Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 29 januari 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892
IDUN
hennes hjärta blöder vid tanken att släppa
ifrån sig en enda af just dessa fattigaste, som
alltid stått henne så nära. Och när hon ser,
hvilka glädjande resultat som under årens lopp
vunnits med dessa »förkastade», huru många
af dem som blifvit nyttiga, verksamma, lyck-
liga varelser, hur skulle hon väl åt dem säga
ett farväl, som kanske vore detsamma som ett
förbi — ty ute i världen förbli de dock all-
tid oförstådda främlingar?
Tvärtom är hennes önskan — hennes sista
och varmaste —— att vid Johannesberg få bygga
ett särkildt arbetshem, dit barnen vid lämplig
ålder skulle få öfvergå, och där de skulle
kvarstanna på den grund, att inkomsten af
deras arbete till stor del skulle betäcka kost-
naderna för deras underhåll. Det är det
sista, det största hon tänker sig för sina kära.
Det är en djärf tanke, nästan en förmäten,
skola kanske åter de kloka säga. När Jo-
hannesberg nu har svårt att bära sig, huru
mycket mera då!
Om någon hade sagt, då fröken Carlbeck
satt vid Nya varfvet med sina fyra elever,
att hon en dag skulle i eget hem hysa 70
små, att hennes verksamhet skulle tilldraga
sig välförtjänt uppmärksamhet, hedersbetygelser
och statsunderstöd, skulle man äfven funnit
denna tanke förmäten, och dock har allt detta
skett — därför att Herren så ville; därför
att saken var hans ; därför att äfven dessa
brutna knoppar, som kallas idioter, gömma i
sig ett frö till högre utveckling; och slutligen
därför kanske att hon, som med kärlekens
hela värme arbetat för denna utveckling, skulle
däri finna den enda lön hon begär.
Och skulle ej Herren äfven kunna leda till
en god utgång hennes oegennyttiga önskan om
ett arbetshem såsom en tryggad fristad för
hennes skyddslingar? Ivan han ej i varma
hjärtan uppväcka lusten att till denna nya
byggnad lägga en kraftig grundsten?
Sannerligen: för ett ädlare ändamål har
säban en känsla vaknat, en hand öppnats.
Ensamt det, att fröken Carlbeck aldrig be-
gärt nagot för egen del, att alla hennes önsk-
ningar och omsorger gällt dessa vanlottade små,
som sökt skydd i hennes famn, borde väcka
till lif den helt naturliga känslan att ekono-
miskt understödja hennes trägna arbete, hennes,
som för de elända öppnat sin dörr, när andra
stängt sin, och sin famn, där andra vändt sig
bort; hennes, som äfven bakom skuldran på det
mest fula och förkrympta barn skymtar de
spirande vingarne.
Hon har hela sin tid lefvat för dem, och
säkert skall hon ända i det sista tänka på
dem.
Men da skall hon för för första gången ha
en önskan äfven för sig själf, den att med
ödmjuk tillit våga säga:
»Herre, här är jag och barnen, dem du mig
gifvit hafver. »
Lea.
35
Resignationen.
Jac/ såg min knoppning under vinterdag,
"Och ofta var mig döden mycket nära,
Men slutligt fick min veka stängel lära
fEn ros af ädelt, oförgängligt slag.
Xy sådan är den evigt vises lag,
d^änd af de ödmjukt lidande, de fromma :
Vr tårmängd mark uppspira skall min
llomma,
fDen lleka, prydd med stilla, mildt lehag.
dBär mig, du pröfvade, invid ditt Iröst!
fjag dofta vill för dig till lifvels höst,
9a, än när dagen skymmer, när det kvällas;
fDen hlida sommar flyktar hastigt hort,
fDe hjärta rosor vissna innan kort,
Men mina hvita Ilad ej skola fällas.
Charlotte Lindholm.
%
Själfständighet.
Några ord till de unga
af Helena Nyblom.
Förtroende är kärlekens skönaste blomma;
fattas det i kärleken denna lefvande, fasta,
oryggliga tillit, så liknar han ett skönt’ starkt
träd, hvars hufvudrötter äro afhuggna; en lätt
vindstöt kan omstörta detsamma.
J. de Lafontaine.
Hvad tjänar det till att hafva en hel grufva
af kärlek, om den brinner på ett ställe, där
den ieke värmer någon människa, utan endast
förtorkar hjärtat med sin instängda eld?
Ii. Beecher-Stowe.
let är ett underligt faktum, att i vår tid,
då det talas så mycket om personlig-
hetens kraf och betydelse, de utpräglade per-
sonligheternas skara synes blifva mindre och
mindre. Sådana original, som jag har känt
i min barndom och första ungdom, äro nu
alldeles bortblåsta. Då fanns en hel mängd
typer af en sådan originalitet, att benämningen
»ett original» icke var så långt ifrån att be-
tyda »en karrikatyr». Dessa original — för
det mesta gammalt folk — lefde nämligen till
den grad i sina egna tankar och föreställnin-
gar, att intet af det, som försiggår i den yttre
världen, hade ringaste inflytande på dem. Man
hade om dessa olika individer de mest komi-
ska historier, som bevisade, hur otillgängliga
de voro för alla yttre inflytelser, men det
oaktadt ofta besutto många framstående och
betydliga egenskaper, hvilkas tillvaro ingen
kunde förneka.
