Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 7. 12 februari 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 I DUN 51
allra sista, då hennes tankekraft var omtöck-
nad — hade tillfälle att vara tillsammans med
henne, fick i grund och botten lära sig den
svåra konsten, om han icke kunde den förut,
att väga sina ord på guldvikt. Det behöfdes
icke mycket för att bringa henne i misshumör,
men så kräfdes det heller icke mycket att få
henne god igen.
Egendomligt nog — men det fanns en tid,
då kvinnan hos henne var till och med öm-
tåligare än författarinnan, och då en rival i
det förra fallet var mer fruktad än i det senare.
Denna ömtålighet utsträckte sig gärna äfven
till allt, hvad hon ägde, och att kritisera hen-
nes klädning var i hennes ögon en lika stor
synd som att kritisera ett af hennes arbeten.
Och den kritiken var stundom ieke så lätt att
återhålla, då hon äfven vid ganska framskri-
den ålder ägde en barnslig förkärlek för bjärta
färger och gärna bar flammande gula eller
högt rosafärgade klädningar.
❖ #
*
Hvad man icke skulle kunna tro — icke
minst på den grunden, att hon med sin kolos-
sala produktion icke bort ha haft stor tid att
tänka därpå — men fru Carlen var en mycket
klok och god husmoder. Hon kunde laga sin
mat själf, och vid supéer i hennes hus hade
hon alltid själf lagt sista handen vid anordnan-
det. Hon ägde en viss förmåga att få allting
att taga sig väl ut och att få litet att se ut,
som vore det mycket. Då man tog en köttbit
från en af henne upplagd karott, så blef det
ett hål efter biten, men rikligt såg det alltid
ut, då det kom in på bordet. Denna hennes
sparsamhet i smått tager sig så mycket egen-
domligare ut, om man ställer den vid sidan af
hennes storartade, om också för egen del okloka
generositet. Det förekommer, som om hon hört
till det slags människor, hvilka mycket väl veta,
att ett öre är pengar, men som aldrig kunna
få klart för sig, att en krona innehåller hundra
öre, och flere än en äro de, som begagnat sig
af hennes oförstånd i detta fall.
* *
*
Det finns författare, som äro punktligheten
personifierad i sitt arbete, och som skrifva sina
böcker med den automatiska noggrannheten af
ett urverk.
Till dessa hörde icke Emelie Flygare-Carlen.
Hon skref, alldeles som andan föll på henne.
Visserligen steg hon i allmänhet tidigt upp om
morgnarne, men det var icke alltid signalen för
henne att slå sig ned vid skrifbordet. Andan
kunde komma på henne likaväl på middagen
och sent på kvällen som tidigt på morgonen.
Var hon riktigt inne i inspirationen, så kunde
hon helt och hållet isolera sig från sin omgif-
ning; hon fick maten insänd i sitt rum, ja, hon
gaf sig ibland icke ens tid att stiga upp pä
flere dagar för att icke under påklädningen för-
lora tråden af berättelsen, utan satt upprätt i
sängen och skref. Och då löpte pennan med
den hart när otroliga lätthet, hon hade för
att skrifva, och som endast är i stånd att för-
klara hennes väldiga produktion.
Det är bekant, att en stor del af de typer
och figurer, hon för fram i sina romaner, är
hemtad ur verkligheten. Och om hon icke
kunde skära ut figuren hel ur ramen, så lap-
pade hon ihop den med smådrag från alla håll.
Det var tillräckligt för henne att höra berättas
något egendomligt för att genast foga in det
på sin rätta plats, och härvid hade hon en
utmärkt hjälp i sitt goda minne. Den rike
smugglaren och handlaren i »Jungfrutornet»,
som gör i strandvrak och dylika snygga affärer,
anses sålunda äga en på Gotland ännu i våra
dagar nämnd förebild; läsareprästen i »En natt
vid Bullarsjön» ansågs på sin tid så slående
porträtterad, att man till och med nämnde
namnet på en vid västkusten verkande präst-
man; den besynnerlige grefven i »En nyckfull
kvinna», som ser sitt dubbla jag, lär ha sin
motsvarighet i en medlem af den Bildtska släk-
ten, som lefde på 1700 talet o. s. v. Och hade
hon endast uppslaget gifvet, så var det tillräck-
ligt för hennes fruktbara fantasi att däraf göra
en hel historia.
Hvad som alltid vållade henne det största
bryderiet, voro de i hennes skärgårdsromaner
flitigt förekommande sjötermerna. För att klara
dem, lierade hon sig med ett par sjöbussar,
särskildt en gammal kapten Hult, en riktig
skutskeppare, som hade i uppdrag att läsa ige-
nom korrekturet till romanerna för att se efter,
att allting var all right, innan de släpptes ut
i världen.
*
• *
Ingen svensk författare har uppburit så höga
honorar för sina arbeten som Emelie Flygare-
Carlén. Och ändå är det småsaker, mot hvad
hon skulle ha fått, om hon lefvat i något af
de stora kulturlanden, eller om endast den li-
terära äganderätten varit bättre skyddad.
