Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 29 januari 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892
IDUN
snäckorna i vattenbrynet, lutar sig ned och
räcker fjärilen i dess förtviflade läge skaftet
af häfven. Fjärilen kraflar sig upp därpå,
skakar sina vingar, och sedan han på ett
ögonblick torkat dem i solen, återfår han sin
glans.
Då begagnar hon sig af hans matthet, hon,
som nyss räddade honom, fattar honom vid
hufvudet, och med ett triumferande rop hop-
par hon ned på gräsmattan.
»Oförståndiga!» ropar till henne farfadern,
som kommit helt andfådd–––––––– »Att
äfventyra ditt lif midt i denna bassäng, att
luta dig ned med fara att falla––––––-
då du var så varm!»
»Ack ! farfar, för intet i världen skulle
jag velat låta det stackars djuret dö i det
stygga vattnet — — —»
Så tar hon, betraktande sin fånge med ögon,
fuktiga af ömhet, en lång nål, genomborrar
därmed raskt hans kropp och sätter den vackra
nattfjärilen på sin hatt, medan den ännu dar-
rar af den förskräckliga tortyren.
»Så där,» säger hon, »det var bra!»
Och hon vänder sig om och springer sin
väg.
Den gamle kammarherrn småler melanko-
liskt, och skakande sitt hvita hufvud, mum-
lar han, där han ser efter den lilla flickan:
»Ädelmodig och hård, öm och hjärtlös på
samma gång — — — — Redan kvinna!»
Georges Ohnet.
Privat sjukvård.
Af J. D-i
f
ör den privata sjukvården är i Sverige
ofantligt dåligt sörjdt — det är ett
faktum, som icke låter förneka sig. Vi
tala nu icke om de större städerna, där för-
hållandet torde vara något bättre, utan om
de mindre städerna och landsbygden.
Låt oss antaga, att en person blir allvar-
ligt sjuk och önskar blifva vårdad i sitt hem.
Det enklaste vore ju nu att skaffa en erfa-
ren sjuksköterska, i hvars händer man med
trygghet kunde öfverlämna den sjuke, men
en sådan finnes tyvärr icke på de allra flesta
ställen. På sin höjd kanske man kan lyc-
kas få tag i en s. k. vakhustru, men hur
en sådan uppfattar sina plikter som vårda-
rinna af sjuka är ganska egendomligt. Har
någon af er varit i den obehagliga belägen-
heten att nödgas anlita hennes hjälp? Ieke?
— Nå, då kanske jag kan berätta den er-
farenhet —- långt ifrån angenäm —. jag har
af saken.
Jag var sjuk, farligt sjuk, och hade fått
en vakhustru, som skulle se till mig under
natten.
Stor och rödbrusig, med kantiga, oviga rö-
relser, råkade hon oupphörligt i kollision med
möblerna, och hennes första omsorg, då hon
väl kommit in, var att med några betänk-
samma »hm, hm» känna på mina händer
och fötter, hvilket ovillkorligen mgaf mig den
föreställningen, att hon ville undersöka, hur
lång tid jag hade igen att lefva. När hon
lyckats komma till klarhet härom, började
hon rusta sig i ordning för natten och be-
fallde in en mugg med kaffe, en kopp, en
skål med socker och framtog därpå ur kjor-
telsäcken en liten panna, som hon fyllde med
kaffe och satte öfver nattlampan. Därefter
svepte hon omsorgsfullt om sig den varma
filten, satte sig till rätta i den bekväma län-
stolen och — somnade. Men hvad hade det
gjort, om icke dessa ohyggliga, långdragna
snarkningar varit, hvilka kommo mina af
sjukdomen känsliga nerver att skälfva af
smärta!
Då och då vaknade hon upp, visst icke
för att se till mig, utan endast för att taga
en styrketår af den bruna drycken, som stod
och puttrade öfver nattlampan, och för att
därpå med en belåten suck sjunka tillbaka
i stolen och sofva så lugnt och tryggt, som
hade hon legat i sin egen säng.
Frampå morgonen vaknade hon på allvar,
och fullsöfd och i särdeles’ godt humör slog
hon upp sin språklåda och trakterade mig
med en oändlig rad af historier om sjukdo-
mar, plågor, lik, begrafningar och skendöda,
hvilka kunde kommit en frisk att rysa, och
som frampressade ångestsvetten på min panna.
Det värsta var dock, när hon, då doktorn
vid sitt morgonbesök frågade, hurudan natten
varit, med en nick åt mig helt frankt på-
stod: »Kors, hon har sofvit som en stock
hela natten!»
Ja, sådan vård är det, som en dylik obil-
dad och okunnig varelse ger oss, och äfven
allt, hvad vi kunna fordra af henne, och
detta måste vi nöja oss med, ty det finnes
intet bättre.
Hvilken skillnad vore det ej, om det i
stället funnes kunniga, finkänsliga kvinnor,
som vi kunde vända oss till med begäran
om hjälp vid sjukdomsfall, och med hvilken
varsamma händer kunde vårda oss och lindra
våra plågor.
Ja, här är ett tomrum, ett stort tomrum
att fylla; och I unga kvinnor, som stån spör-
jande, hvilken verksamhet, I skolen välja, äg-
nen, innan I bestämmen eder, äfven en tanke
åt den privata sjukvården! Den erbjuder
eder en lefnadsbana, som icke liksom så mån-
gen annan är öfverfylld, utan som torde kun-
na ge eder full sysselsättning och därtill ett
bättre lefvebröd än många andra.