Denna slags originalitet är dock icke något
man suckar efter eller saknar. Om en veten-
skapsman är fördjupad i sina reflexioner, be-
höfver han ju icke därför gå med ena benet
i rännstenen, och då han möter sina bekanta
säga: »jag har tyvärr blifvit halt» — som
man berättade om en bekant professor. Icke
heller är det ju nödvändigt, att en filosof går
så fullkomligt upp i sin abstrakta tankegång,
att han låter sig kastas af hästen, lugnt blir
sittande på den grind, han faller på, och där-
ifrån hälsar sina bekanta, som om han fort-
farande sutte till häst — och andra liknande
yttringar af en misslyckad originalitet. Denna
falska uppfattning, att bristerna hos en be-
tydande man äro en del af hans storhet, har
man lämnat. Man önskar, att enhvar, antin-
gen han har en teoretisk, praktisk eller konst-
närlig begåfning, skall kunna se ut som an-
dra människor, kläda sig ordentligt och upp-
föra sig naturligt och icke som ett dårhus-
hjon.
Det slags originalitet, som endast tjänar till
stoff för komiska anekdoter, är verkligen icke
något eftersträfvansvärdt. Det finnes blott ett
slag af originalitet, som är ännu värre, det
är den påtagna. Det finns människor, som
vilja göra intryck med att säga eller göra
bizarra saker för att därigenom skilja sig från
mängden, och dessa ansträngningar för att
vara »egen», huru väl de än kunna lyckas,
äro dock af samma underhaltiga värde som
all osanning. Ett sökt väsen, en sökt stil —
det må vara i hvilken konstart som helst —•
visar förr eller senare sin inneboende tomhet.
Af detta slags ansträngda originalitet ha vi
ännu en del, och så länge som osanning fin-
nes på jorden, kommer den nog fortfarande
att lefva och trifvas.
En helt annan sak än det att vara eller
vilja vara originel är den att hålla på sin
personlighet. De allra flesta människor hafva
en personlighet, äfven om den är aldrig så
liten. Små barn ha alltid en ganska utpräg-
lad, naturlig personlighet, men de flesta män-
niskor hålla alltför litet på denna sin bästa
privata egendom. De tyckas för det mesta
hafva mycket brådt med att nivellera sig själfva
och uppgå i en allmän mening, och långt
ifrån att blifva och förblifva utpräglade
människor blifva de så småningom dussin-
människor — icke så sällan en af dem, af
hvilka det går tretton på dussinet.
Är det något, hvartill jag särskildt skulle
vilja uppmana de unga, så vore det detta att
bevara sina personligheter. Efterapa ej fader
och moder och lärare och kamrater och parti-
chefer, utan försök att tänka och döma själf!
Man skall kanske svara: det är just, hvad
de unga hafva allt för mycken lust till. De
äro alltid färdiga att skrika ut sitt omogna
omdöme, då ingen ber dem därom, och i syn-
nerhet när det gäller motsägelse. Det är just
denna motsägelseanda, som de unga äro be-
satta af.
Jag medger, att det är ett fel hos många
af de unga, detta att vilja säga emot för att
säga emot, och då har det ju lika litet värde
som allt annat, som icke har en sann grund.
Då motsägelse kommer af motsägelselust och
icke af öfvertygelse, är det ju blott ett slags
koketteri, som icke inbringar den opponerande
annat än en ordstrid.
Men ofta tror jag, att denna motsägelselust
likväl kan komma af en hemlig motvilja mot
att få allting i sig med sked. Det är den
unga personlighetens första sparkningar, när
barnet slår efter barnpigan, som vill mata det-
samma, och griper efter skeden för att själf
äta sin välling.
Är det verkligen denna första lust att vilja
sköta sig själf, som framkallar de besynner-
liga och ofta omogna meningar och omdömen,
hvilka de unga framkasta, så föredrager jag
dock långt mer att höra därpå än att höra
den artige eleven, som upprepar lärarens utan-
lexa. För min del föredrager jag att höra
människor säga en dumhet, som de själfva
hittat på, framför de klokaste saker, som äro
stulna från andra. Hellre en äkta koppar-
slant än en oäkta specie. Det är icke nöd-
vändigt, att de unga säga allt, hvad de tänka.
Både gamla och unga äro alltför snabba i
att gifva luft åt omogna tankar, men något
hvari de unga borde öfva sig litet mer, det
vore att tänka själfva.
»Tänka vi då icke själfva?» skulle kan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
