Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 5 februari 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DU N 47
1892
Att stå vid sitt ord.
»
vem älskar icke en rättskaffens, genom-
ärlig karaktär, och hvem önskar icke
vara omgifven af personer, som han kan sätta
fullkomligt förtroende till!
Men huru vinnes ett sådant förtroende?
Vanligen icke genom någon storslagen hand-
ling, utan i stället genom troheten i det lilla,
genom den omutliga sanningskärlek, som vi-
sar sig i hvardagslifvets mångahanda bestyr.
Mången anses rättänkande och sanningsenlig
i det stora hela, men hur är det i småsaker,
dessa små händelser, hvaraf hela lifvet är upp-
fylldt? Kanske tycker han, att det eller det
är intet att fästa sig vid, eller han tänkei
icke på, om han begår en liten, liten osan-
ning. Och dock kan denna åstadkomma
mycket ondt.
I alla lifvets förhållanden gäller det att
vara på sin vakt, att hafva ett vaket sam-
vete, som icke låter nedtysta sig, utan höjer
sin röst för att »gilla det goda, och fördöma
det onda», som vi göra.
Hvad särskildt en husmoder beträffar, bör
hon i allt, mot man, barn och tjänare, vara
fullt uppriktig, bestämd och ej taga tillbaka,
hvad en gång blifvit sagdt. Öfva dig liär-
uti, och du skall vinna allas förtroende, akt-
ning och kärlek!
Se här några små exempel:
Har du lofvat din man att vara färdig på
bestämd tid för att följa honom bort, så pröfva
icke hans tålamod genom att låta honom
vänta. Du invänder, att oförutsedda hinder
kunna inträffa. Visserligen, men detta hör
väl dock till undantagen, och nog kan du i
de flesta fall, om du verkligen vill samt med
en smula beräkning, vara i ordning till den
utsatta tiden.
Har du lofvat barnen att gå ut med dem,
så låt intet hindra dig från att hålla ditt
löfte. Om de små gång på gång se sig be-
svikna, få de misstroende, kanske icke blott
till dig, utan framdeles i lifvet till alla män-
niskor. Nej, det måste vara så, att hvad
mamma (eller pappa) sagt, det kunna de lita
på, det är säkert.
Likaså i förhållandet till tjänarne. Har
du gifvit en befallning, så ändra den icke!
Annars kan man få höra dem säga t. ex. :
»Frun har sagt, att middagen skall vara fär-
dig kl. 3, men det kommer väl annat bud
innan dess.»
Akta dig att vara nyckfull, gör hvad du
säger, äfven i de obetydligaste saker.
Har du lofvat en väninna att besöka henne,
visa, att du har mening därmed!
Detta är i och för sig bagateller, men ge-
nom ett ständigt aktgifvande på sig själf
skall din karaktär vinna styrka, och du skall
ej vackla hit och dit i obestämdhet och obe-
slutsamhet, fel, som mycket vidlåda nutidens
kvinnor.
Och då vi betänka, att det är modern, som
först danar barnens karaktärer, känna vi oss
då icke manade att göra allt för att bilda
dem till goda, rättsinniga, sanna människor?
Men för att kunna detta, måste vi själfva
söka att vara sådana och föregå dem med
godt exempel. Låtom oss sträfva därefter!
Anny E.
Det ligger sannerligen mera vikt på, huru
människan bär sitt öde, än hurudant det är.
W. v. Humboldt.
Smånotiser för kvinnovärlden.
Dödsfall, Fru Nanna Stridbeck afled här i
Stockholm den 24 januari, något öfver 74 år gam-
mal. Fru Stridbeck, en intelligent och hjärtegod
kvinna, var moder till aflidne skalden Edvard Bäck-
ström. All den ömhet och kärlek, hvarmed en mo-
der kan omfatta sin ende son, ägnade hon honom
under hans lefnad. Hans framgång i lifvet och på
skaldebanan var också hennes största lycka. Under
hans periodvis återkommande sjukdom vek hon al-
drig från hans sida. Utom denne sin son egde hon
en dotter, gift med en af de aderton i Svenska aka-
demien, prof. And. Andersson.
Teater och. musik.
