Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 22 januari 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 I DU N 31
till de upplysta fönstren : skulle dâ dansen aldrig
taga slut? Skola vi stå här ännu en timma,
få vi väl influensa allesamman. Ack, den som
ändå hade en kopp varmt kaffe eller ett glas
punsch att värma sig med, suckade de. Men
därefter fingo de sucka förgäfves. Ingen tänkte
på vare sig kuskar eller hästar därtill hade
man i danssalen alltför angenämt.
Kotiljongen pågick som lifligast ; den var för-
tjusanderolig, dekorationer ochblommor utdelades
i öfverflöd. —
Kotiljongen var slut, men icke kunde man
därför sluta dansen.
»Älskade mamma!» bad äldsta dottern i
huset, »vi få väl ännu en vals?» — »Men
mitt barn, slädarne hafva redan väntat mer än
en timme, och hvad tror du, hyrkuskarne skola
säga därom?» — »Åh, mamma, därför få de
ju hederligt betaldt. Alla herrarne omringade
mig nyss och bådo, att vi för all del skulle
få ännu en vals. Kära snälla mamma, det har
du väl icke hjärta att neka oss.»
Nej, naturligtvis hade hon icke det, hon var
ju en så öm moder, och det var så roligt att
se ungdomens glädje. —
Slutligen serverades kaffet, och de unga skulle
under tiden något svalka sig efter dansen, på
det de ej måtte under hemfärden förkyla sig i
de kalla slädarne och få influensa, som ju härjade
så förskräckligt, att man hvarje dag fick läsa
i tidningarna om vänner och bekanta, som dukat
under för densamma.
Ändtligen var balen slut och gästerna kommo
ner, insvepta i varma pälsplagg. Man uppsteg
i täckslädarna, icke ett enda vänligt ord ytt-
rades till kuskar och hästar; de förre fingo
hederligt med drickspengar, och detta vore ju
för dem tillräckligt. Om de genom förkylning
under den långa väntan ådragit sig lifsfarliga sjuk-
domar, som kunde komma att lägga en eller
annan af dem i grafven, därpå tänkte ingen,
än mindre på de vid sådana förhållanden möj-
ligen värnlösa änkor och faderlösa barn, som
dyrt fingo umgälla balgästernas tanklöshet,
att icke säga hjärtlöshet.
J. V.
Små »skrikhalsar».
M
våras vistades jag uti en läkarefamilj,
där hemmet nyligen blifvit välsignadt
med en liten efterlängtad dotter. Hvad som
där ådrog sig min uppmärksamhet, var det
sätt, hvarpå den lilla uppfostrades. Jag säger
uppfostrades, ty uppfostran måste nog redan
i vaggan taga sin början för att sedan fort-
sättas år efter år, till dess ynglingen eller
jungfrun träder ur föräldrahemmet för att
sedan låta sig fostras af tiden, som ofta ty-
värr brukar vara en hård tuktare.
Men reflexioner å sido och till ämnet igen!
De första tre veckorna hörde man ej mycket
af den lilla, hon åt sina bestämda måltider
och sof — ja, man kan nästan säga dygnet
om. Efter dessa tre veckor kom en annan
period i den lillas lif, då hon gjorde natt till
dag och så tvärtom, och det är på denna tid
tid jag syftar med min lilla uppsats. Efter
att hon flere nätter hade tröttat modren med
sitt skrik, föreslogs, att hon skulle i sin vagn
dragas in uti ett annat rum, som beboddes
af en nära anhörig, och i hvilket rum jag hade
min bostad. Första natten tyckte jag det
var rent barbariskt att låta den lilla skrika
timme efter timme, utan att ge henne mat
eller försöka att gå med henne och på så sätt
få henne att tystna; men som det var fadrens
bestämda tillsägelse, att hon fick ligga och
skrika, till dess att mattimmen var inne, må-
ste vi uthärda. Det är nu att anmärka, att
det var ett friskt barn.
Man vänjer sig vid allt här i världen, så
ock kan man bli van att höra små barn skrika,
utan att vid minsta gny rycka upp dem ur
vagnen, hvilket eljes brukar vara det van-
liga.
Efter en helt kort tid blef barnet så snällt
och sof nästan hela nätterna. Till min stora
glädje fick jag alltså rent praktiskt bevittna,
att med fasthet och uthållighet denna metod
tyckes i de allra flesta fall vara hållbar.
