Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 22 januari 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1692
IDUN
***.t*.A**************************************************************************************
Ej sällheten beror af öden och af lycka:
Att vara nöjd, det är att vara säll.
ft. p. jSlLFYERSTOLFE.
J^WWWW^W^WWWWWWWW^WWWWWWWW^WWWWWWWWWWW^WWWW^WWWWWWWWWWWWWWWWWW^WWWWWWWWWWWWWWWW^WWWWWW^
enskildare som i vidare kretsar allt flere vänner
för sitt själfulla spel och sitt anspråkslösa,
älskvärda väsen.
I september år 1887 begaf sig Alma Kjell-
berg till Berlin för att under ledning af en
af den moderna violinvirtuositetens heroer —
Sauret — utbilda sig i sitt fack. Den ly-
sande konstnären fann i den unga svenskan
en värdig lärjunge, af hvilken han snart lärde
sig vänta det allra bästa. Han uttalade sig
ock alltid med synnerlig berömmelse om hen-
nes spel.
I fjol anställdes Sauret vid musikkonserva-
toriet i London: Alma Kjellberg följde sin
præceptor dit. Då på sistone hennes sjuklighet
dock började taga öfverhand, återvände hon
till Berlin, där hon hade sin syster Agnes
nära sig, hvilken numera ock är bosatt därute.
Det blef hennes sista färd.
År 1890 aflade den unga lofvande konst-
närinnan sitt senaste besök i fäderneslandet,
från hvars Musikaliska akademi hon innehade
ett stipendium. Under studieåren i Berlin ha
dock alltjämt, som angenäma hälsningar till
vännerna här hemma, trängt underrättelserna
om hennes framgångsrika deltagande i kejsar-
stadens musiklif.
En åldrig moder delar vid hennes graf
syskonens sorg. Om deltagandet kan lindra,
känna de helt visst, att detta här hemma
sträcker sig lika vida som sympatierna för den
unga, rikt begåfvade konstnärinnan, hvilkens
öde det skulle blifva att så tidigt kallas bort
till en värld, där den fullaste harmoni råder.
Lycka.
0
m man till flere olika personer skulle
_
_ framställa den frågan : hvad räknar ni
som lycka, skulle man troligen få olika svar ;
fortsattes förhöret i större skala, blefve nog en
rätt stor öfverensstämmelse märkbar. De flesta
räkna lycka som ungefär detsamma, nämligen
öfverflöd. Öfverflöd på penningar, öfverflöd
på njutningar, öfverflöd på glädje, kärlek, nöjen
— detta är för de flesta liktydigt med lycka.
Detta veta vi alla och hafva klart för oss.
Men här kommer något mera till, som vi icke
alltid tänka på.
Det är nämligen detta — uppfattningen af
huru vi skola finna lyckan. De flesta tänka
sig lyckan såsom någonting, hvaröfver ingen
har någon makt, något som faller öfver oss
utan någon vår förskyllan och värdighet. Och
vid första påseendet ser det nog också ut så.
Den eller den har ovedersägligen lyckan med
sig i alla sina företag — ja, de finnas, som
lyckan ordentligt förföljer. Men se vi när-
mare på saken, få vi ofta nog klart för oss,
att detta egentligen icke, åtminstone icke alltid,
betyder »lycka», utan blott att lyckas. Detta
är naturligtvis också en lycka, så till vida
som det ju alltid måste medföra en känsla
af lycka, när man vunnit framgång.
Men eljes är det stor skillnad på lyckan
och att lyckas. Det senare kan bero på en
slump, den förra beror på oss själfva. Ty
lyckan, den verkliga sanna lyckan, är icke
en gåfva och ej heller en lotterivinst. Det
kan väl så tyckas, att den, som allt går väl i
hand, som skonas för sorger och motgångar,
som arbetar med framgång, som har fullt upp
och att dela med sig af denna världens goda,
att han skall veta, hvad lyckan är, att han
skall alltid vara lycklig. Eättvisligen borde
han också vara det, men är han det alltid?
Sanningsenligt måste härpå svaras: nej, icke
alltid. Nästan alla hafva vi gjort den erfaren-
het, att de människor, som vi ansett vara —
och som verkligen också borde vara lyckliga,
vid närmare påseende dock befinnas icke vara
det. Och här visar det sig, att lyckan beror
icke af yttre omständigheter, utan af hjärtats
och sinnelagets beskaffenhet. Detta bekräftas
än ytterligare däraf, att människor, som lefva
i djupt betryck och måste kämpa med svåra
lidanden, dock ofta äro lyckliga.
Hvaraf kommer då lyckan?
Icke af rikedomen, ty i så fall skulle de
rika aldrig hafva en ledsam dag, och det veta
vi alla, att de hafva. Icke af höghet och ära,
ty just på samhällets höjder gäspar mången
munnen ur led af blott tråkighet. Icke i
obegränsade njutningar, ty det se vi blott alltför
ofta, att just det att ingen gräns är utstakad
störtar i olycka. Det är för den tänkande
nästan solklart, att det som mängden räknar
för lycka, nämligen öfverflödet, just detta är
ofta nog ett hinder för lyckan. Snarare skulle
man då kunna säga, att måttlighet i allt är
lyckan, så vida icke detta just vore ett medel
att nå lyckan — och ganska ofta också att
behålla henne.
