Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 6. 5 februari 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48 IDUN 1892
— — Ingeborg hade varit därinne — hon hade
hört, hvad han sjungit! Det var hon, som gråtit
och snyftat!
Det brusade och stormade inom honom, och dock
tyckte han, att det liksom sjöng och jublade där-
inne. Och minnet af den drömmande, gåtfulla
blicken, ban sett på morgonen, flög åter som ett
strålande stjärnskott förbi hans inre syn.
Den kvällen fick han ej se Ingeborg, huru myc-
ket han längtade därefter. Och vid frukosten da-
gen därpå icke heller; men då de kommo in till
middagen, stod hon som vanligt sysselsatt vid
spisen, utan att ge akt på deras inträde. Maten
satte hon fram, utan att se upp, och med ett strängt,
kallt uttryck i sitt ansikte.
*
•j*
Det led fram mot jul, och göromålen inom hus
blefvo allt talrikare. Det skulle slaktas och bryg-
gas, bakas och tvättas. Sent och tidigt var Inge-
borg i arbete, tystlåten, sluten och tungsint. Hon
hade visserligen pigan och statgumman till hjälp,
men det förundrade dock Nils, att hon icke be-
gärde mer hjälp af Sofi, som oftast endast bara
satt och såg på, huru systern arbetade.
Det hade kommit därhän med Nils, att han icke
längre betraktade den yngsta såsom den bästa af
dem ; att han icke mer tänkte på henne såsom
den, hvilken skulle passa till hans hustru.
Hennes säkra, oftast näbbiga ton misshagade
honom, och hvad han förut tagit för undergifven-
het från hennes och förtryck från Ingeborgs sida,
såg han nu med helt andra ögon. Hon var lätt-
jefull och slarfvig, sällan såg han henne befatta
sig med något annat än en smutsig virkning, hvil-
ken aldrig tycktes blifva färdig. Begärde Ingeborg
någon gång hennes hjälp, fick hon ofta till svar :
»Det kan du väl göra själf.»
En annan gång tänkte han dock, då någon blick
ur Ingeborgs kalla ögon eller något högdraget ord
af henne sårat honom:
»Det är nog Ingeborgs eget fel från början.
Hon har nog alltid varit för stursk att be om hjälp,
emedan hon vill ha hedern för alltihop ensam.
Detta har Sofi sett, och därför är hon sådan
hon är.»
* *
»Kandu slakta,Nils?» frågade husbonden en dag,
då de åto middag, »jag menar stora kreatur, för-
stås.»
Nils svarade ett långsamt ––– »Ab ja.»
»Nå, tjurn ska slaktas i morgon, låt si, att du
reder dej med honom då.»
»Men hur ska’ ni bära er åt med honom, han
är ju så ilsken» ? sade Sofi helt ängsligt.
»Jag får göra en slaktmask och sätta för hans
ögon och så få vi binda honom.»
Under det Nils, tacksam för den annars tanklösa
flickans oro, sade detta, kom han helt omedvetet
att se mot Ingeborg, och åter mötte han ur hennes
djupblå ögon en underlig, ängsligt bäfvande blick.
Hon mötte dock icke förr hans, än hennes läp-
par kröktes af ett föraktligt leende och hon, vänd
till fadern, ifrigt sade:
»Hvarför kan inte Olsson få slakta nu som förr?
Han är inte rädd af sig.»
»Rädd af sig,» hvad menade hon med det? Nils
rätade på sig, och seende stadigt på henne, sade
han allvarligt, men utan hetta:
»Jag är inte heller rädd. Men man springer
dock ej åstad, som om det vore en lek, och tar
lifvet af ett stort lifskraftigt kreatur. Det vill till
att ha säker hand och blick, så att man med sitt
slag verkligen döfvar djuret och gör dess dödskval
så korta som möjligt.»
Alla tego. Ingen hade egentligen tänkt på eller
betraktat siaktningen från denna synpunkt förr.
Med heder utförde emellertid Nils följande mor-
gon det svåra uppdraget. Och på aftonen stod
han tillsammans med Ingeborg i matboden och
hjälpte henne med köttets styckning. Plötsligt gaf
hon då till ett litet rop, kastande ifrån sig den
knif, hon höll i handen.
»Har Ingeborg skurit sig?» frågade Nils häftigt.
»Ja litet, jag skall gå in och linda något om.»
Hon höll sin ena tumme hårdt sluten i den an-
dra handen, men en mörk blodström trängde dock
fram och ned utefter den hvita smalarmen.
Nils störtade ut och var efter några sekunder
tillbaka med sin mössa fylld med snö. hvarmed
han bad henne försöka stilla blodet, medan han
sprang in efter häfta, som han hade i sin ägo.
Därmed sprang han och var snart åter med så-
väl häfta som linneremsor.
Då han sedan skulle hjälpa henne med förbind-
ningen och stod med hennnes hand i sin, förstod
han icke själf, hvad som gick åt honom. Han,
som icke darrat på morgonen, då han stod fram-
för den ursinnige tjuren, färdig att gifva honom
dödshugget, darrade nu vid åsynen af det blod,
som ifrän Ingeborgs hand droppade ned på hans.