Barnen afvänjas äfven härigenom att under
sin tillväxt nödvändigt hafva någon sittande
vid sängen, för att de skola fås till sömn.
Därför vill jag tillråda eder, unga mödrar:
skämmen ej bort edra små barn och tron ej,
att de dö, om de skrika litet; »det vidgar
deras lungor», sade en erfaren läkare. Läggen
sedan själfva hand vid deras skötsel, så framt
I hafven krafter därtill, ty hvad I försaken
för dem af sällskapslifvets behag, fån I igen
genom inre tillfredsställelse att hafva uppfyllt
de plikter, som försynen pålagt eder såsom
mödrar.
En barnavän.
Smånotiser för kvinnovärlden.
Drottningen har under den senaste veckan
lidit af opasslighet, dock utan feber. Hon har
i följd däraf under denna tid ej kunnat lämna
sina enskilda rum.
Drottningen mottog i söndags afton den smärt-
samma underrättelsen, att grefvinna Solms Rödel-
heim, född grefvinna af Solms Laubach, aflidit i
influensa i Assenheim nära Frankfurt a/M. Vid
den hädankallade var drottningen allt sedan de
tidiga ungdomsåren fäst med de innerligaste vän-
skapsband. Grefvinnan gjorde ett längre besök i
Stockholm i slutet af 1850-talet. Hon efterlämnar
make och sex barn.
Fru Emelie Flygare-Carléns hälsotill-
stånd är fortfarande ytterst vacklande och ägnadt
att inge de största farhågor. Stundtals synes nå-
gon förbättring inträda, men däremellan försjunker
den gamla i en dödslik dvala. Utgången är också
mycket oviss.
Dödens skörd. Den 15 dennes afled här en
af hufvudstadens äldsta invånare, Augusta Wil-
helmina Heurlin, född i Venersborg den 9 oktober
1806, och som i något mera än 30 år eller till
slutet af 1886 var föreståndarinna för Fruntim-
mersskyddsföreningen i Storkyrkoförsamlingen.
Den aflidna, som hade till föräldrar landssekre-
teraren i Elfsborgs län, sedermera häradshöfdin-
gen och lagmannen Sven Erland Heurlin, Thorilds
vän och mångårige korrespondent, samt hans maka
Lovisa Sophia Sundling, var den sista öfverlefvan-
de af fem syskon.
Hon var en begåfvad personlighet, och alla, som
med henne kommo i närmare beröring bevara
säkerligen i lifligt minne hennes älskvärdhet, aldrig
svikande goda lynne, ovanliga arbetsförmåga samt
hennes grannlaga tillmötesgående mot skyddsföre-
ningens arbetssökande. De sista åren omtöckna-
des den gamlas själslif, och det fanns till slut
endast en föreställning, som hos henne var lef-
vande, den att hon ännu hade vid sin sin sida
sin gamla, endast några år yngre trotjänarinna,
som, i dopet efter henne uppkallad och uppvuxen
med henne i hennes föräldrars hus, sedermera un-
der alla hennes och hennes systrars skiftande öden
stannade hos dem, ett föredöme för en trogen
tjänarinna. Denna trotjänarinna, Augusta Vilhel-
mina Kjellberg, hade emellertid redan ett par da-
gar före sin gamla matmoder skattat åt det för-
gängliga.
— Målarinnan fröken Amanda Sidwall är ett
bland de offer, som influensan i Stockholm har
skördat under de senaste dagarne. Hon afled i
en ålder af 48 år. Sin artistiska utbildning erhöll
hon hufvudsakligen i Paris. Bland hennes arbe-
ten, af hvilka många varit i hemlandet utställda,
kunna nämnas: »Barn som bygga korthus», »In-
tressant lektyr», »Blomsterförsäljerskan», »Lapp-
flicka» (de båda sistnämnda inköpta af franska
staten) m. fl. Fröken Sidwall har äfven utfört åt-
skilliga porträtt, mest af fruntimmer och barn.
Hon var typen för anspråkslöshet och oegen-
nytta, färdig att glädja sig åt andras framgångar
och åt allt, som hon fann vackert och ädelt, men
aldrig i stånd att draga den fördel hon skulle kun-
nat hafva af det stora anseende hon i Paris under
sitt vistande där åtnjöt i vida konstnärskretsar.
Hennes vänner ha i henne förlorat en mild och
älsklig väninna och hennes anhöriga en öm dotter
och syster.
