- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1892 /
32

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 22 januari 1892 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

I DU N
24
Hedlund som den förföriske doktorn hade kommit
mindre väl på sin plats.
Två Essipoff-konserter komma att äga rum här-
städes i förra hälften af februari. Programmen var-
da synnerligen intressanta och upptaga tonverk af
Beethoven, Bach, Chopin, Brahms, Liszt, Schumann,
Mendelssohn, Eubinstein m. fl. Den celebra piani-
nisten madame Annette Essipoff, som är gift med
den berömde virtuosen och pianoläraren Leschetizky,
räknas som bekant bland samtidens allra förnämsta
förmågor på pianospelets område, och man kan där-
för af väl grundade skäl förespå henne ett mycket
hjärtligt mottagande härstädes.
Den rätta.
Berättelse från landsbygden
af Fanny Chrysander.
Prisbelönad vid Iduns stora pristäfling.
(Forts.)
ils har blifvit inkallad för att äta, men inte
för att hålla predikningar och förmaningar.
Och det lönar sej sannerligen inte heller,
ty af en dräng tänker jag inle ta’ emot några
— — — Var så god å kom ihåg det hädan-
efter!’» —–––
»Ah ja, ni tycks hvarken ha fått eller tagit
emot sådana af någon annan heller.»
Det kunde inte hjälpas, hon måste för en gång
höra, hvad han tänkte om henne.
Det blef alldeles tyst en liten stund.
»Jag skall göra en mjuk och bekväm stol åt
mormor att sitta i.» Det var Nils, som helt lugnt
bröt tystnaden, vändande sig med denna försäkran
till gumman.
»Nej, nej,» det är inte värdt, »jag sitter bra,
som jag sitter,» svarade hon och såg med en ängs-
lig blick mot Ingeborg.
»Åh,» sade Nils gladt, »det finns ju slöjdbod
och alla slags verktyg där, så det ska’ snart vara
gjordt. Och det har nog häradsdomaren inte nå-
got emot, tänker jag.»
Ingeborg behöfde han icke bedja om lof här-
till.
Men hon svarade oåtspord med rösten ännu
darrande af harm: »Vi ä’ vana här i huset att
först tänka på å göra det, som är nödvändigt och
nyttigt, innan vi tänka på bekvämligheter. Och»,
tilläde hon med lidelsefull häftighet, »den, för
hvilken ej våra vanor passa, gör bäst i att — att
så fort som möjligt–––laga sig härifrån»–––––-
Ett ögonblick såg det ut, som om drängen inte
ämnade blifva henne svaret skyldig — — Men
så betvang han sig.
Det var nu blott den gamlas talan, han ville föra.
De förolämpningar, han för egen del erhöll, äm-
nade han icke mer svara på. Och så genmälte
han till svar på hennes första utfall: »Det är
långa kvällar, och någon arbetstid för min hus-
bonde tänker jag inte taga bort.»
Mormor, som såg med ängsliga blickar än på
den ena, än på den andra, bad sakta och ifrigt :
»Kära hjärtandes, låt det inte bli några förar-
gelser för min skull.»
Vid bordet hade skrattet för länge sedan tystnat,
och de unga där sutto nu blott och stirrade
med häpna blickar på Nils, som så oförskräckt
vågade trotsa Ingeborg, henne, för hvilken de hade
så stor respekt. Men äfven på henne — så upp-
rörd, så häftig, så olik sitt vanliga kalla, lugna
väsen —■ sågo de förundrade.
»Det är fasligt, hvad den här drängen vill göra
sig viktig och ställa sig in hos mormor,» sade
Sofi, så fort drängarne voro utom dörren. Det
var till systern hon vände sig med denna anmärk-
ning, säker om att få medhåll; och förvissad om
detsamma tilläde inställsamt Lina: »Ja, men inte
passar det honom att ställa sej här å predika å
vara oförsk ...» hon fick ej tala till punkt, ty med
en skarp blick på de båda flickorna sade Ingeborg:
»Men det passar er, tycker ni, att gapskratta,
då ni ser en gammal människa falla omkull.»
Om stolen blef icke mer taladt på flere dagar.
Men en morgon, då Nils mötte Sofi utanför ladu-
gårdsdörren, frågade han henne, om hon hade nå-
gon sjal eller klädningskjol eller tygstycke att
aflåta.
»Jag vet icke,» sade hon helt förundrad, »jag
ska si efter — eller — jag ska fråga Ingeborg.»
»Nej ! nej !» utropade Nils häftigt. »Kan inte Sofi
tänka ut något själf, som skulle passa som möbel-
tyg till mormors stol? Jag är säker pä,» tilläde
han hjärtligt, »att Sofi skulle vilja göra mormor
denna tjänst.»