Han kände sig förargad på sig själf öfver denna
svaghet. Nu skulle hon väl åter håna honom.
Han såg på henne och sade sakta:
»Ingeborg hade nog rätt: jag är allt en rädd
stackare.»
Men Ingeborg svarade ingenting, hon smålog
blott ett underligt, svagt leende, och då han slu-
tat, hviskade hon med en liten skälfning i rösten:
»Tack,Nils!» hvarpå hon tigande återtog sin sys-
selsättning.
I samma ögonblick kom Sofi springande och
ropade ifrig och otålig: »Du måste komma in, In-
geborg ! Kyrkvärden i Järfva är här, och pappa har
sagt till, att han ska bjudas på aftonvard.»
Ingeborg, som nästan aldrig lät häftig eller otå-
lig mot systern, föreföll likväl så nu, då hon
svarade:
»Jag går inte härifrån, förrän jag sluiat; för en
gång måtte väl du kunna styra om maten.»
Delta tyckte också i sitt sinne Nils, på samma
gång han litet smått undrade, hvem denne kyrk-
värden i Järfva var, som han nu för andra gån-
gen hörde nämnas som gäst i Berga. För icke så
länge sedan hade han varit där en söndagsafton,
då Nils varit hos sin morbror; morgonen därpå
hörde han nämligen Lina säga till Per, som ock
varit borta: »Här var storbalas i går, må du tro,
kyrkvärden i Järfva var här.»
Och då nu Sofi på sitt litet retsamma sätt sade:
»Det bryr jag mig visst inte om, det är i alla fall
för din skull han kommer,» kastade Nils en frå-
gande blick på Ingeborg.
Hon uppfångade först med tydlig förlägenhet
hans blick, men så förändrades plötsligt uttrycket
i hennes ansigte, och återtagande sin vanliga hög
dragna min och besvarande hans ögonkast med
en kall, säker blick, svarade hon : »Ja, jag kom-
mer strax. Nils får hugga sönder alltsammans så
länge, som jag sagt till, att jag vill ha’ det. Jag
saltar ned det senare i kväll.»
Hon drog ned sina klädningsärmar, slätade till
håret, tog af sig sitt stora förkläde och gick.
Systern stod helt förvånad kvar och utropade:
»Jag kunde knappt tro, att hon så lätt skulle
gå in! Förra gången han var här, var hon så
stram å ohöflig som helst.»
»Hvem är kyrkvärden i Järfva?» frågade Nils
med något osäker röst.
»Det är en ung, rik, barnlös änkling, som jag
bestämdt skulle ta’, om nan bara ville fria till mig.»
svarade flickan och sprang skrattande sin väg.
Nils stod kvar och högg sönder köttet, så att
hela boden skakade därvid.
* *
*
Ett par dagar därefter voro drängarne tillika
med statkarlen till skogen efter ved, medan hus-
bonden själf rest tiil sockenstugan på kommunal-
stämma. På morgonen snöade det visserligen nå-
got, men under förmiddagens lopp ökades det mer
och mer till full snöstorm. Karlarne hade slut-
ligen riktigt svårt att komma fram med sina ved-
lass, men Nils skyndade dock på af alla krafter,
ty han tänkte på, huru svårt gårdens kvinnor skulle
hafva att reda sig, om de behöfde ved, vatten och
dylikt, då vägarne nog voro alldeles igendrifna. Så
fort de därför kommit hem, bad han de andra
sköta om hästarne och veden, så att han fick göra
vägarne fria.
Han tog ur redskapslidret en skofvel och skyn-
dade in på gården.
Där fick han då se, huru Ingeborg i snöyran
sökte arbeta sig fram till matboden, och huru snön
i väldiga drifvor låg hopad just på vägen dit. Men
hon var ej rådlös, det såg han ock. Äfven hon
hade en skofvel i handen, hvarmed hon kraftigt
och hurtigt banade sig en liten väg.
Glömmande kyrkvärden i Järfva och sin föresats
att aldrig mer närma sig Ingeborg, stod han dock
nu bre dvid henne.
»Får jag hjälpa Ingeborg?» frågade han, ehuru
han ögonblickligt ångrade sin fråga: naturligtvis
skulle hon gifva ett trotsigt, afvisande svar.
Men hon såg hastigt upp. Och den unge man-
nen bländades nästan af det friska, strålande an-
siktet och den glada, vänliga blick och ton, hvar.
med hon svarade; »Ja tack!»
Det föreföll Nils, där han stod i den djupa,
kalla drifvan med snöstormen rusande omkring
sig, som om han blott sett rosor och sol och
strålande klar himmel.
Men han hade ju fått löfte att hjälpa henne!
Och så högg han i med sådan fart att vägen till-
boden inom kort låg öppen. Blott nedanför trapp
steget låg ännu kvar en hög, sammanpackad drifva,
hvilken Nils just med sin spade tänkte bearbeta,
då Ingeborg käckt ropade: »Ah, den där hoppar
jag öfver!» Hon gjorde så äfven, men fick därvid
ej fäste på trappsteget, utan vacklade baklänges
och skulle hafva fallit, om ej Nils i sina armar
uppfångat henne.