Kvinlig orkesterdirigent. I dagarne har i
norra England en kvinna uppträdt som orkester-
ledare, hvilket väckt mycket uppseende. Denna
dam är en svenska, fröken Hildegard Werner, se-
dan många år bosatt i Newcastle on Tyne, där
hon verkat i den dubbla egenskapen af musik-
lärarinna och musikskriftställarinna.
Orkestern var bildad af fröken Werner och be-
stod af idel unga damer tillhörande Newcastle on
Tyne’s förnämsta societet. Alla voro klädda i hvitt.
De unga amatriserna spela uteslutande för sitt
nöjes skull. Den äldsta af orkestermedlemmarna
är 24 år, den yngsta 10 år. För tillfället var or-
kestern förstärkt med ett halft dussin medlemmar
från The royal theatres kapell.
Teater och musik.
Kungl. operan uppförde i måndags »Faust», i hvil-
ken opera titelpartiet denna gång utfördes af hr Öd-
mann, som en längre tid af sjukdom varit hindrad
att uppträda. Att han af den väl besatta salongen
hälsades med lifligt och välförtjänt bifall är natur-
ligt. Hr Sellergren utförde Mefistofeles roll på ett
sätt, som tillvann honom rättvist erkännande. Hr
S. arbetar sig mer och mer framåt mot första ledet
af våra’ operasångare, rösten har utvecklats och den
förr ofta märkbara benägenheten att detonera före-
kommer nu mera sällan. Hr Lundqvists Valentin
och fröken Karlsohns Siebel äro välkända prestatio-
ner, och fröken Moritz utför Margaretas roll på det
hela taget erkännansvärdt. Stämman är emellertid
något späd och räcker ej alltid till. Hofkapellets
ackompanjemang var stundom alltför starkt, så att
man långa stunder knappt hörde en enda ton från
de sjungande. De »lokale Forhold» äro här betyd-
ligt ömtåligare än i gamla operasalongen.
K. dramatiska teatern. Herman Faber — det
var ett här i Stockholm alldeles okändt författare-
namn, och rätt mycken undran och frågan uppstodo
ock, när det lästes på affischerna öfver Dramatiska
teaterns senaste nyhet. Ett skådespel i tre akter
— »Af fri vilja» var dess namn — och som sagdt
en obekant tysk författare! Förklaringen kom. Styc-
ket och dess auktor äro i själfva hemlandet nya,
så nya att den svenska scenen lär vara den första,
som blifvit färdig med sin framställning, ehuru skå-
despelet redan antagits och förberedes på flere tyska
scener. Det kan man kalla påpasslighet.
Bekantskapen var ock i det hela angenäm. Her-
man Fabers skådespel saknar ej longörer, men har
ett väl funnet ämne, som är med talang och kraft
behandladt; en del kalkering efter Sudermänn är dock
märkbar. Hjälten är ännu en gång — något som
blifvit betecknande vanligt i moderna dramer —
journalist; dess bättre ock för en gångs skull fram-
ställd i ett ljus af öfvertygelse och karaktär, som
nog torde komma det verkliga lifvet närmare än de
vrångbilder af »det fria ordets män», som in- och
utländske teaterförfattare på senare tider funnit
för godt att gifva oss.
Af detta parti ger herr Palme en varm och sym-
patisk teckning, genomträngd af den entusiasm, hvil-
ken denna skådespelare ofta ådagalägger; här kom
mer den till god verkan i Hallers förtviflade strid
emot det tryck, som vill rubba honom från
omutlighetens väg, i sviktandet och i den slutliga
segern. Herr Hillberg hade af en figur i andra pla-
net, den låge, krypande Thiele, utmäjslat en in i
den minsta detalj karaktäristisk typ, en värdig länk
i serien af hans genialiska prestationer. Kvällens
bifall ägnades ock i väsentlig mån åt honom, och
en utsökt lagerkrans blef det yttre inseglet på pu-
blikens erkännande. Herr Fredriksons Wendorf
kännetecknades af den vanliga eleganta säkerheten
utan att dock egentligen, synes det oss, äga någon
djupare karaktäristik. Fruarna Fahlman och San-
dell fyllde tillfredsställande de kvinnliga hufvud-
partierna, och i sina resp. biroller inlade äfven hr
Gründer och fru Littmark god förtjänst, medan hr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