»Jaså till stolen —» Det låg en liten tvekan i
tonfallet, men så knyckte hon helt morskt på huf-
vudet och utropade modigt och beslutsamt : »Ja,
Ingeborg får säja, hva’ hon vill, men du ska få
min röda redgarnskiädning.»
»Tack så mycket!» Hans svar lät så hjärtligt
och varmt. »Jag visste och trodde ju alltid,
att...»
Hvad han visste och trodde, fick Sofi icke höra,
ty Ingeborg kom i detsamma ut ifrån ladugården
med en mjölkflaska i handen, och fastän hon hvar-
ken med ord eller blick låtsade märka honom, kom
sig dock icke Nils för att afsluta den påbörjade
meningen, utan stod tankfull och följde med ögo-
nen den höga, smärta gestalten, ända till dess hon
försvann inom byggningen. Därpå gick han ha-
stigt in i stailet.
Då Sofi längre fram på dagen skulle taga fram
sin röda kjol för att öfverlämna den åt Nils, mötte
hon just i dörren till deras rum på vinden Inge-
borg, som bar denna kjol på armen.
»Det var bra, att du kom upp,» sade hon helt
vänligt, »jag har just stått och sett efter, om din
röda hvardagsklädning här kan ändras på något
sätt, men den är verkligen så illa medfaren, att
den knappt duger till annat än mattrasor, fast vi
kan ju försöka få en underkjol af den åt dig.»
»Usch!» utropade Sofi förlägen och förargad,
»jag vill inte ha den — jag tänker ge bort den!»
»Till hvem, om jag får fråga?»
»De’ är min kjol, å jag gör med den, hva’ jag
vill.»
Sofi tyckte själf, att hon var riktigt morsk och
duktig.
»Ja — men se på honom riktigt först, innan
du ger bort den,» sade Ingeborg, »han är ju
så trasig och fläckig, så att du skulle ju skämma
ut både dig och mig med att gifva bort en sådan
kjol. Du håller inte dina kläder så snygga och
ordentliga, som du borde, min kära Sofi, fast du
nu är gamla flickan. Men,» tilläde hon med en
liten rodnad och till hälften bortvändt ansikte,
»är det någon, du nödvändigt vill gifva en kläd-
ning, så ta’ den här,» hon räckte systern en grann,
storrandig sådan, »mormor sa’ ju en gång, att du
skulle få den, efter hon aldrig tänkte begagna’n
mer — då ville du inte ha’n, för att han var för
gammalmodig, men ta den nu å gör me’ den hvad
du vill — han är både snygg och hel.»
Sofi tog tyst emot den räckta klädningen och
måste i sitt sinne gifva Ingeborg rätt. Det hade
allt varit skam att ge Nils den trasiga och smut-
siga kjol, hon först tänkt — det förstod hon nu.
I all tysthet öfverlämnade hon den sedan åt
Nils, som riktigt fröjdade sig åt, att hon nu gifvit
prof på ett godt, gifmildt bjärta. Det var nog,
som han trott, endast den kärlekslösa omgifningen,
som gjort henne till utseendet kärlekslös och
tanklös.
Ingeborg frågade aldrig efter klädningen och låt-
sade icke en gång märka, då hon en morgon in-
trädde i köket för att börja sina bestyr för dagen,
huru den presenterade sig i form af möbeltyg på
en låg bekväm och stoppad länstol, som blifvit
ställd på den gamla pallens plats.
Men mormor, som redan satt på denna pall,
hade makat den ännu längre in i spiselvrån och
blickade nu därifrån med sin vanliga ängsliga blick
mot dotterdottern, då denna utan ett ord närmade
sig spisen.
Men så behöfde Ingeborg viskan, som hade sin
plats i själfva hörnet, och den gamla, som trodde
hon böjde sig efter ett vedträ, tog genast upp ett
sådant och räckte henne det.
Flickan slängde trädet ur hennes hand och sade
med kort retad röst: »Gör er inte till, utan sätt
er där ni ska’ sitta, så en kan komma åt, hva’
man ska’ ha’.»
I detsamma gick någon i dörren, och Nils häl-
sade god mongon.
Endast mormor mumlade en svag hälsning till-
baka, och närmande sig henne, frågade den unge
mannen gladt och otvunget:
»Nå, har mormor profvat sin nya stol?»
»Ne-ej,» svarade gumman tveksamt, »å det är
väl bäst att» — — —
»Göra det med detsamma nu,» ifyllde han mun-
tert.. »Inte kan mormor sitta där inne i vrån,
inte, då,» tilläde han med en viss skärpa i rösten
»sitter ni ju alldeles i vägen för Ingeborg.»
Med halft våld drog han den gamla upp från
den hårda Iräpallen och satte henne i den nya
stolen, frågande:
»Sitter mormor bra?»
»Ja då! Ja då!» De vänliga ögonen stodo
1892
fulla af tårar. »Men inte kan jag få sitta i den
här fina stolen jämt, inte, å så kanske,» hon såg
mot bordet, där Ingeborg stod stel och orörlig,
»kanske han tar för stor plats.»
