Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 12 februari 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50 I Di) N 1892
a********************************************************************************************
Människans arfslott pâ jorden är att aldrig känna sig fullt tillfredsställd.
jï. j^LYGARE-pARLÉN.
V^WWWWWWW^W^^W^WWWWWW^fWWWWWWWWW^WWWWW^W^WWWWWWWWWW^WWWWWW^WW^WiéWWWWWWWWWWWWWW^WWWW^WWWWWW
llTen ntärf: Ejelt plötsligt, f;t>ab gycMsfen!
lïïàrtn’ yrar jag eller örömmer?
£n btmmelens Dtnôflâît, starî od; ren,
sig in i fammarn tömmer.
Diö cågors sorl od; luftens gnyn
öärofuan tänöer sig stjärncsfyit,
od; rum od; gränser tnfa
som öimmor för min syn.
^rån fjärran nalfas i öjupa leö
en rnörf, en unöerlig flunga.
Ullt närmre örages öen täta feö,
ocl; marfens grunöer gunga.
0d? plats uiö plats od; traft till traft
piö tunga fotters tramp i taft
af otalö sfara fyllas,
lïïen ej ett orö blir sagöt.
Där poro männer, fpinnor od; barn,
öe fommo meö pästanpäöer,
öe buro öörjar od; fisfegarn,
öe buro örypanöe fläöer;
i pattenstöflar, i oljerocf,
i bistert gråsfägg, i lingul locf,
en brofig sfara — men alla
öe buro sorgen oef!
(£j orö. lïïen fraftigt tryefte l;parann’
i tystnaö palfiga Ijänöcr.
€j tår. liten öga mot öga brann
öen elö, som smärtan tänöer.
©d; stänöigt tätnaöc leö piö leö,
od; bufnuö böjöes piö l;ufpuö neö,
som stormen böjer furen
meö öån på ööe f;eö.
De stoöo öin pagga när en gång
i ljusa barnaörömmar;
öd; genom öin öiftnings mogna sång
är öeras bloö, som strömmar.
Baf arbetsfåraöe anletsörag
slå tusen fyjärtan meö samma slag,
sof goöt, sof trygg i stolteet:
öig sörjer öitt folf i öag!
©d; faller nu öammets flinga od,
ej plånar öen ut öitt minne.
^ör paömalströja som fläöesrod
öär lefoer öet innerst inne,
öär fnyts öet stänöigt meö nya banö,
så länge öu äger ett fostcrlanö,
så länge en.öyning rullar
mot Difcns flippestranö.
Cyst, nalfas stilla! £)on sofper re’n
på parligt slätaöe fuööar.
<£n öämpaö stråle från lampans sfen
piö t;ennes anlet snuööar,
ett fåraöt anlet, ett pissnaöt od
meö brustna ögon od; grånaö lod,
en öööens sista lämning,
en t;anöfull asfa — od; öod... !
i/olutn ciloidliny.
—c^uiWrfe^~
Minnen ur
Emelie Flggare-Carléns lil
WM
PI «
§
veriges största, mest produktiva och mest
lästa författarinna och den af alla sven-
ska författare, hvars arbeten gått längst
öfver jorden i öfversättaingar, ieke blott till
alla de stora kulturspråken, utan till många
andra, där eljes svensk litteratur är alldeles
okänd, — har efter ett längre aftynande,
hvarom de stora hufvudstadstidningarna haft
nästan dagliga bulletiner, aflidit i den höga
åldern af öfver 84 år.
Det är här icke meningen att gifva en fram-
ställning af fru Carléns författareskap. Det är
kändt af hvar och en, till och med inom kret-
sar, där skönliteraturen är en sällsynt gäst,
och de lika långa som talrika rekapitulationer
däraf, som gifvits öfverallt i den dagliga pres-
sen, locka icke till efterföljd.
Min afsikt är en annan. Då det gäller en
författarinna af Emelie Flygare-Carléns rang
och storhet, är det alltid af intresse att lyfta
på den slöja, som hittills täckt henne som
personlighet och kvinna, så mycket mera som
den stora allmänheten, som beundrat författarin-
nan, ännu aldrig fått någon annan inblick i
hennes privata lif, än den hon själf gifvit i
sina »Minnen». Efterföljande anteckningar äro
frukten dels af en flitig personlig beröring med
den frejdade författarinnan för ses à sju år
sedan, då hon ännu var i besittning af hela
sin själs spänstighet, dels af hvad en af hen-
nes få nu lefvande gamla väninnor beredvilligt
meddelat mig. Det är icke alltid rosor, men
rosen är icke heller evighetens blomma. Inga
människor sakna svagheter, och den verkliga
storheten fördunklas icke af att svagheterna
komma i dagen. Det är för öfrigt en känd
sak, att storhet och obetydlighet äro nära frän-
der och trifvas godt i hvarandras sällskap och
dessutom — Emelie Flygare-Carléns lif har
minsann icke varit en dans på rosor.
*■ *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
