Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 5 februari 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 I DU N 43
mau f’â se ungefär samma styrelseformer som
i staterna representerade. De äro i miniatyr
stundom republiker, någon gång despotier,
tyvärr allt för ofta anarkier och äfven till
någon del konstitutionella monarkier.
Som jag emellertid förhåller mig tämligen
likgiltig, ja, tvifvelaktig mot det mycket be-
römda republikanska styrelsesättet — gärna
för mig må det äga några företräden! — men
icke heller går så långt åt höger som Stjern-
stolpe, hvilken, då han läste om kejsardömet
Marockos mtagande, utbrast: »Strunt i lan-
det, men det var skada på författning!», för-
bigår jag dessa båda slag af styrelseformer.
Mot familjedespotismen skulle jag nog pole-
misera, för så vida den i vår tid icke utgjorde
en så försvinnande insats i det hela.
Tidsandan tyckes gå i den riktningen, att
den vill afskaffa lagbundenheten i hemmen
såväl som i samhällena; barnen tåla lika li-
tet så kalladt tvång som medborgarne göra
det; föräldramyndigheten börjar blifva otidsen-
lig, och allt mera mognar det släkte, om
hvilket det blifvit sagdt: »Barnen skola sätta
sig upp mot föräldrarne. » Ungdomen fostras
i allt för många hem i själfviskhet, egenvilja,
olydnad och otyglad frihet, så att verkligen
små anarkier uppstå litet hvarstädes. Den
insuper närapå förakt för de försumliga eller
svaga fäderna och mödrarna, lär sig pocka
på sina rättigheter, utan att åläggas några
skyldigheter; missnöje med hvad hemmet kan
åstadkomma förspörjes nog, men att det exi-
sterar något, som heter plikt, är för den
unga friskaran motbjudande att höra talas
om eller rent af obekant. I full konsekvens
härmed är också den lefvande, praktiska
kristendomen, hvilken som ett salt bör
ingå i lifvets alla detaljer och skydda
mot förruttnelse, fullständigt utesluten däri-
från.
Med bästa vilja kan man icke fritaga den
kroppsarbetande klassen från att lämna en stor
kontingent till detta slag af hem, ehuru det
vare långt från mig att vilja påstå den enda.
Orsaken till en sådan upplösning som den
nu nämnda är nämligen ofta att söka däri,
att familjefadren för ett lif i dryckenskap,
hvarigenom han spiller aktningen för sig hos
barnen och med den väldet öfver dem. Som
ett vanligt motstycke ser man då, huru hust-
run blifver loj och likgiltig samt söker sin
tröst i kaffe och prat hos grannkvinnor. Bar-
nen blifva därigenom öfverlämnade åt sig själfva
och tillbringa sin mesta tid utan kontroll på
gator och gårdar. Ännu oftare ligger orsa-
ken i den öfverdrifna klemigheten, då man
icke vill veta af det gamla kärnspråket: »Upp-
föden edra barn i tukt och Herrans förma-
ning!», utan endast håller på uppfostrans
andra sida: ömheten och kärleken.
I nu nämnda hem är det antagligen, som
roten och upphofvet till många samhällsvådor
äro till finnandes, ty månne det ej är från
dem, som dessa fräcka pojkar utgå, dem man
med en känsla af obehag möter på gatan,
hvilka våga allt, och för hvilka man måste
väja, om man vill undgå att antastas af dem,
hvilkas nöjen understundom, efter hvad man
läser i tidningarna, bestå i att lägga hinder
på banan för det frambrusande tåget, gifva
falsk brandsignal om nätterna, bryta upp bref-
lådor och annat dylikt ofog; månne icke äf-
ven den sortens ungdomar, hvilka i skolans
ordning endast se fjättrar, dem de, så fort
sig göra låter, söka afskudda för att i stället
»läsa privat», och hvilka så ofta sluta som
mer eller mindre förolyckade existenser? Och
månne det ej är dessa samma, som utgöra,
då de hunnit ett stycke längre fram, en så
fruktbar jordmån för en hop revolutionärt och
socialistiskt utsäde? Deras pockande på sam-
hället blifver en följdriktig utveckling af poc-
kandet på hemmet; deras missnöje med det
förra en följd af det från barnaåren innötta
missnöjet med hemmets förhållanden. Upp-
fostrade i själfsvåld, som de äro, huru skola
de sedan kunna. och vilja foga sig i den
borgerliga ordning, som måste finnas, för att
ingens rätt skall blifva trädd för nära, i den
»lagbundenhet, scm är frihetens värn»; och
då föräldrahemmet icke bibragt dem ett rätt
begrepp om, att med rättigheter följa skyldig-
heter, huru skola de sedan ute i lifvet kunna
fatta denna viktiga princip? De hafva bil-
dat sig liksom den föreställningen, bland flere
andra falska, att samhället skall bjuda på
en stor och bekväm vagn, i hvilken hvar och
en skall hafva plats att sitta upp och mak-
ligt färdas fram, på samma sätt som de förut
åkt i den, som föräldrarne dragit. Den oreda
i begreppen, som man med häpnad möter hos
en stor del folk, hvilken gör dem till lekbol-
lar för tilltagsna uppviglare, och hvilken man
så gärna tillskrifver deras bokliga insikter och
bildning, är enligt min tro långt snarare att
tillskrifva den bristande sedliga disciplinen i
barndomshemmet. Härtill kunna läggas de
märkliga ord, som den tyske statsmannen
Varnhagen von Ense uttalar på ett ställe i
sina dagböcker: »Socialism och kommunism äro
straff för öfverhoppad kristendom.»