Äfven Nils såg bort mot den »elaka, styfsinta
flickan,» som han i sitt inre kallade henne, och
ett ögonblick kände han sig riktigt frestad att gå
fram och sjunga ut med, hvad han tänkte om
henne och hennes handlingssätt mot den stackars
mormodern, men han visste ju, att han ej skulle
uträtta något därmed, kanske han till och med
skulle göra gummans belägenhet än värre därige-
nom. Det var väl bäst att tiga.
Och så frågade han med så lugn röst han kunde
antaga: »Hvad säger Ingeborg, tar stolen verkli-
gen för stor plats?»
Flickans vanligen bleka kinder hade en hög
färg, då hon vände sig om och svarade:
»Nej bevars! Nog kommer jag fram alltid.»
»Om,» började åter Nils, i det han sysslade med
stolen, »Ingeborg ville vara snäll och se, så är
här en liten skifva vid ena sidan, som kan fällas
upp och vändas framåt för att tjänstgöra som
bord, när mormor äter.»
Men Ingeborg ville hvarken se eller höra; kaf-
fepannan, som visade benägenhet att koka öfver,
tog all hennes uppmärksamhet i anspråk.
»Men, kära, det blir alldeles för stort besvär för
henne,» yttrade mormor med ängslig röst.
Nils såg med riktigt bevekande blick på flickan.
Skulle hon då icke kunna med ett enda vänligt
ord försäkra den stackars gumman, att hon gärna
ville åtaga sig det lilla besväret att fälla upp och
vrida fram skifvan?
Men nej ! Ingeborg, som mött hans blick, krökte
blott därvid sina läppar till ett spotskt leende.
»Mormor kan nog fälla upp skifvan själf, se
här, det går så lätt.» Och han visade den gamla,
huru hon skulle göra.
När han så var färdig att gå, fattade hon med
sina båda skrumpna händer hans hand och sade
med rörd, darrande röst : »Tack tack ! Gud väl-
signe dig!»
Nils lämnade rummet.
(Forts.)
Från Iduns läsekrets.
Anna Maria Lenngren oeh Svenska aka-
demien.
I senaste n:r af Idun står i slutet af artikeln
»Våra författarinnor inför Svenska akademien»
orden: »och slutligen ägnade Bottiger hennes minne
den sköna sång, som på akademiens högtidsdag
1859 upplästes». Detta var emellertid ingalunda
sista gången Svenska akademien velat hedra Anna
Maria Lenngrens minne. En än större utmärkelse
afsågs därmed, att å akademiens Auradra-årsfest
C. Snoilskys för tillfället författade poem »En afton
hos fru Lenngren» upplästes. Detta skaldestycke
finnes intaget i Snoilskys dikter, 4:de samlingen,
1887, s. 65. Framhållandet vid detta tillfälle af
minnet’ af .»akademiens osynliga ledamot» var så
mycket mera betecknande för akademiens uppfatt-
ning af skaldinnans betydelse som, förutom af
Wirséns högtidsdikt, nämnda dikt af grefve Snoil-
sky var den enda, som vid det högtidliga tillfället
framsades, och således Anna Maria Lenngren var
den enda skald, som på detta sätt särskildt ut-
märktes. Såsom icke ledamot kunde hon icke in-
flätas i akademiens egen minneskrans, utan erhöll
sin egen runa.
A. B—z.
Innehållsförteckning.
Alma Kjellberg. (Med porträtt.) — Lycka; at Mathilda
Langtet. — Ett litet hem; at Laum Fitinghoff. — Vid Eu-
bikon : poem a.f — Don första fläcken $ af Mcvrici Ny-
ström. — En förklaring. — Carl Johan Svensên ; at H. L.
Vidorin. (Med porträtt.) — Vinter ; at Georges de Peyrebrune.
Öfvers tör Idun. — Misskända vänner ; en ropandes röst, al
N K S — Inne och ute ; at J. V. — Små skrikhalsar ; at
En harmvän. — Smånotiser for kvinnovärlden. — Teater
och musik. — Den rätta; berättelse trån landsbygden af
Fanny Chrysander. Prisbelönad vid Iduns stora pristäfling.
(Forts.) — Från Iduns läsekrets: Anna Maria Lenngren och
Svenska akademien ; af A. B—oc.
Förlofnlugs- octa. vlgselrlngar
ständigt lager hos
Juvelerar HALLBERG Stockholm.
Order frän landsorten expedieras omg&ende.
Ferlhalsbaad, gammalt guld, Bilfver och Juveler uppköpas kon-
tant eller tagas 1 utbyte mot moderna arbeten.
Om gamla saker Insändas från landsorten, sändes likvid pr omgående.
Juvelerar HALLBERG, Stockholm.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0036.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free