Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 15 januari 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24 IDUN 189å
lotterivinsterna märkas som sagdt en hel del förträff-
liga saker. Bland annat torde böra framhållas dels
taflor, dels teckningar af Arsenius, Richard Bergh,
Gustaf Cederström, O. Hermelin, Holst, Hägg, E.
Josephson, Elisabeth Keyser, Carl Larsson, Bruno
Liljefors, Karl Nordström, Georg Pauli m. fl. samt
skulpturarbeten bl. a. af Chr. Eriksson, Hasselberg
och Alfred Nyström. Detta är utan tvifvel det stör-
sta konstlotteri, som hittills anordnats härstädes.
Försäljningen af lotter har redan tagit sin början
och visar god åtgång. Utställningen är väl förtjänt
af ett besök.
Vi hänvisa för öfrigt till annonsen härom å an-
nat ställe i detta nummer.
Den rätta.
Berättelse från landsbygden
af Fanny Chrysander.
Prisbelönad vid Iduns stora pristäfling.
(Forts.)
sack så mycket!» Nils satte sig och såg ännu
’ en gång bort mot den gamla, och i skenet
från spiselbrasan varseblef han då i det
skrynkliga ansiktet ett drag af sorgbunden ^skygg-
het. Det såg ut, där hon satt hopkrupen långt in
i hörnet, som om hon varit rädd att sitta i vä-
gen.
Detta kunde väl icke vara »farmor» eller »mor-
mor» i huset. Nils tänkte på sin egen gamla far-
mor där hemma, med hvilken lugn och stilla vär-
dighet hon alltid intog hedersplatsen i hemmet, och
huru alla ärade och vördade henne såsom det
bästa huset ägde. Denna gamla var väl något
fattighjon eller dylikt.
»Ta’ hit ett par vedträn, mormor,» bad eller
rättare befallde i detsamma flickan med hård, ovän-
lig röst, och då gumman, lydig som ett barn, ge-
nast efterkom tillsägelsen, erhöll hon hvarken ett
tack eller en vänlig blick därför.
Nils fäste sina ögon ogillande på flickan. Men
därvid kunde han icke undgå att märka, huru be-
hagligt den välbildade gestalten rörde sig i eld-
skenet, huru präktigt de tjocka, ljusa hårflätorna
ringlade sig kring det stolt höjda hufvudet, huru
ett par små vågiga slingor lekte på den breda,
hvita pannan, och huru mjukt de blekröda läpparne
slöto sig tillsammans. —
Han harmades nästan på sig själf, som skulle
se allt detta så väl. Men han såg också, att öfver
hela denna vackra kvinnoskepnad hvilade något
så stelt, otillgängligt och kallt, att det nästan kom
honom att frysa.
Häradsdomaren, en lång, mager man med bårda
drag och små skarpa ögon, kom nu ut; äfven han
besvarade den nye drängens hälsning med blott
en nick och ett likgiltigt; »välkommen till gar’s».
Därpå tillsade han Nils att följa med till dräng-
kammaren, där hans kista skulle insättas.
Som de voro i dörren, yttrade han kort och be-
fallande :
»Gör i ordning aftonvard åt Nils å skjutskarlen,
Ingeborg 1»
»Jag håller på,» svarade hon och lade i detsamma
i en stekpanna några fläskskifvor, hvilkas aptit-
liga doft sedan kändes ända ut på gården.
Då Nils efter en stund tillika med skjutskarlen
blef tillsagd att gå in och äta, var det redan
mörkt ute, men därinne vid spiseln flammade en
liflig eld, som tillika med en lampa upplyste det
stora rummet, livars väggar voro fullsatta med
hyllor, från hvilka alla slags koppar-, bleck- och
messingsskålar blänkte. En lockande aftonvard,
bestående af smör, bröd, fläsk och potatis samt
en rykande kalfost, varj,framdukad på bordet.
Icke heller nu syntes några andra kvinnliga va-
relser till än den gamla i vrån samt Ingeborg, som
just ur ett hörnskåp framtog en brännvinsflaska
samt glas, hvilka hon äfven framsatte.
»Sitt ner och ät!» var den inbjudning, hon därpå
bestod. Och som de båda männen rest långt och
voro frusna och hungriga, läto de ej bjuda sig
två gånger, utan satte sig genast vid bordet och
grepo verket an med en aplit, som väl äfven till
en god del fick tillskrifvas den unga husmoderns
förmåga att göra anrättningen smaklig.
Husbonden kom därpå själf in med sin pipa i
munnen och uppmanade dem att »lägga för» sig
>å tugga» samt att taga en »snaps», något som
Nils för sin del frånsade sig.
Häradsdomaren skrattade till litet vid denna
försäkran och tyckte, att det var nog bra att;ha
fått en dräng, som inte söp, bara det ville hålla
i sig.
Men Nils gaf knappt akt vare sig på svaret eller
skrattet, ty någon hördes l detsamma i dörren,
och hans spanande öga flög genast dit.
Nu, nu kom hon, den »snällaste» och den »vack-
raste» !
