Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 29 januari 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
Blif icke trött, bevinga dina fjät, Det bästa når ej mänskan, men det goda
Och mången framgång kan du än förmoda. Är också godt: gå hän och lef för det!
JCSAIAS JEGNÉR.
menad gäfva fägna de arma idioter,.som drogo
där förbi. Men — de voro mänga; de voro
utsocknes; flere af dem voro redan gamla och
närmade sig sin enda fristad: grafven. Hvad
var att göra åt dem?
Och de unga idioterna? Och barnen?
Människan är i allmänhet hård till sin
natur. Hon vill ej gärna ofFra något, där
intet synes vara att vinna, åtminstone ville
eller tänkte icke vårt folk den tiden på att
offra något för de arma idioterna, och så för-
blef dessas tillstånd oförändradt.
Men Emanuella Carlbeck, barnet med det
vakna sinnet och det varma hjärtat, kunde icke
glömma, hvad bon sett, utan hördes ofta vid
anblicken af någon ny usling utropa: »Att
ingen människa tar denne om hand!» eller:
»Om jag hade ett eget hem, skulle jag ta
honom!» hvilket längre fram föranledde en
hennes väninna att säga till hennes systrar:
»Tänk, ni flickor, hvad Emanuella skulle få
för en märkvärdig samling, om hon en gång
finge ett eget hem!»
Så kommo Emanuellas skolår.
Under hennes bortavaro från hemmet inac-
korderades i detta en 21-årig idiotisk flicka
från Stockholm, hvilkens i allo svåra natur
och våldsamma vredesutbrott störde hela
husets frid.
Men vid Emanuellas återkomst ändrade
sig allt detta på ett märkbart sätt. Flickan
slöt sig till henne, lärde genom henne att så
småningom öfvervinna sin häftighet och fick
till och med lust för arbete, hvarigenom hon
blef jämförelsevis lättskött — så länge allt
gick sin jämna gång. Men en sommar, då
Emanuella var vid västkusten, blef flickan
åter mycket orolig och omedgörlig, och då
Emanuella vid hemkomsten bedröfvad före-
höll henne detta, svarade hon med en viss
ånger: »/«, det är så ledsamt, så! Men om
jag kommit till Emanuella, då jag var liten,
hade jag aldrig blifvit sådan...»
Tänkvärda ord, hvilka likt ett utkastadt
säde skulle gro i stillhet för att en dag spira
upp och mogna till gyllene skörd!
Nu följde för Emanuella en tid af oro och
tvekan, en sökandets tid, hvilken vi redan
flyktigt påpekat.
Var det verkligen Herrans mening, att hon
skulle fortgå på den inslagna vägen? Var
hennes vilja ren nog, hennes både fysiska
och andliga kraft tillräcklig? Sökte hon i
detta maktpåliggande värf endast andras gagn
och icke en skymt af hvad hon visste sig
icke vilja eftersträfva: egen berömmelse?
Endast den, som själf »brottats med Herran»
i långa, ensliga nattvakter, kan förstå hennes
själstillstånd under denna allvarliga själspröf-
ning.
Aren 1858—1864 verkade emellertid
Emanuella hos nära släktingar dels som lära-
rinna, dels som husförestånderska och dess
emellan som sjukvårdarinna. Under denna
tid hade flere framtidsförslag gjorts henne,
såsom att tillsammans med en äldre vän bilda
ett hem för vanvårdade barn, eller att söka in-
träde som aktiv medlem hos Föreningen för
frivillig vård af sjuke och sårade i fält m. m.
Men ännu kunde Emanuella icke besluta
sig; ännu ansåg hon sig alltjämt för ringa
för ett stort mål, och till ett sådant sträfvade
hon dock, stort med afseende på gagnet, om
än aldrig så ringa till namnet.
Då vädjades till hennes hjärta från en nära
släkting, hvars nioårige son var en idiot, som
natt och dag försatte sin omgifning i oro.
Utan betänkande skyndade Emanuella dit och
öfvertog vården om den olycklige lille. Och
nu visade sig än klarare än förra gången
hennes snart sagdt underbara makt öfver
dessa abnorma väsen, som benämnas idioter.
Hvad ingen annan förmådde, det förmådde
hennes fasta och dock milda vilja. Hon
kunde bringa gossen till lugn, till sömn, till
lydnad — och nu först vågade hon tro, att
hon dock funnit sin rätta kallelse. Hennes
barndoms svärmiska tanke på de sinnesslöas
uppfostran och vård mognade allt mera, helst
sedan en högt värderad vän till henne, pastor
Glassell, för hvilken hon framlagt sin framtids-
plan, allvarligt tillrådde dess fullföljande.
Emanuella vistades vid detta tillfälle med
sin lille skyddsling vid västkusten.
Hennes beslut att mottaga till vård några
olyckliga små blef nu bekant, och inom en
månad hade redan tre sådana anmälts. Med
dessa och sin lilla släkting slog hon sig nu
ned å Nya varfvet vid Göteborg, ocli där
grundades den 1 sept. 1866 det första idiot-
hemmet i Sverige.
Att steg för steg följa dess tillväxt och
utveckling under mer än 25 år tillåter oss
ej utrymmet. Allt nog att det fortgick stilla
och obemärkt under första tiden samt flyttades,
allt som elevantalet ökades, från en mindre
lokal till en större, alltid med fästadt afseende
vid en stilla ort och en egen trädgård, där
barnen kunde sysselsättas med lämpligt arbete
samt fritt och friskt röra sig och leka.
