Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 5 februari 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 iDUN 1892
Hvad rätt du tänkt, livad du i kärlek vill, det är en skörd, som undan honom bergas,
hvad skönt du drömt kan ej af tiden härjas, ty den hör evighetens rike till.
yiKTOR jlYDBERG,
varande öfverläkaren för den pedagogiska af-
delningen, professor Hjalmar Ling, kom henne
att det oaktadt våga försöket. Hon inskrefs
som elev och hade inom kort hunnit fatt de
andra. Detta års kurs räknade åtta elever—
första året hade ej haft mera än fyra.
Den 8 maj 1866 aflade hon examen med
utmärkta betyg, och följande dag erbjöd prof.
Ling henne anställning som biträdande lära-
rinna vid Centralinstitutet, en utmärkelse, som
icke kom någon af institutets öfriga elever
till del.
Under ledning af den dåvarande ordinarie
lärarinnan, fröken Hildur Ling, utvecklades
hon till en skicklig och för sitt kall varmt in-
tresserad gymnast. Också har hon alltid i
tacksamt och troget minne bevarat prof. Ling
och hans syster.
Efter denna senares död 1884 tillträdde hon
ordinarie befattningen som lärarinna för den
pedagogiska afdelningen, hvilken plats hon än
i dag innehar; dessutom deltar hon i skötandet
af institutets klinik.
Hennes verksamhet har ej endast varit in-
skränkt till institutets egna elever, hvilkas an-
tal, under de snart tjugusex år hon där varit
anställd, uppgått till 216; hon har dessutom
ägnat sin tid åt skolor, privatelever oeh patien-
ter till en numerär, vida öfverstigande tusen-
talet. Under prof. Bergs ledning förestod hon
den dåtida elektricitetskliniken på Centralinsti-
tutet samt under tre månaders tid undervisningen
i sjukgymnastik under ordinäre lärarinnans
sjukdom. Dessutom var hon ensam lärarinna
för de kvinnliga eleverna i Stockholms Gymna-
stik- och Fäktklubb under tre års tid.
Utom de betalande privatpatienter, hvilka be-
gagna sig af hennes erfarna och skickliga be-
handling, finns det ett stort antal medellösa, åt
hvars vård hon utan ersättning och med en
aldrig tröttnande människokärlek ägnar sina le-
diga stunder.
Hennes uppfattning af sin ställning som lära-
rinna är värd allt erkännande. Skämtsam och
kamratlik utanför lektionstimmarne, utöfvar hon
under dessa en sträng disciplin. Hon är också
varmt afhållen af alla sina elever och följer
än i dag med oförminskadt intresse allas deras
öden i lifvet, hvilka under loppet af något öfver
ett fjärdedels sekel varit ställda under hennes
handledning.
Mycket mera vore att lägga till denna enkla
lefnadsteckning, som blott ofullständigt skildrar
den anspråkslösa och varmhjärtade kvinnans
mångåriga verksamhet i den lidande mänsk-
lighetens tjänst.
H. W.
Hela världen är en rad af underverk, men
vi äro så vana vid dem, att vi kalla dem hvar-
dagsting. H. C. Andersen.
Lifvet själft är ieke annat värdt, än det
rätta man velat, det goda man uträttat och
det minne man efterlämnar.
Es. Tegnér.
Fyra visor.
Af
Emanuel Geibel.
Tolkade af Fågel Blå.
I.
Förbi dr röda rosors tid.
Nu liljor blomma blott;
Nu har mitt hjärta vunnit frid,
Till hvila härlek gått.
Du nalkas, lifvets lugna hösti—
Ben heta kärleksglöd
Boek lämnat kvar uti mitt bröst
En strimma rosenröd.
Och efter vårens vilda strid
Nu frid mitt hjärta fått;
Förbi år röda rosors tid,
Nu liljor blomma blott.
II.
Bu frågar mig, du lilla,
Hvi jag min tid vill spilla
På sång oeh klagolåt; —
Jag har försummat våren
Oeh lekt med hjårtesåren:
På skämt nu följer gråt.