Hon gick fram till midten af golfvet, där eld-
skenet fullt belyste en liten, just ej så smärt fi-
gur med ett rundadt, rödblommigt och gladt an-
sikte, infattadt i en stor, svart stickad ylleduk.
En dunkel fråga uppstod inom Nils — skulle
hon vara den vackraste? — Men ögonblicket därpå
tyckte han det nästan.
Ett sakta, men vänligt »god afton» från den
unga flickan till de främmande männen kom ho-
nom nämligen att hastigt resa sig och med en
höflig bugning och en hjärtligt glad och tacksam
blick besvara den första vänliga hälsning, han fått,
sedan han kom i huset.
»Det är vår nye dräng.» Med dessa ord före-
ställdes han för husets andra dotter af häradsdo-
maren, som väl icke tybkte det var nödvändigt
att säga honom, hvem hon var eller hette. Men
han visste ju förut, att hon hette Sofi, och att
hon var den flicka, som skulle passa så bra åt
honom. Det unga hjärtat slog häftigt, men han
kastade åter en skygg, fast spanande blick mot
flickan, som nu satt sig ner tyst och stilla.
Det tycktes för öfrigt, som om ingen af famil-
jemedlemmarna hade mycket att säga vare sig åt
hvarandra eller åt de främmande. Det var en
tung ledsam stämning öfver hela huset, tyckte
Nils.
Sedan skjutsbonden rest, uppehöll den unge
mannen sig den öfriga delen af kvällen i dräng-
kammaren’, som var belägen i statfolkets stuga
nere på gården, och återsåg ej husets folk förrän
följande’ morgon, då han tillika med den andre
drängen, Per, kom in för att äta frukost.
Vid inträdet hälsade han de innevarande med
ett höfligt »god morgon», men erhöll ingen häls-
ning tillbaka från någon annan än mormor, som
framhviskade ett fromt; »Gu’ signe». Husbonden
satt blott och stirrade på den stekta sillen, Sofi
växlade ett skalkaktigt ögonkast först med Lina,
pigan, och sedan med Per; och Ingeborg stod
vid spisen sysselsatt att plocka upp potatis på
ett fat, utan att fästa den ringaste uppmärk-
samhet vare sig vid hans inträde eller hans häls-
ning.
— Jaså — tänkte Nils ; — det måtte ej höra till
seden här i huset att vara höflig. Men jag skal
dock visa dem, att jag ej i det fallet ämnar ta’
seden, dit jag kommit.
Alla utom Ingeborg och mormor satte sig vid
bordet. Den förra bar fram maten stilla och ljud-
löst såväl åt dem vid bordet som åt den gamla
vid spisen utan ett ord och med en kall ovänlig
min.
Nils riktigt satt och undrade i sitt sinne, huru
en ung flicka kunde se så ovänlig och stursk ut.
Hon hade just räckt mormor en tallrik med het
mjölkvälling, som denna tagit mot, men när hon
skulle placera den i sitt knä, kom hon därvid att
spilla ut en del både på sig själf och på golfvet
— hvarvid Ingeborg med snäsig röst utbrast; »Så
ni sitter å bär er åt!»
Det riktigt kostade på Nils att tiga. Och på
samma gång han förargade sig öfver flickan, gjorde
det honom så innerligt ondt om den gamla, då
han såg. med hvilka skygga, bönfallande blickar
hon tycktes vilja be den ovänliga dotterdottern
om ursäkt.
Men det var dock ej nu dessa blickar den unga
flickan mötte, utan det var drängens allvarliga,
ogillande ögonkast, som hon uppfångade, och hvari
hon tydligen läste hans tankar. Därvid flög vis-
serligen en mörk rodnad öfver hennes kinder, men
en stolt föraktfull blick ljungade honom på samma
gång till mötes ur de klara, blå ögonen, och ett
spotskt drag krökte de mjuka läpparne.
Då de slutat äta, gick hvar och en omedelbart till
sitt arbete. Nils var den ende, som iakttog den
fromma plägseden att tacka Gud för mat, hvarpå
han med en lätt bugning först för husbonden och
sedan för Ingeborg högt och tydligt uttalade sitt;
»Tack så mycket för mat!»
Icke heller denna gång erhöll han något svar.
Häradsdomaren nickade blott kort och afspisande.
Ingeborg vände honom helt och hållet ryggen.
»Hör du, min gosse, här i huset är det inte
värdt att kasta bort några hälsningar å tack, inte,
en får ändå aldrig igen dom.» Det var Per, som
med en gäckande röst gaf Nils detta råd, så fort
de kommo utom dörren. »I förstone jag kom hit,
gjorde jag som du, gu’ bevars’, men jag tröttna
på’t snart. En hund ska gå å hälsa å tacka å
buga, utan att få höra så mycke’ som »smack»
tebaks.»
Nils svarade ingenting, han smålog blott.
Han tröttnade dock icke, utan var sin föresats
trogen att vara höflig och »iakttaga folkvett», om
också ingen låtsade märka det.