Kungi. operan återupptog den 28 sistl. januari
Goethes sorgespel »Egmont» med Beethovens här-
liga musik. Önskligt hade nog varit, om ut-
förandet blifvit det genialiska skådespelet mera vär-
digt, än nu var fallet. Då emellertid våra skåde-
spelarekrafter hittills så godt som alldeles saknat
tillfälle att öfva sig i dylika högre uppgifter, har
man ej rätt att begära någon mönsterprestation, utan
får vara glad öfver, att början blifvit gjord, samt hop-
pas på en allt bättre fortsättning. Den ende, som
nu i »Egmont)) verkligen lyckades göra något af sin
roll, var hr Fngelbrecht, titelrollens innehafvare.
Dock var det säkerligen ej den Egmont, som den
store skalden tänkt sig honom. E. var en smula
för borgerlig, saknade detta något, som skulle kunna
förklara Egmonts välde öfver massorna och öfriga,
med hvilka han kom i beröring. Framställningen
förtjänar dock i flere enskildheter rätt mycket er-
kännande. — Att fröken Zetterberg ej lyckades för-
läna mera verkligt lif åt Clärchen, förvånar oss. Det
var något uppstyltadt, osäkert och kantigt i hela
framställningen. För utförandet af torgscenen i fjär-
de akten förtjänar skådespelerskan dock erkännande.
Öfriga rollinnehafvare tycktes göra sin sak efter
bästa förmåga. — Den utomordentligt härliga mu-
siken väckte det lifligaste bifall och torde, ensamt
den, kunna hålla stycket uppe åtskilliga gånger.
Iscensättningen var ock gjord med omsorg.
I morgon lördag gifves andra symfonikonserten,
hvarvid programmet upptager Wagners Faust-uver-
tyr, en pianokonsert af Brahms, symfoni (d-moll) af
Schumann samt 2:dra satsen ur Beethovens stråk-
kvartett (a-dur).
En glädjande nyhet är, att den framstående ton-
sättaren och skicklige dirigenten Andreas Hallen
blifvit anställd som kapellmästare vid k. operan från
och med innevarande månads början.
K. Dramatiska teatern, Äter ett nytt dramatiskt
arbete af svensk författare ! Bättvisligen måste erkän-
nas, att Dramatiska teaterns direktion på sista tiden
visat ett sällspordt nit för odlande af den inhemska
dramatiken. Det ena originalstycket efter det andra
gar öfver tiljan och ökar såväl den teaterbesökande
allmänhetens som författarnes tacksamhet mot direk-
tionen.
Det nu upptagna skådespelet »Ett åskslag» af
Frans Hedberg har många förutsättningar att kunna
förvärfva sig lifligt intresse från publikens sida.
Visserligen är stycket bygdt på en tämligen gam-
malmodig idé, men handlingen utvecklar sig följd-
riktigt, intresset stegras för hvarje akt, och flere
spännande situationer förekomma. Dialogen är där-
jämte, sasom man ju kan vänta af en så rutinerad
författare som Frans Hedberg, lättflytande, naturlig
och där så lämpar sig kryddad af en godmodig
humor.
Den, hederlige brukspatronen Boje (hr Örtengren)
har pa gamla dagar gift sig med en ung och strå-
lande vacker kvinna, Ester Larson (fru Fahlman),
om hvars föregående lif han märkvärdigt nog ej
brytt sig om att söka den minsta kännedom. Den
sköna brukspatronessan, i grund och botten fördärfvad,
knyter en kärleksförbindelse med förvaltaren på bru-
ket, den skurkaktige Bedin (hr Skånberg), en landtlig
don Juan, men blottas slutligen fullständigt af den
unge läkaren Stålman (hr Törnqvist), som vid styc-
kets början oförmodadt kommer till bruket och blir
kallad till brukspatronens sjuksäng i stället för den
bortavarandebruksläkaren. Tillhufvudpersonerna torde
väl kanske ock böra räknas brukspatronens dotter i
första giftet, Tora (eleven fröken Svanström), hvilken
naturligtvis blir betagen i den unge d:r Stålman och
vid styckets slut, då brukspatronessan för alltid skilts
fran sin make, blir doktorns trolofvade. Detta är i
största korthet skådespelets innehåll och dess huf-
vudpersoner.