Når vårens rosor glödde
Oeh bägarns purpur blödde,
Jag var ej törstig då,
Mig vinkat eldig drufva
Och rosenläppar ljufva; —
Jag aldrig sökt dem nå.
Nu sjunker sol i hagen,
Nu bleknar sommardagen,
Nu eldas det, mitt bröst;
Men våren år försvunnen
Och drufvans glöd förbrunnen;
Han nalkas, lifvets höst,
Förbi med solskensdagarI —
Nu sjunger jag oeh klagar
Min sorg på hvarje stråt:
Jag har försummat våren
Oeh lekt med hjårtesåren: —
På skämt nu följer gråt.
III.
Bu är så tyst, så blyg, du lilla;
Oeh ser jag ’dig i ögat in,
Bär strålar mot mig blidt oeh stilla
Bitt oskuldsfromma barnasinn’.
I ord du ej din känsla kläder,
Bu småler endast fint och godt; —
Så månen 1er, när sol gått neder,
I himlens blåa stjärneslott.
I skära drömmar hän mitt sinne
Förrinner, när du ser på mig;
Blott ett behåller jag i minne:
Att jag förenad är med dig.
IV.
Bu ljumma vårkvällsskymning.
Hur är du mig så kårJ —
Bland tunga skyar skymtar
En stjärna här oeh där. —
Ur skog oeh dalar stiger
Mot himlens blåa loft
Ljuf som en dröm om våren
Violens varma doft.
En sång jag ville dikta,
Lik denna ljumma kväll.
Men kan ej tonen finna,
Så vek, så blid oeh säll,
Styrelsesättet i våra hem.
Af Ellen Bergström.
»Det ärftliga lagbundna ko-
nungadömet är den borgerliga
frihetens och den borgerliga
ordningens säkraste värn.»
(Känd statsman.)
■
’huru jag tror mig äga något öra for ti-
; dens ljud och missljud samt intresse för
det, som arbetar inom den, ehuru jag städse
haft motvilja för allt, som kan kallas orätt-
visa och förtryck, och känner deltagande för
lidandet och nöden, är jag emellertid för min
ringa del förvissad om, att den socialdemo-
kratiska framtidsstat, som förespeglas oss så
skön af en del agitatorer, endast är en utopi,
att samhällsskadorna icke skulle botas genom
en omstörtning af det bestående statsskicket,
utan snarare därigenom skulle beredas åter-
gång till forna tiders näfrätt och barbar,
och jag har icke ännu funnit anledning att öfver-
gifva min tro på den konstitutionella monar-
kien såsom den bästa af alla samhällsformer,
om jag ock måste medgifva, att den måhända
lider af brister, sådana som vidlåda allt
mänskligt.
Må ingen genom denna inledning före-
ställa sig, att jag vore nog förmäten att ämna
inlåta mig på statslära eller nog enfaldig
att försöka mig på att lösa den sociala frå-
gans krångliga problem, då jag saknar alla
förutsättningar för att behandla dessa hög-
viktiga ämnen. Men när man förnimmer
detta högljudda missnöje mot allt bestående,
som intränger snart sagdt öfverallt, och ser
så mycket stackars folk, som »drifves hit och
dit af vädret», kan ju äfven helt naturligt
en kvinna, ehuru utan lärdom, väckas till
tankar på rådande förhållanden och missför-
hållanden, och hvar orsakerna till de senare samt
om möjligt botemedlen mot dem kunna vara
att söka. Några sådana utan alla anspråk
framställda tankar, som hafva sammanhang med
hemmets skick och styrelse, må jag ju äga
någon befogenhet att här komma med.
Hemmet utgör en liten stat i staten, och
de båda hafva nog långt innerligare samband
med hvarandra, än man vanligen antager.
Hurudant det borgerliga samhället är, beror
helt visst till stor del på, hurudana hemmen
äro. Om man tittar in i de senare, skall
/
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