Det var blott en gång, då husfadern ej var inne,
som Sofi vänligt och gladt besvarade hans häls-
ning, men däröfver tycktes hon blifva så förlägen
och finna det så löjligt, att hon, rodnande och
fnittrande, ännu längre drog fram sin stora ylle-
duk öfver de glödande kinderna.
Det tacksamma intrycket af hennes lilla vänlig-
het förjagades nästan af denna hennes rörelse.
Och hvarför skulle hon ock jämnt och ständigt gå
inne med denna lunsiga hufvudbonad? — Han
kom omedvetet alt se på Ingeborgs högburna, obe-
täckta hufvud med dess ljusa yppiga flätor.
Det som vid nästan hvarje måltid plågade
Nils, var att se, hur svårt gamla mormor hade
att reda sig med den heta, fulla vällingstallri-
ken, som alltid så likgiltigt räcktes henne, och
huru osäkert den stod på hennes skälfvande
knän, medan hon sörplade i sig dess inne-
håll. Och pinsammast var det att se, huru hon
många gånger därunder äfven skulle försöka akta
sig, så att hon ej satt i vägen för Ingeborg, som
sysslade vid spisen.
Om nu denna, kall och hårdhjärtad som hon
var, ej såg eller brydde sig om detta, kunde då
icke hon, Sofi, som ju skulle vara så god och
snäll, en enda gång göra ett försök att hjälpa sin
stackars gamla mormor eller visa henne någon
liten vänlighet?
Han blickade tankfull och forskande på det unga
anletet. Ja, hon såg snäll ut. Det var nog blott af
ungdomlig tanklöshet och därför att aldrig någon
fäst hennes uppmärksamhet vid gummans be-
lägenhet, som hon förbisåg det. — Borde han inte
göra det.
Han satt just, funderande på bästa sättet att
göra detta, då ett buller från spisen kom honom
och äfven de öfriga att se’ dit.
Af någon anledning hade mormor tänkt resa sig
med tillhjälp af den käpp, som alltid stod bred-
vid henne, då denna slant utefter golfvet, hvarvid
gumman föll tillbaka på sin pall så häftigt, att
den med den gamla vickade omkull på veden
bakom.
Icke förr fingo de båda flickorna vid bordet syn
härpå, förrän de utbrusto i ett högt fnissande.
Kastande en vredgad blick på dem, sprang Nils
upp och fram till spisen. Dessförinnan hade
dock Ingeborg böjt sig ned, och under det hon
varligt hjälpte upp den gamla, frågade hon i sin
vanliga tvära ton:
»Hur sitter ni å drumlar då?»
Och därmed hjälpte hon henne åter till rätta
igen på den hårda, rankiga pallen.
»Gjorde mormor illa sig?» frågade Nils vänligt
och deltagande, i det han ställde käppen åter på
dess plats.
»Åh nej!» svarade gumman, men den svaga,
darrande rösten gaf till känna, huru rädd och upp-
skakad hon var.
»Finns det då ingen mjukare och bekvämare
stol för mormor att sitta på än denna hårda pall?»
frågade han och mötte oförskräckt Ingeborgs stolta
blick, som tydligt sade honom, att därmed hade
han ingenting att göra. Något annat svar erhöll
han icke.
En flammande sky for öfver den unge mannens
panna, men han fortfor med samma fasta blick
och röst: »Nu tänker inte Ingeborg därpå, men
om hon själf vore gammal och värkbruten, skulle
hon nog känna det tröttsamt och pinande att da-
gen i ända sitta på en hård, smal träpall utan
ett stöd för den värkande ryggen och det trötta
hufvudet.»
Ingeborg mötte hans ögon med harm och trots
i sina, under det en hög rodnad lägrade sig på hen-
nes ansikte. Hon teg en stund, så drog hon ett
djupt andetag och sade med låg, vredgad röst och
darrande läppar:
(Forts.)
Innehållsförteckning.
Hulda Lundin. (Med porträtt.) — Siockholmska vinter-
bilder; af Anna Knutson. — Vrede; af Isa. — I sockenbud :
af Ellen Bergström. — Våra författarinnor inför Svenska aka-
demien ; en liten revy för Idun af H. H. III. — Ett möte ;
utkast af Cecilia Bååth-Holmberg. (Forts. o. slut.) — Sotarn
kommer; af M. H. — 1 barnens krets: Broder Jakob; af M.
— Smånotiser från kvinnovärlden. — Teater och musik. —
Konst. — Hen rätta; berättelse från landsbygden af Fanny
Chrysander. Prisbelönad vid Iduns stora pristäfling. (Forts.)
Förlofnings och. visselrinsar
ständigt lager hos
Juvelerar HALLBERG Stockholm.
Order från landsorten expedieras omgående.
«1 «V.a ti /fl gammalt guld, silfver och juveler uppköpas kon-
feilAalS tant eller tagas i uthyte mot moderna arheten.
Om gamla saker insändas från landsorten, sändes likvid pr omgäende.
Juvelerar HÅLLBERG, Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