Utförandet var på alla händer förträffligt. Sär-
skildt gäller detta hufvudrollernas innehafvare och
bland dem främst fru Fahlman. Men äfven hrr
Törnqvist, Skånberg och Örtengren voro ypperligt
på sin plats. Och fröken Svanström, den unga
debutanten, har genom utförandet af sin lilla, ej
oviktiga roll gifvit synnerligen goda löften for fram-
tiden. Bland bipersonerna förtjäna fröken Åhlander
och hr Hamrin särskild uppmärksamhet för deras
karaktäristiska framställande af brukspatronens gamla
hushållerska och kusk samt i nästan ännu högre
grad hr Grunder som den präktigt tecknade prosten,
en rättfram hedersman af gamla stammen. Hr O.
Byström var mycket rolig som den förlästa docenten
Bejer, lafsamlaren. De öfriga gjorde likaledes sitt
bästa och gingo väl in i ensemblen.
För iscensättningen förtjänar hr Personne särskildt
beröm. Den vackra skogsdekorationen med vatten-
fallet i tredje akten — styckets bästa akt — fram-
kallade lifligt bifall.
Till spelning å Dramatiska teatern har ytterligare
antagits ett nytt originalstycke af Anna Wahlenberg,
kalladt »Cendrillon». Uppslaget till detta stycke är
hämtadt från den lilla trefliga skissen »I gåsmarsch»,
som den omtyckta författarinnan hade införd i Iduns
julnummer 1S90. Stycket kommer antagligen att
gifvas som förpjäs till »Den inbillade sjuke», och
dess hufvudroller utföras af fröken Seelig och hr
Palme.
Tredje kammarmusiksoarén ägde rum i tisdags i
Vetenskapsakademiens hörsal, hvilken var fylld till
sista plats af en synnerligt intresserad publik, hvilken
med det lifligaste bifall hälsade programmets alla
nummer. Utförandet var ock i alla delar synner-
ligen vårdadt, såväl hvad den kända Aulinska violin
kvartetten beträffar, som ock hvad angår de båda
medverkande pianisterna hr W. Stenhammar och
särskildt fröken Sigrid Carlheim-Gyllensköld. Lif-
ligaste bifallet väckte ock den här flere gånger ut-
förda pianokvintetten af Schumann, vid hvilken
fröken S. C-G. med synnerlig smak och finess skötte
pianostämman.
Fröken Annette Essipoff, den framstående piano-
virtuosen, välkänd från föregående uppträdanden
härstädes, gifver sin första konsert i Musikaliska
akademien nästkommande tisdag den 9 dennes.
Den rätta.
Berättelse från landsbygden
af Fanny Chrysander.
Prisbelönad vid Iduns stora täfling.
(Forts.)
8
an log sitt handklavér, och sedan han för-
siktigt öppnat dörren, frågade han in i det
skumma rummet: »Är mormor ensam?»
»Ja, Ingeborg gick nyss, hon skulle lägga sig
och sofva litet, sade hon.»
Han gick in. »Skall jag spela något för mor-
mor?»
»Ja, kära, så snällt!» ropade gumman gladt.
Och så spelade han psalmer och sånger, och den
gamla satt tyst, andäktigt lyssnande, men när han
då till melodien: »O, Kristi oss benåda!» äfven
sjöng orden, störtade tårar ur hennes ögon, och
sedan han slutat, utbrast hon med rörd, tacksam
stämma: »Tack, snälla Nils! En sådan söndags-
afton har jag inte haft på många år!»
Men Nils förebrådde sig själf, att han ej tänkt
på den gamla mormodern under de långa söndags-
aftnarne, då han ju med så litet kunnat glädja
henne.
Huru han sedan satt, preludierande på sitt in-
strument, kommo dess toner att söfva mormor.
Och utan att han själf tänkte därpå, hade han
sakta börjat spela melodien till den gamla kära
visan : »Har du en vän.» Glömmande allt om-
kring sig, började han äfven sjunga vers efter vers,
slutande med strofen : »Har du ej vän, har du
dock Gud, slut då honom till ditt hjärta.»
Han tystnade, men spratt till vid ett ljud från
kammaren innanför. — — Det lät som en half-
kväfd snyftning. — — — Icke kunde det vara
häradsdomaren, som kommit hem? — — Han
lyssnade med återhållen andedräkt.
Då öppnades dörren, som från kammaren ledde
ut i förstugan, och han hörde, huru någon med
hastiga, lätta steg sprang trappan uppför till vin-
den, och därpå hörde han samma lätta steg i rum-
met ofvanför, hvilket rum just var de båda dött-
rarnas.
Hans hjärta klappade liårdt och häftigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
