- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1892 /
50

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 12 februari 1892 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

50 I Di) N 1892
a********************************************************************************************
Människans arfslott pâ jorden är att aldrig känna sig fullt tillfredsställd.
jï. j^LYGARE-pARLÉN.
V^WWWWWWW^W^^W^WWWWWW^fWWWWWWWWW^WWWWW^W^WWWWWWWWWW^WWWWWW^WW^WiéWWWWWWWWWWWWWW^WWWW^WWWWWW
llTen ntärf: Ejelt plötsligt, f;t>ab gycMsfen!
lïïàrtn’ yrar jag eller örömmer?
£n btmmelens Dtnôflâît, starî od; ren,
sig in i fammarn tömmer.
Diö cågors sorl od; luftens gnyn
öärofuan tänöer sig stjärncsfyit,
od; rum od; gränser tnfa
som öimmor för min syn.
^rån fjärran nalfas i öjupa leö
en rnörf, en unöerlig flunga.
Ullt närmre örages öen täta feö,
ocl; marfens grunöer gunga.
0d? plats uiö plats od; traft till traft
piö tunga fotters tramp i taft
af otalö sfara fyllas,
lïïen ej ett orö blir sagöt.
Där poro männer, fpinnor od; barn,
öe fommo meö pästanpäöer,
öe buro öörjar od; fisfegarn,
öe buro örypanöe fläöer;
i pattenstöflar, i oljerocf,
i bistert gråsfägg, i lingul locf,
en brofig sfara — men alla
öe buro sorgen oef!
(£j orö. lïïen fraftigt tryefte l;parann’
i tystnaö palfiga Ijänöcr.
€j tår. liten öga mot öga brann
öen elö, som smärtan tänöer.
©d; stänöigt tätnaöc leö piö leö,
od; bufnuö böjöes piö l;ufpuö neö,
som stormen böjer furen
meö öån på ööe f;eö.
De stoöo öin pagga när en gång
i ljusa barnaörömmar;
öd; genom öin öiftnings mogna sång
är öeras bloö, som strömmar.
Baf arbetsfåraöe anletsörag
slå tusen fyjärtan meö samma slag,
sof goöt, sof trygg i stolteet:
öig sörjer öitt folf i öag!
©d; faller nu öammets flinga od,
ej plånar öen ut öitt minne.
^ör paömalströja som fläöesrod
öär lefoer öet innerst inne,
öär fnyts öet stänöigt meö nya banö,
så länge öu äger ett fostcrlanö,
så länge en.öyning rullar
mot Difcns flippestranö.
Cyst, nalfas stilla! £)on sofper re’n
på parligt slätaöe fuööar.
<£n öämpaö stråle från lampans sfen
piö t;ennes anlet snuööar,
ett fåraöt anlet, ett pissnaöt od
meö brustna ögon od; grånaö lod,
en öööens sista lämning,
en t;anöfull asfa — od; öod... !
i/olutn ciloidliny.
—c^uiWrfe^~
Minnen ur
Emelie Flggare-Carléns lil
WM
PI «
§
veriges största, mest produktiva och mest
lästa författarinna och den af alla sven-
ska författare, hvars arbeten gått längst
öfver jorden i öfversättaingar, ieke blott till
alla de stora kulturspråken, utan till många
andra, där eljes svensk litteratur är alldeles
okänd, — har efter ett längre aftynande,
hvarom de stora hufvudstadstidningarna haft
nästan dagliga bulletiner, aflidit i den höga
åldern af öfver 84 år.
Det är här icke meningen att gifva en fram-
ställning af fru Carléns författareskap. Det är
kändt af hvar och en, till och med inom kret-
sar, där skönliteraturen är en sällsynt gäst,
och de lika långa som talrika rekapitulationer
däraf, som gifvits öfverallt i den dagliga pres-
sen, locka icke till efterföljd.
Min afsikt är en annan. Då det gäller en
författarinna af Emelie Flygare-Carléns rang
och storhet, är det alltid af intresse att lyfta
på den slöja, som hittills täckt henne som
personlighet och kvinna, så mycket mera som
den stora allmänheten, som beundrat författarin-
nan, ännu aldrig fått någon annan inblick i
hennes privata lif, än den hon själf gifvit i
sina »Minnen». Efterföljande anteckningar äro
frukten dels af en flitig personlig beröring med
den frejdade författarinnan för ses à sju år
sedan, då hon ännu var i besittning af hela
sin själs spänstighet, dels af hvad en af hen-
nes få nu lefvande gamla väninnor beredvilligt
meddelat mig. Det är icke alltid rosor, men
rosen är icke heller evighetens blomma. Inga
människor sakna svagheter, och den verkliga
storheten fördunklas icke af att svagheterna
komma i dagen. Det är för öfrigt en känd
sak, att storhet och obetydlighet äro nära frän-
der och trifvas godt i hvarandras sällskap och
dessutom — Emelie Flygare-Carléns lif har
minsann icke varit en dans på rosor.
*■ *

