- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1892 /
40

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 29 januari 1892 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

! D U N
»Nils har gjort sto’ln på lediga stunder,»^stam-
made den stackars gumman, utan att våga se
upp.
»Lediga stunder,» härmade svärsonen försmäd-
ligt. »På dom, ska’ jag säja er, kunde han i stäl-
let gjort en plogstock eller ett par vagnshjul eller
något annat nyttigt, för det är väl jag, som lö-
nar’n ändå, å inte ni.»
»Mormors pall var så rankig och^gammal, att
den ramlade omkull med henne en gång, då drän-
garne voro inne, och då lofvade Nils, att han
skulle göra en stol åt henne, så att hon kunde
sitta stadigt och säkert,» förklarade nu Ingeborg
så lugnt och stilla, som om ingen skulle ha gil-
lat det högre än hon.
»En stol ja! Det sa’ han åt mej också, att han
skulle göra, men inte gaf jag honom lof att göra
en så’n tron inte.»
»Bråka inte om det nu, stoln är bra och kostar
inte ett öre.»
»Jaså, kostar han ingenting!» skrek fadern. »An
trä å målning å spik å lim då, hvem får betala
det, om inte jag? Å de’ dar granna dyge sen,
hvem har släppt till de’, om jag får fråga?»
»Pappa sir ju, att det är af en af mormors egna
gamla klädningar.»
»Den kunde ha gått till många riksdaler på
auktion efter henne, den engång, om han fått
sitta.»
Ingeborg, som stod sysselsatt med att sia upp
kaffe åt fadern, utropade med nästan förfärad ton.
»Hur kan pappa tala på det sättet?»
En tung suck, nästan ett stönande hördes i det-
samma från den gamla i stolen. Och det var, som
om denna suck trängt djupt ned i den unga flic-
kans hjärta och tolkat de bittra känslor, mormo-
dern måste känna. Och hon gick hastigt fram till
gumman, hvilken just stod i begrepp att med till-
hjälp af sin käpp lämna den plats, som så miss-
unnats henne, och läggande sin hand på hennes
axel, sade hon med mild, vek stämma:
»Sitt kvar mormor, och bry er inte om, hvad
pappa säjer, han menar nog inte så pila med det.
Sitt nu,» uppmanade hon ännu en gång och med
ett svagt leende, »så skall ni få kaffe på ert nya
bord, å då får pappa si, så bra det är inrättadt.»
Vid detta så oväntade, milda tilltal af den an-
nars så kärfva dotterdottern såg gumman upp
men en rörande förvåning målad i sitt anlete.
Men Ingeborg ville ej möta hennes blick, det var
som om hon själf varit förvånad eller förlägen
öfver denna lilla vänlighet, hon visat.
Häradsdomaren drack emmellertid tyst och but-
ter ur sitt kaffe och gick därpå in i sin kammare.
Ingeborg följde efter.
»Pappa,» började hon, »om ni tänker säja något
åt Nils om stolen, så gör det inte, så mormor hör
det. Gör det inte!»
Hon fäste sina ögon bedjande på fadern.
»Det var märkvärdigt, hvad du blifvit mör i mun
å öm om mormor i dag,» hånade denne. »Du
har väl lärt dej de’ åf drängen, kan jag tro, han
är liksom lite blötsint åf sej han.»
En högröd sky drog öfver flickans ansikte, men
ögonen blixtrade till, och hon höjde stolt sitt huf-
vud, då hon svarade :
»Så mycket vett har jag själf, så jag förstår,
huru rysligt svårt det ska’ vara för mormor att
sitta å höra på, huru ni missunnar henne, å väs-
nas, öfver att hon fått en bra stol att sitta på,
— — På drängen kan ni få träta, huru mycket
ni vill för mej, det rör mig inte. Och för mig,»
tilläde hon med flämtande andedräkt, »får pappa
gärna köra af med honom, om det vore i denna
dag. Han hade inte här att göra å ställa till —
— — till förargelser.»
»Ah hå ! Kör af honom gör jag då inte, för
go’likare dräng får man leta efter,» förklarade
häradsdomaren.
Då Ingeborg återkom till köket, slog hon upp
kaffe åt mormor, hvilken med flickans hjälp gjorde
i ordning det lilla bordet, och när så Ingeborg äf-
ven bjöd »dopp» till kaffet, hviskade gumman glad
och tacksam: »Så snäll du är.»
Därvid flög först ett vekt uttryck öfver flickans
vackra ansikte och en liten darrande suck gick
öfver läpparne, men ögonblicket därpå skrattade
hon bittert till:
»Det finns dock somliga, som tro, att jag svälter
å pinar er på alla möjliga sätt.»
»Hvem i all sin dar kan tro eller säja de’?»
sporde mormor helt förskräckt.
»Det kan vara detsamma. Och det kvittar mig
också lika, hvad somliga tänker. Men,» hon ryn-
kade sina ögonbryn och lät otålig och bitter, »hvar-
för ska’ ni också sitta å titta så ängsligt å miss-
hur den där N . . ., hur drängarne ska sitta å vakta
på hvarenda rörelse, man gör, på hvart enda ord,
man säjer, och så veta, att allt tydes till det
värsta.»