Den förr purprade kinden fick Visserligen där-
vid en ännu högre färg, och hon gjorde sig hastigt
lös, men hon skrattade dock åt sitt missöde på
ett gladt otvunget sätt. Det första, friska, hjärt-
liga skratt, Nils hört från hennes läppar.
Och hela den dagen, huru ruskig den i öfrigt
var, tyckte sig Nils gå i ett klart, bländande skim-
mer. Nu. sedan han sett henne så glad, utan
den vanliga sturska minen och hållningen, nu se-
dan han, om ock blott för ett ögonblick, hållit
henne i sina armar, föreföll det honom, som om
aldrig mer något kallt och främmande kunde
komma emellan dem.
Stackars Nils! De dagar, som återslodo till ju-
len, visade honom tydligt, huru han bedrog sig,
Så främmande, så stolt, ovänlig och fåordig hade
hon knappast varit som under denna tid
Först kände han sig bedröfvad, nedslagen, olyck-
lig. Oupphörligt frågade han sig själf, hvarför
han nàn’sin kommit dit, hvarför han varit en så-
dan dåre att själf utsätta sig för de kval, han led.
Sedan förargade det honom, att en sådan högmo-
dig och styfsint flicka skulle utöfva ett sådant
välde öfver honom, och så började han visa sig
om möjligt än styfvare och ovänligare än Inge-
borg själf. Han försökte därunder inbilla sig att
han föraktade henne, att han ej brydde sig mer
om henne än om den tliniga obehagliga Lina.
Det var ju för öfrigt för den yngres skull han
kommit. Sofi var dock öppen och sann. Det var
systern och fadern, hårda och hjärtlösa som de
voro, hvilka gjort äfven henne skenbart tank- och
känslolös — — — Under öm och kärleksfull led-
ning skude nog det goda hos henne väckas till
lif igen. Och så flydde den unge mannen , med
sina tankar, ord och blickar till den unga flickan,
hvilken dock ofta hade ett gladt ord och leende
ansikte midt i den tunga, tryckande stämning, som
var rådande i julbrådskan.
(Forts )
Från Iduns läsekrets.
»Små skrikhalsar».
Till de unga mammors tjänst, hvilka tänka följa
en »barnaväns» råd uti n:r 4 af Idun, ber en gam-
mal mamma att få säga några ord.
För visso är det allt utom rätt, att, såsom barna-
vännen säger, »vid minsta gny rycka barnen ur
vagnen» men fullt lika orätt är att låta ett litet
barn skrika mer, än det tål.
Undertecknad, som en gång också var en ung
mamma, ocb sedan dess uppfostrat sex barn, var
liksom många unga mödrar fullproppad med upp-
fostringsplaner, som skulle sättas i verket vid första
barnets födelse. Stackars lilla pyre, därmed experi-
menterades erbarmligt, i all välmening, förstås. Bland
andra teorier var också den, att det skulle få skrika,
så mycket det ville, och det skrek också, tills det
fick bråck, till stor skada för barnet själft ocb djup
bedröfvelse för dess mamma.
»Barnavännen» säger, att det barn, som skall få
skrika hela nätterna, bör vara friskt. Nå, men hur
skall man veta, att så är, och alla barn ha ej lyc
kan äga en läkare till pappa, som kan veta, om det
är friskt eller ej ?
Om »barnavännen» också varit mamma, skulle
hon nog funnit det lite väl mycket begärdt af ett
litet nyfödt barn, att det skulle kunna hafva klart
för sig genast med detsamma, ifall man får skrika
om dagen eller natten.
Således, mina unga mammor, varen försiktiga och
på samma gång förståndiga beder
En gammal mamma.
Innehållsförteckning.
Mathilda Öbman ; af H. W. (Med porträtt.) — Fyra visor
af Emanuel Geibel, tolkade af Fågel Blå. — Styrelsesättet i
våra hem! af Ellen Bergström. — I vimlet; af Ilugo Sam%e-
lius. — Små kulturbilder, af Ave. I. — Om lifräntor ; af
Oskar Lundgren. — Vårsådd ; ur lifvet af Edith Forssman,
Bel. med hedersomnämnande vid Iduns stora pristäfling.
(Forts.) — Att. stä vid sitt. ord ; af Anny E. — Smånotiser för
kvinnovärlden. — Teater och musik. — Den rätta; berättelse
från landsbygden af Fanny Chrysander. Prisbelönad vid
Iduns stora pristäfling. (Forts.) — Från Iduns läsekrets :
• Små skrikhalsar» ; af En gammal mamma.
Förlofnings ocïi vigselrmgar
ständigt lager hos
Juvelerar HALLBERG Stockholm.
Order frän landsorten expedieras omgäende
T3aislVialel*iaw J gammalt guld, silfver och juveler uppköpas kon-
>*reriùrtiô tant eller tagas i utbyte mot moderna arbeten.
Om gamla saker Insändas frän landsorten, sändes likvid pr omgäende.
Juvelerar HALLBERG, Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0052.html