*


Den snillrike Crusenstolpe, mannen med den
fruktansvärda pennan, den inbitne högaristokra-
ten med revolutionsfanan i handen, fällde vid
ett tillfälle ett yttrande om Emelie Flygare-
Carlén, som är genialiskt slående, och som i
all sin korthet innebär en den mest träffande
karaktäristik öfver henne.
»Det är för märkvärdigt med fru Carlén,»
sade han, »ibland känner jag, att jag talar med
den stora författarinnan, men lika ofta, att jag
talar med lilla mamsell Smith från Strömstad. »
Fru Carlén var i själfva verket ett egendom-
ligt bevis på den ensidighet, hvarmed naturen
stundom kan gå till väga vid utdelandet af
sina rikaste gåfvor. Hos henne var författare-
förmågan lysande utvecklad, men icke utan
uppoffring af andra egenskaper. Hon ägde en
outtömligt rik fantasi och ett briljant minne,
men hon gjorde sällan något verkligt stort in-
tryck. Endast undantagsvis hade man inför
henne den förnimmelse, som Crusenstolpe ger
uttryck åt, då han talar om »den stora för-
fattarinnan». Hon var det, det visste man,
men man kunde icke märka något genialiskt
hos henne. Hon var icke heller i sällskaps-
lifvet någon älskvärd kvinna, och andra intelli-
genta, men på långt när icke så begåfvade
kvinnor som hon satte henne med lätthet i
skuggan. Därför utgjorde hon i själfva verket
aldrig någon medelpunkt, kring hvilken man
samlade sig, och då hon öppnade sin mun,
fick man icke vänta sig att få höra några
kvicka eller spirituella inlägg i samtalet, utan
hvardagliga anmärkningar, som hvilken som
helst kunnat komma fram med.
Detta sammanhängde nära med att hon i
allt, utom hvad som angick hennes författare-
skap, satt inne med ganska små vyer. Hon
hyste föga eller intet intresse för allmänna
frågor, i hvilkas behandling hon personligen
aldrig deltog. Den enda fråga, som veterligen
intresserade henne, var den rent filantropiska
att söka lindra nöden. Fru Carlén utöfvade
också en storartad välgörenhet och har stiftat
fiere stora fonder, bland hvilka en å 10,000
kr. för understöd åt fattiga fiskare och fiskare-
änkor i norra Bohuslän samt en annan vid
Upsala universitet,’ äfvenledes å 10,000 kr., för
stipendier åt obemedlade studerande från norra
Bohuslän.
:S *
*


Det är en känd sak, att alla författare äro
svaga för beröm. Fru Carlén hade också den
lilla svagheten och, det må erkännas, på vida
större grunder än de flesta andra. Den, som
under de senare åren — jag talar icke om de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0054.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free