Konst.
Samtidigt med att detta nummer lämnas ut i
våra läsarinnors händer, öppnar en ny konstut-
ställning i hufvudstaden sina portar för allmänhe-
ten i den välkända Blanchska lokalen vid Kungs-
trädgården. Denna utställning har länge varit
motsedd med mindre vanligt intresse och redan
pa förhand lifligt dryftats i sammanhang med de
principer, som vid densamma för första gången
här hemma följas. Det är De anonymes utställning,
och dess ledande idé ligger i själfva namnet.
Redan i ttsdags hade pressens och den offent-
liga kritikens män inbjudits att öfvervara öppnan-
det. Den tillsatta juryn hade då afslutadt sitt ar-
tete,, och därvid förfarit så pass strängt, att af
bortåt ett halft tusental anmälda arbeten endast
omkring hundra genomgått skärselden, ehuru lo-
kalen kunnat rymma nästan det dubbla antalet.
Vi maste uppskjuta hvarje närmare ingående på
detaljerad kritik till ett kommande tillfälle och
papeka endast för dagen, att, som man vänta
kunde, en hel del intressanta konstverk här fö-
religga, om ock man möjligen väntat något mera
frapperande och originelt som totaleffekt. Det
myckna verkligt goda, som finnes, kommer helt
visst äfven att betinga lifligt besök från den konst-
älskande publikens sida.
ms
Sen till, att Idun med JHodetidning
finnes hos alla edra bekanta!
39
Smånotiser för kvinnovärlden.
Christine Sundberg. Enligt meddelande från
Paris afled därstädes den 20 dennes vår lands-
maninna fröken Christine Sundberg från Kalmar.
Den bortgångna var, om icke en af banbryter-
skorna för kvinnans inträde på konstnärsbanan,
dock af den första falangen ; från Höckerts atelier
fick hon inträde uti akademien, därefter studerade
hon för Fagerlin i Düsseldorf! och för Vissier i
Paris. Hon var född kolorist, och hennes början
ingaf stora förhoppningar, men de gäckades, ty-
värr, af en ganska tidigt påkommen ögonsjukdom.
Hennes förnämsta verksamhet var uti Briothé’s
atelier, och hon gjorde den artistiska retouchen
a taflor, som där restaurerades, såväl från Lou-
vren som fran de förnämsta enskilda samlingar.
Af hennes originalarbeten finnas några goda por-
trätt, vittnande om en fin, spirituel och ele-
gant uppfattning af modellen.
Hennes glada, älskvärda personlighet och tro-
fasta karaktär hade förvärfvat henne en ganska
vidsträckt vänkrets både i hemlandet och Paris.
GrefvinnanEbbaElenonora Spens, lands-
höfdingen grefve Spens’ maka, född von Seth, har
den 26 dennes aflidit i Vexjö i lunginflammation
efter influensa. Hon var vid sin död 62 år gam-
mal.
Kvinnans äktenskapsälder. Kungl. proposi-
tion har aflämnats till riksdagen om höjande af
kvinnans äktenskapsälder till 17 år.
Camilla Collett, den bekanta norska förfat-
tarinnan, mottog på konungens födelsedag den 21
dennes genom hofmarskalk Frölich konungens be-
löningsmedalj i guld.
Idun har trädt i författning om, att då ut-
rymme bjudes, snart nog kunna meddela sina lä-
sarinnor den framstående kvinnans bild.
Teater och musik.
Kungl operan uppförde i går för första gången
sedan år 1866 Goethes 5-akts-sorgespel »Egmont»
med musik af Beethoven. Vi återkomma härtill i
nästa nummer.
K. Dramatiska teatern gifver i afton ånyo Ernst
Lundquists 5 akts-komedi »Lilla professorskan»
samt i morgon lördag Giacosas »Kärlekens triumf»
och Anna Wahlenbergs »Två valspråk».
Tredje kammarmusiksoarén eger rum nästkom-
mande tisdag i Vetenskapsakademien, hvarom vi
härmed velat erinra.
Den rätta.
Berättelse från landsbygden
af Fanny Chrysander.
Prisbelönad vid Iduns stora täfling.’
(Forts.)
ag undrar,» började mormor efter en stunds
tystnad, »om Janne vet om det här?»
o, h), en så n karl som Nils behöfver väl inte
fraga nan till råds,» menade Ingeborg, hånfullt le-
ende. »Han tycker visst,» tilläde hon häftigt och
förlrvtsamt, »att han är husbonde i huset, han.»
»Kära barn,» sade mormor undfallande, »om du
har^nagot emot, att jag fått den här stolen att sitta
i, sa — —»
Flickan pressade med en häftig rörelse händerna
motopannan och ropade lidelsefullt:
»Ah, ni kan rakt pina ihjäl en med––– - —»
hon tystnade tvärt, men det ryckte nervöst i läp-
parne, som om hon varit färdig att brista i gråt.
Och ännu ängsligare blef mormors ansikte, och
ännu mer nedtryckt och lidande såg den lilla
vissnade gestalten ut.
Då öppnades åter dörren, och häradsdomaren,
som varit borta i ett ärende på morgonen, in-
trädde.
Han gick fram till midten af golfvet med mös-
san pa hufvudet, men då han fick syn på mor-
mor, där hon satt, tvärstannade han och sade med
pa en gang ironisk och vredgad ton :
»Bevarsså schangtilt ni sitter! Ni tänker visst
borja pa a agera en fin hennes nåd på gammal-
darna, ni?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