Vid frukosten kunde Nils ej underlåta att leende
hviska åt Sofi : »Se, så bra klädningen tar sig ut
som möbeltyg!»
Skrattande försäkrade hon högt och uppriktigt,
att hon aldrig kommit att få ett sådant snyggt
möbeltyg, om ej Ingeborg varit. Hon sade-,
» — -1 att skulle du nödvändigt ge bort en gammal
kjol, kunde du gärna ta’ en af mofmors gammal-
modiga, som hvarken jag eller du kunde begagna,»
ifyllde Ingeborg med trotsig, retsam röst.
Nils såg förundrad på henne. Han förstod henne
ej, men det var dock hos henne något, som alltid
retade honom och bragte hans blod i jäsning.
* *
x *
De söndagar, Nils nu varit i häradsdomarens
hus, hade han alltid varit i kyrkan på f. m., och
på aftnarne hade han antingen varit hos sina
släktingar eller hade han, då Per var borta, sut-
tit i drängkammaren och läst eller sakta spelat på
sitt handklavér. Han hade emellertid aldrig hört,
att någon af det öfriga gårdsfolket varit i kyrkan
någon söndag. Det var dock underligt, tyckte
han, om ingen af flickorna, då de voro tre, kunde
få tid att komma ifrån. Det var ju dock en så-
dan god predikant, och det skulle göra dem så
godt att få höra kärlekens och fridens ord för-
kunnas. De tyckte måhända vägen var bra lång
att gå, och kanske hade den nogräknade fadern
en gång för alla sagt ifrån, att de ej finge åka
till kyrkan.
Var det blott detta, som hindrade, skulle nog
Nils försöka, om det ej vore möjligt att få en
häst.
En söndagsmorgon, då husbonden kom ut i
stallet och gaf befallning om att genast få en häst
förspänd, emedan han skulle till grannsocknens
kyrka med en auktionskungörelse, frågade därför
Nils, om ej äfven han skulle få taga en och
skjutsa någon af flickorna till kyrkan i dag. Men
fick till svar: »Den som inte is gå, får vara
hemma.»
»Men hästarne ha ju ju stått inne i flere da
gar,» invände Nils.
»Ja, vill du skjutsa för pigan då?» sade hus-
bonden försmädligt, »ty Ingeborg lär inte kunna
komma ifrån, å Sofi är just inte något kyrksam
af sig.»
»Men jag kan ju fråga ändå,» vidblef Nils.
Och så fick han då ändtligen lof att taga Blac-
ken, ifall någon af flickorna verkligen ville åka
till kyrkan.
Sedan häradsdomaren rest och Nils kommit in
för att äta frukost, framställde han sitt förslag.
Skrattande frågade då Sofi: »Hvad i alla tider
står på nu då! Det var längesedan det bjöds på
kyrkskjuts här i gården!» Och detta bekräftade
Lina med den försäkran, att hon bara en gång på
hela året fått åka dit, nämligen på juldagen, och
nu hade hon ej varit i Guds hus sedan.^
»Nå, Sofi och Lina kunna nog resa då i dag,»
afgjorde Ingeborg. »Ni hinna godt, klockan är
bara litet öfver åtta än.»
»Ja, men jag tycker prästen är så tråkig så,»
Sofi gjorde en grimas, som kom Lina* och Per att
storskratta.
>Är han tråkig? Jag har hört honom nu hvar
söndag och tycker det är en af de bästa predi-
kanter jag hört,» sade Nils helt förundrad.
»Men han är ju en riktig läsarepräst, tycker jag.»
»Och hvad menar Sofi med en läsarepräst?»
»En läsare, vet ja’, som fördömer alla andra å
tycker sig själf vara helig.»
»Var han inte nattvardslärare åt Sofi?» Nils
såg allvarligt på flickan.
»Jo, och just därför känner jag till honom å
tycker inte om honom. Han var ju så sträng och
obillig, isynnerhet mot slutet.»
»Det kan jag ej tro, jag tycker han förefaller
så mild och kärleksfull både i sitt ord och
väsen.»
»Jo det var just en vacker mildhet och kärlek,
han visade!» utropade flickan gäckande. »Det var
ju flere stycken af oss, som han inte ville släppa
fram, och ändå vet jag, att vi kunde katekesen
som ett rinnande vatten utantill allihop.»
»Men, Sofi, det var väl ej hufvudsaken, att ni
kunde katekesen utantill, utan att ni af själ och
hjärta trodde på och förstodo vikten af de löften,
ni skulle afgifva.»
»Visst förstodo vi, förklarade Sofi tvärsäkert,
åtminstone svarte jag alltid rätt på förståndsfrå-
gorna, dem hade jag också lärt mig utantill,» till-
lade hon helt naivt.
Den unge mannen suckade i sitt hjärta. Stac-
kars barn, så bortkommen hon var. Och dock
kunde han icke undgå att förundra sig öfver denna
hennes okunnighet, då hon haft en sådan lärare.