Nu började allmänheten få öppna ögon.
Det fanns då verkligen sä många idioter i
landet, att någonting måste göias för dem
utöfver hvad fröken Carlbeck redan påbörja! !
De ständigt ökade ansökningarna till hennes
lilla hem bevisade detta, och så bildades i
Stockholm redan 1868 Föreningen för sinnes-
slöa barns vård, hvilken förening under ständig
tillväxt, äfven den, fortgått och fortgår allt-
jämt.
Fröken Carlbeck anmodades 1869 att öfver-
taga föreståndarinneskapet vid denna förenings
blifvande uppfostringsanstalt i Stockholm, men
föredrog af många skäl att arbeta på egen
hand »under Guds omedelbara styrelse», detta
så mycket mera, som hon ej ville lämna sitt
eget lilla hem och dessutom ansåg, att båda
anstalterna — hennes egen treåriga och den
nya — sågo ut att bli allt för stora för att
kunna sammanslås till en. Och det var så
långt ifrån, att hon ansåg en enda anstalt
tillräcklig för hela riket, att hon fast mer
var öfvertygad om, att i framtiden en sådan
inom hvarje län skulle behöfvas.
Man skakade tviflande på hufvudet. Och
dock har hennes förutseende besannats. Det
ena idiothemmet har måst upprättas efter det
andra, och så har idiotsaken nu mera blifvit
en humanitetsfråga, som icke han falla.
Och fröken Carlbecks hem?
Från en obetydlig liten vrå i Göteborgs
utkant har det, med hjälp af välvilliga dona-
tioner, rest sina egna murar i en vacker trakt
nära Mariestad och rymmer nu omkring 70
lyckliga barn, hvilkas lif delas mellan oskyl-
diga lekar och nyttig verksamhet i skol- och
slöjdsalar, i trädgård och på åkerfält.
Detta nya hem, Johannesberg, invigdes
1881. Kort därefter hedrades fröken Carlbeck
med guldmedalj, som, när nu en gång utmär-
kelser skola finnas, väl sällan eller aldrig
blifvit bättre placerad.
Men hon har haft andra och större fröjder.
Af de ofullkomliga varelser hon mottagit i
sitt hem ha flere kunnat bildas till verkligen
dugande människor, hvilka med rörande tack-
samhet äro fästa vid detta hem och vid
henne, som öppnat det för dem. »Moster
tycker om det eller det,» eller »moster blir
ledsen, om jag gör det eller det,» äro inom
denna krets de kärlekens maktspråk, som be-
stämma hvardagslifvets handlingar. Säkert
är också mosters gillande i arbetsväg mera
för dem än de pris och hedersomnämnanden
deras slöjdalster vunnit på flere utställningar
både in- och utomlands.
Men att de ej finna moster själf tillräckligt
hedrad med guldmedaljen, visas af en annan,
som en af gossarne egenhändigt och med gan-
ska stor talang graverat på en hittad blybit.
Där stå både namn och årtal helt prydligt
samt därunder, om jag minns rätt, en kvist —-
kanske en lager? Och så ligger kärleksverket
i ett riktigt etui, som han också gjort själf. . .
En främling kan ej se denna enkla gåfva
utan rörelse. Hvad skall icke då »moster»
känna. Att hon gömmar den som en skatt
är säkert, liksom hon gömmer månget annat
minne af dessa små, som i sitt armod ej förstå,
hur stora deras gåfvor äro. Och så har nu
Emanuella Carlbeck i sitt eget hem den där
»märkvärdiga samlingen» af stackare, som
väninnan en gång skämtade om. Svarade nu
bara hemmets ekonomi mot dess kärlek, vore
hon så lycklig hon någonsin kunde begära.
Men det vill någonting till att dagligen
underhålla ett hushåll af nära hundra personer,
och till denna siffra uppgår nu hemmets hela
personal med lärarinnor, sköterskor och gårds-
folk, hvilka alla äro väl behöfliga, om det
hela skall gå som det bör gå, omsorgsfullt
och systematiskt.
Det årliga statsanslaget, som de senare
åren varierat mellan 3,000—3,900 kronor,
är ju icke stort; till detta kommerl,000 kronor
från det alltid mot anstalten utomordentligt
välvilliga Skaraborgs läns landsting; vidare
räntan af någon mindre donation och slutligen
12,000 kronor från de betalande barnen —
hela den beräknade årliga inkomsten uppgående
till ungefär 18,000 kronor om året.
Vill någon åtaga sig att för denna summa
underhålla ett hundra personers hushåll så
som hon underhåller sitt?
Utan att vara indiskret, kan man våga
gissa, att hon mer än en gång har haft och
har sina bekymmersamma stunder.
Praktiska vänner ha rådt henne att, som
hemmet är betungadt af skuld, mottaga endast
sådana barn, som betala och helst fullt. Ty
många betala endast half afgift och andra
åter en högst obetydlig. Ja, icke mindre än
17 frielever finnas där, för hvilka hon väl-
villigt öppnat sina dörrar, något som man
förehållit henne såsom mycket »oklokt» . ..
Hennes förstånd ger vännerna rätt, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
