
längtan var att pä något sätt kunna tjäna det.
Huru dyrbart måste då för mig vara ett ve-
dermäle af detta fäderneslands vittra domstol,
som säger mig: ’Din kärlek var icke fåfäng,
din längtan icke utan all frukt.’ Detta är
uppmuntran och belöning på en gång, långt
öfver hvad jag någonsin vågat hoppas.»
Med sin stora prismedalj har akademien
sedermera blott en gång utmärkt en författa-
rinna. Det var år 1862, då den tillföll fru
Emelie Flygare-Carlen, vår stora romanförfat-
tarinna. Akademien gör det då »med särskildt
afseende å det natursanna och fosterländska
i hennes taflor, icke minst där de skildra det
svenska skärgårdslifvet med dess faror, lidan-
den och försakelser.»
Den mindre skådepenningen i guld hafva,
utom Fredrika Bremer, följande fruntimmer
fått mottaga, nämligen 1829 fru Julia Kristina
Nyberg, född Svärdström, känd under signa-
turen »Euphrosyne», 1833 fru Katharina Kri-
stina Cramer, född Gardell, 1840 fru Ulrika
Karolina Widström, född Forsberg, och senast
1881 skådespelerskan vid vår kungl. scen fru
Ebba Charlotta Elisa Hivasser, född Ja-
cobsson, hvilken, ensam bland alla de kvin-
nor vi här nämnt, ej tillhör våra författa-
rinnor, men hvars högtstående förmåga att på
tiljan framställa den dramatiska diktens skapelser
akademien ansåg sig jämväl böra ägna sitt erkän-
nande. De tre förstnämnda, fruarna Nyberg,
Cramér och Widström, som alla på sin tid idkat
vitterhet och utgifvit diktsamlingar, äro numera
döda. Euphrosyne, den första kvinna, åt hvil-
ken akademien utom täflingen gaf sin mindre
guldpenning »såsom ett uttryck af sin aktning
för hennes snille och talang», dog 1854 vid 69
års ålder, fru Cramér afled 1864, 78 år gam-
mal, och fru Widström — ja, om henne måste
vi bedja att få tala litet vidlyftigare.
Ty här möter oss en särdeles vacker och
rörande episod i akademiens historia. Född
1767 och dotter af den kände orgelbyggaren
Forsberg och hans maka, visade Ulrika Karo-
lina från unga år såväl vitter som musikalisk
begåfning, hvarjämte hon synes hafva ägt en
ovanlig fägring. Hon erhöll en för sin tid
särdeles god bildning och hade förmånen af
umgänget med sådana personer som Leopold
och Thorild. Detta jämte vitter läsning ut-
bildade hastigt hennes poetiska anlag, och vid
20 års ålder uppträdde hon redan såsom
skaldinna. Att hon med alla de3sa företräden
måste väcka beundran var naturligt. Leopold
har besjungit henne. Den eldige Lidner såg
henne vid en kyrkokonsert i Stockholm och
blef så intagen af hennes skönhet, att han im-
proviserade en hyllningssång, i hvilken det heter,
att hon vid altarets fot röfvar allas blickar’
från himlen till sig:
»Ack, man glömmer sin Gud, harmonien och sig,
Endast din skönhet man ser och blott på ditt snille
man tänker.»
Gift vid 23 års ålder, blef hon änka 1812
och fann sig då med Here barn i en mycket
bekymmersam ekonomisk ställning samt måste
såsom lärarinna söka sin utkomst. Hennes
lyra, hvilken förr så ofta klingat (hon utgaf
1797 en diktsamling), låg nu glömd för närings-
omsorgerna. Men år 1840 hade akademiens
uppmärksamhet blifvit fästad på de ömmande
omständigheter, under hvilka den fordom så
firade författarinnan framlefde sin ålderdom. Hon
var då sedan 1830 bosatt i Mariestad, där hon
inrättat en pensionsanstalt. Här uppsöktes hon
af akademien, och sedan genom dess försorg
en vald samling af hennes dikter utgifvits 1840,
till hvilken en af akademiens ledamöter skref
ett vackert och hjärtligt företal — något som
säkerligen ej ringa bidrog, till att hela upplagan
utsåldes på några månader — hedrade aka-
demien vid sin högtidsdag den 20 december
samma år den 74-åriga skaldinnan med sin
mindre guldpenning. I det af rörelse och ve-
mod genomandade svar, som den gamla aflät
till akademien den 2 januari följande år,
heter det:
»I ädle, vördnadsvärde fäder
På statens och på snillets höjd !
Af sorgerna och åren böjd,
Jag vaknar åter upp till fröjd,
Då Eder bifallsblick mig gläder.
Nu väcker mig Er bifallsröst,
Och vinterns kyla flyr mitt bröst,
Och ungdomskänslan åter glöder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