Sofi fortsatte emellertid helt förtrytsamt: »Och
därför säjer jag igen, att det var bara kitslighet,
då han sade, att hans samvete inte tillät honom
att släppa fram en af gossarne å det till en af
de rikaste, fast han då gjorde’t, förstås, se’n han
haft honom enskildt å läst å talat med honom.
Men tänk en sådan skam det skulle ^ ha varit
för gosstackarn å hans anhöriga annars, å så myc-
ket folket fått att prata om!»
»Pastorn tyckte väl,» menade Nils, »att skammen
och folkets prat var ett intet emot det, att han
skulle stå såsom en lögnare och förrädare inför
sin frälsare.»
Hittills hade han varit så upptagen af sitt sam-
tal med flickan, att han ej vändt sig till eller tänkt
på någon af de närvarande, hvilka icke heller
med ett ord lagt sig i samtalet, men vid sina si-
sta ord kom han att se mot spisen, där Ingeborg
satt sig ned på mormors gamla pall, och fann där-
vid hennes blick riktad på sig med ett uttryck
olikt alla andra, han förut sett däri. Ej hån och
trots eller köld och förakt stodo nu att läsa där,
utan spändt intresse och dessutom något oroligt,
forskande och ångestfullt.
Vid hans blick vände hon sig dock genast bort,
under det hela hennes ansikte öfvergöts af en
mörk rodnad.
Mormor satt i sin stol med sammanknäppta
händer, och då det nu var tyst vid bordet, sade
gumman högtidligt och långsamt: »Så rätt du har,
Nils!»
»Ni måtte väl höra, alt Nils också är läsare a
håller på och omvänder mormor med.»
Detta Solis skämt skar Nils i hjärtat, och han
var helt glad, då måltiden var slut och han fick
gå ut.
Dessförinnan frågade han dock, huru det skulle
blifva med kyrkfärden.
»Efter det bjuds på åka, följer jag väl med då,»
tyckte flickan.
Hela den söndagsförmiddagen var Nils sig icke
själf. Han deltog i psalmsången och lyssnade till
predikan, utan att dock veta, hvad han sjöng, och
utan att predikantens ord trängde längre än till
hans öra.
Samtalet med Sofi, hennes gäckande röst och
skämt, hennes om den djupaste okunnighet och
köld vittnande ord återkommo plågsamt för hans
minne. Nej ! nej ! hon var icke den, som passade
honom ! Tanken på henne förströdde honorn dock
minst, minnet af blicken ur ett par klarblå ögon,
rodnaden på en fin kind var det, som egentligen
borttog hans andakt. Han försökte med allvar
förjaga detta störande minne, men kunde det ej.
På aftonen hade Sofi med Lina gått till ett par
grannflickor, Per var utgången, husbonden ännu
icke hemkommen. Och Nils, som satt i dräng-
kammaren, kom att tänka på, huru ensam mor-
mor skulle känna sig, där hon som vanligt satt
i köket. Ingeborg hade nog gått upp på sitt rum
i vinden, förmodade han.
(Forts.)
Från Iduns läsekrets.
Tacksägelse
från de 120 gästerna vid en grötfest i Missions-
hyddan vid Pilgränd fredagen den 22j an. till alla
dem, som beredvilligt tecknat bidrag, och beder
undertecknad särskildt få framföra sitt hjärtliga
tack till de medlemmar af »Kvinnoklubben», som
dels lämnat bidrag, dels voro behjälpliga vid ser
veringen. Listan är tillgänglig hos undertecknad.
Stockholm d. 22 jan. 1892.
Fru G. Lindquist.
Björngårdsgatan 17.
Innehållsförteckning.
Emanuella Carlbeck ; af Lea. (Med porträtt.) — Resigna-
tionen af Charlotte Lindholm. — Några ord om själfständighet;
af Helena Nyblom. — Kökstyranner ; för Idun af Maja. —
Kvmnans intressen vid den nyöppnade riksdagen; af H. L.
Victorin. — Vårsådd ; ur lifvet af Edith Forssman, Bel. med
hedersown. vid Iduns stora pristäfling. — Hustnoderlig al-
manack : Februari ; af Stenia. — Fjärilen ; af Georges Ohnet.
Privat sjukvård; af J. D-f. — Konst. — Smånotiser for
kvinnovärlden. — Teater och musik. — Den rätta; berättelse
från landsbygden af Fanny Chrysander. Prisbelönad vid
Iduns stora pristäfling. (Forts.) — Från Iduns. läsekrets.
oget på mig jämt? Alldeles somo om ni själf vore
.dd, att jag skulle — slå er — Ah, det kan ingen
änniska tro, så pinsamt å retsamt det är att si,
Förlofnings- oola. vig;selrlii*ar
ständigt lager hos
Juvelepsr HALLBERG Stockholm.
Order frän landsorten expedieras omgående.
gammalt guld, silfver och juveler uppköpas kon-
__________________ , tant eller tagas 1 uthyte mot moderna arheten.
Om gamla saker Insändas från landsorten, sändes likvid pr omgående.
Perlb.alsband,
Juvelerar HALLBERG, Stockholm.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0044.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free