Lyckan är alldeles personlig. Det kan ej
nekas, att somliga människor äro mer än andra
personligen disponerade för lycka. De hafva
något soligt i lynnet, något varmt i hjärtelaget,
som gör, att de alltid försöka se den bästa
sidan af allting, alltid äro tillhands med ny
tröst både åt sig själfva och andra, alltid med
nytt mod resa sig efter ödets slag. Detta är,
som sagdt, en förmånlig disposition, och icke
alla äga den. Men skulle den ej kunna i
viss mån förvärfvas?
Man talar om, att barnen »brås på föräl-
drarne», och naturligtvis spelar också detta
någon roll. Men ofta nog utvecklas detta
»påbrå» ganska mycket, därigenom att föräl-
drarne själfva icke bry sig om att bortarbeta
sina egna fel och svagheter, utan måste låta
barnen opåtaldt taga efter allt hvad de se och
höra. Om far och mor ständigt knota och
äro missbelåtna, afundas andra deras besitt-
ningar och ringakta sina egna, så vore det
väl underligt, om barnen ej skulle blifva miss-
nöjda, afundsamma och anspråksfulla. Och
om sedan lyckans håfvor också bokstafligen
regna öfver dem, skall dock detta från barn-
domen invanda knotande hindra dem från att
blifva lyckliga, såvida icke någonting alldeles
oförutsedt öppnar deras ögon.
Eller när de föräldrar, hvilkas tillgångar
sådant tillstädja, göra sig all upptänklig möda
att tillfredsställa barnens oupphörligt stegrade
anspråk, utan att besinna, att de därigenom
tillintetgöra hvarje möjlighet till lycka i fram-
tiden — huru skulle då deras barn, en gång
komna till mogen ålder, kunna förstå att
vara lyckliga?
Det finnes ännu ett annat sätt att från-
röfva sina barn den timliga lyckan. Huru
mången fattig moder säger icke i sitt oförstånd :
»Min flicka eller min gosse skall bli lyckligare
än jag, skall icke behöfva sträfva, icke för-
saka så som jag,» o. s. v. Och så försaka
både mor och far mer, än de borde och kunde,
barnet växer upp med anspråk på lifvet, som
aldrig kunna tillfredsställas, och blir vida mera
olyckligt, än det hårdaste arbete och de bitt-
raste försakelser kunnat åstakomma.
(Härmed är ju icke sagdt, att sorger,
bekymmer och försakelser utgöra lyckan i
lifvet, utan blott att man kan äga lyckan trots
allt detta, och att rikedom och timliga fördelar
icke gifva något bref på lyckan.)
Men huru då finna lyckan? Hvad skall
man göra, om nu lyckan beror på oss själfva?
Man skall] bjuda till att vara nöjd; man
skall vara anspråkslös; man skall lära sig
förstå, att lyckan bor inom, icke utom oss.
Det är en disciplin, som hvar och en kan
ålägga sig själf, den att icke knota, att med
tålamod fördraga, hvad som ej kan ändras,
att med tacksamhet mottaga, hvad lifvet ger
oss, att glädjas äfven åt små gåfvor och att
taga vara på äfven de obetydligaste af lifvets
glada och goda sidor. Det går också an att
bearbeta sitt eget sinne och hjärta, att öfver-
vinna sig själf, och blott och bart detta, att
vinna seger öfver sig själf, är en försmak af
lyckan.
Verklig lycka — det är frid med sig själf,
med sin nästa, med sin Gud, det är kärlek,
offer, försakelse, arbete i det godas tjänst.
Allt detta ger lycka, är lycka. Men det
kommer aldrig till den, som icke själf arbetar
på att förskaffa sig det. Däremot är det så,
att ju mera man arbetar på denna lycka, dess
rikare blifver hon, dess längre stannar hon kvar.
Mathilda Langtet.
©ff lifef hem.
Af Laura Fitinghoff.
men du är ju en riktig liten häxa,
i fe! Kan du trolla, barnunge !
Blommor, bladväxter och — Anna,» — han
mulnade -— »har du lånat pengar? Fiskar-
gossen, konstverket, som jag tänkt skaffa till
vårt hem, en gång »då vi bli rika» och jag
utan saknad kan undvara ett fjärdedels hun-
dra! Hur har du fått dem? Och Snödrop-
pen?» —
Den unga frun bara skrattade, tänderna
lyste som pärlor och ögonen glänste. Det
kom ett varmt glödande skimmer i dem från
den flammande brasan.
Från blomstergrupperna vid fönstren spreds
ett mildt ljus från ett par små lampor med
skära kupor, till hälften dolda i det gröna.
Ljusglans och värme i hvar vrå . . .
»Ja, hvad är det!» afbröt den unga hust-
run sin mans undrande utrop — »men ser
du detta —!»
Hon gick fram till fönstret och började
höja och sänka rullgardinen, hifvande som en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