Ett ordspråk säger, att nöden drifver hund
i band, och när dessa den otyglade egenvil-
jans och egoismens representanter en gång
själfva sitta som familjefäder, då omständig-
heterna pålägga dem band och tvinga dem att
lefva för andra, då är den läxa, de hafva
att lära, både sur och svår. Den själfvisk-
het och det själfsvåld, som i barnaåren jäm-
förelsevis lätt kunnat kufvas, men som i
stället fritt fått tillväxa, följa dem som ett
ondt, hvilket förbittrar båda dem själfva och
dem, som äro omkring dem, och sprida sig
som en missnöjets smitta åt många håll.
Hvad nu missnöjet särskildt beträffar,
framhålles det nära nog som en dogm, att
det utgör vilkoret för allt framåtskridande
och alla förbättringar. Må vara att däri
ligger någon sanning, men å andra sidan kan
väl med fog däremot invändas, att det ofta
händer, att den enskilda människan, som söker
visa välvilja och ställa efter bästa förmåga,
tröttnar i sina bemödanden och svalnar i sin
ifver i stället för att sporras till vidare an-
strängningar, så framt hon ständigt röner
otack och klander. Och gäller detta måhända
icke också i det offentliga lifvet?
Låtom oss nu titta in i de hem, som hafva
motsatta styrelsesätt, med andra ord utgöra
konstitutionella monarkier i smått! Fadren
är kung i sitt lilla rike, modren hans mini-
stère — här blifver bilden ju något haltande
— tillsammans bilda de regeringen, hvilken
styr efter gällande grundlag, d. v. s. den
gudomliga lagen, med hvilken de hafva att
göra sig noga bekanta och tillägna sig som
sin; de tänkande och längre komna barnen
utgöra kamrarne, hvilka må tillfrågas och
äga rätt att säga sin mening, hvilken god-
kännes, om den är god, och de små barnen
de, som ännu icke äga rösträtt. Föräldrarne
hållas i vördnad, lagen i helgd. De för ord-
ningens skull införda stadgarna efterlefvas, och
en sund frihet, grundad på lydnad och kär-
lek, råder. Barnen få där hållning och skick ;
ungdomen blifver medveten om, att den har
förpliktelser och moralisk ansvarighet. Visst
händer det, att det blifver split i kamrarne,
men den respekt och det förtroende, »stats-
chefen» ingifver, hejda alla öfverdrifter och
lugna sinnena. De hem, där en sådan ande
och ett sådant styrelsesätt äro herskande, höra
till fosterlandets samhällsbevarande element,
och de unga män och kvinnor, som utgå från
dem, hafva alla förutsättningar att blifva nyt-
tiga och goda medborgare och medborga-
rinnor.
Skola icke därför vi alla föräldrar, hvilka
samhällsklasser vi än tillhöra, hvilka älska
våra fäders land, hvilka önska, att det må
rensas från osunda jäsämnen, för att få lämna
det i arf åt våra efterkommande friskt och
rättsligen fritt ena oss om att inrätta våra
hem efter sist antydda princip ? Må vi gifva
akt på, om tygellöshet och oordning hålla på
att gripa omkring sig i dem och i sådant
fall stämma i bäcken, då vi merendels ej
kunna det i ån ! Må vi hvarken tillåta ett
missnöjets gnat på anordningar, dem vi med
erfarenheten och kärleken till rättesnöre in-
fört, eller ett oförsynt pockande på förmenta
rättigheter! Må vi lära våra barn, att hvar
människa, hon vare ung eller gammal, ja, så
snart hon blifvit en medveten varelse, äger
plikter, om dessa ock till att börja med endast
bestå i att gå små ärenden från mamma ut
i köket! Må vi praktiskt innöta hos dem så-
dana heliga bud som dessa: Den där två
kjortlar hafver, han gifve den, som ingen haf-
ver! Arbetaren är värd sin lön. Hedra fa-
der och moder! Gif käjsaren hvad käjsaren
tillhör och Gud, hvad Gud tillhör, o. s. v.
Icke vill jag hafva uttalat ett sådant öf-
verord, som att allt ondt härmed genast vore
afhjälpt, men förvisso skulle en rätt god dam
därigenom sättas mot den destruktionens stört-
flod, som synes hotfull för vår samfundsord-
ning. »Barnet är mannens fader», och två
forntida vise, hvilka omskapade sina nationer
till den tidens främsta, riktade sin förnäm-
sta uppmärksamhet på barnens uppfostran.
Men för att kunna regera väl måste vi
uppfostra oss själfva så, att våra barn, i stort
som smått, må kunna se upp till oss och
vörda vår styrelse så väl som våra lärdomar
och efterdömen.
I vimlet.
Stundom i skymmande sommarnatten
ljuda i drömmen toner från förr,
susa som säng öfver stilla vatten,
klappa så sakta på hjärtats dörr. . .
(D. Fallström.)
{
Stockholm på den välkända restauranten
en midvinterdag, när skymningen i fön-
sterrutorna förde en fåfäng strid med de
elektriska lågornas segerrikt strålande oceller.
Middagen pågick som bäst, à la carte,
charmant som vanligt, och uppassame serve-
rade oupphörligt aptitligt doftande rätter,
hvilka under gästernas lifliga samspråk in-
mundigades med tydlig belåtenhet öfver till-
lagningen.
Det var verkligen en ovanlig tillströmning
af folk den dagen, man måste vara riktigt
påpasslig för att kunna få tillfälle att »vika
ett bord» och för att sedermera kyparen ej
skulle fullständigt negligera ens hungriga till-
varo vid det där bordet; man måste ofta nog
»vänta ut» de mättade för att få slå sig ned
och studera matsedeln — som vanligt var
detju hufvudsakligast ungkarlar, hvilka träng-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