Då hon med Waldemar Klein år 1838, tret-
tioett är gammal, debuterade som författarinna,
erhöll hon af sin förläggare, Thomson, — 5
(säger fem) kronor arket (lika med 16 sidor
tryckt) — lika mycket som han betalade för
öfversättningar. Och då hon uppgjorde de sista
kontrakten, hvari hon förband sig att till Fa-
milj-Journalen lämna sex noveller om tre och
ett tredjedels tryckark hvardera, så erhöll hon
för dessa noveller 1,000 kronor stycket, d. v.
s. icke mindre än 300 kronor arket. Dessa
noveller, som ingingo i nämnda tidskrift åren
1877—82, voro dock skrifna långt förut.
För sin kanske förnämsta roman Ett köp-
manshus i skärgården, hvilken ingick som föl-
jetong i Aftonbladet åren 1859—60, uppbar hon
tillsammans öfver 12,000 kronor, däraf i följe-
tongsarvode 10,800 kronor — det högsta pris,
som väl någonsin en svensk tidning betalat för
en följetong.
Ett annat arbete, för hvilket hon, om man
tager i betraktande dess betydligt mindre om-
fång, fått ännu mer betaldt, är Skuggspel —
i hennes eget tycke det bästa hon skrifvit.
Förutom svenska akademiens stora guldmedalj,
som hon erhöll efter detta arbete, uppgick
nämligen honoraret till 8,500 kronor.
Knappast bar någon svensk författare väckt
en sådan sensation med sina arbeten som
Emelie Flygare-Carlén. En sådan storm, som
En natt vid Bullarsjön, där hon går läseriet
in på lifvet, väckte, ett sådant debatterande
och partitagande för och emot, en sådan ovilja
å ena sidan, entusiasm å den andra, utan att
intresset med afsikt eller icke skrufvades upp
med några konstlade medel, har ingen svensk
roman vare sig förr eller senare åstadkommit.
Och romanen Ett rykte, för hvilken hon på
det våldsammaste angreps med beskyllningar
för osedlighet, väckte föga mindre uppseende.
Yåra dagars läsare ha svårt att förstå den
uppståndelse, dessa bägge arbeten åstadkommo.
I synnerhet förefaller förebråelsen mot »Ett
rykte» för osedlighet oss oförklarlig. Men
smaken har sedan dess förändrats, och känslorna
äro nu i den vägen mera förhärdade, än hvad
de voro för fyra sekel tillbaka. Fru Carlen |
var själf medveten därom. Dels på grund af
smak och böjelse, dels på grund af sin
dåliga syn var hon i allmänhet mycket li-
tet bekant med den nya realistiska litera-
tures Men då någon en gång läste upp för
henne en af fru Anne Charlotte Lefflers no-
veller, slog hon ihop händerna och utropade
med naiv förvåning: »Och då kallade man min
’Ett rykte’ osedlig!»
Det sista literära arbete, fru Carlen hade
för händer, var korrekturläsningen af deu för
några år sedan utkomna nya upplagan af hennes
arbeten. D. v. s. en hennes väninna läste
högt, och fru Carlen, hvars syn försvagades
så med tiden, att hon de sista tio åren af sitt
lif var nästan fullständigt blind, hörde på.
Frän detta arbete har jag följande ganska ro-
liga historia.
Man hade just fått början af korrekturet
till den bekanta novellen: »Ungherrarne och
gamle herrn». Plötsligt, midt i berättelsen,
tog korrekturet slut, men författarinnan hade
då blifvit så intresserad af sin egen berättelse,
som hon glömt, och så nyfiken öfver, »hur det
skulle gå», att hennes väninna måste leta reda
på den årgång af Svensk Familj-journal, där
den ursprungligen stått tryckt, och läsa novel-
len till slut.
* *
*
Jag nämnde, att fru Carléns lif icke var
en dans på rosor.
Kan det måhända anses indiskret att med
några strödda anteckningar ingå på detta om-
råde och på hennes bägge olyckliga äktenskap?
Jag tror det icke. De medspelande personerna
i detta långa lifsdrama äro för längesedan dö-
da, bipersonerna likaså, och hvad den nyss
aflidna författarinnan beträffar, så kan berät-
telsen härom endast vara ägnad att kasta
en lidandets gloria öfver hennes minne. Ty
Emelie Flygare-Carlén har lidit mera, än hvad
som vanligen brukat komma på en männi-
skas lott.
Samma dag som mamsell Emelie Smith
fyllde tjugu år, den 8 augusti 1827, lämnade
hon som fru Emelie Flygare sitt fädernehem
i Strömstad med sin man, provinsialläkaren
dr A. Flygare, bosatt i Konna socken i Kro-
nobergs län. I februari 1833 blifven änka,
återvände hon till sin födelseort med tvänne
små barn (ett barn hade dött före mannen).
Om dessa sex år, som hennes första gifter-
mål varade, talade hon sedan mycket sällan,
sin mans namn nämnde hon nästan aldrig,
men så mycket vet man, att äktenskapet var
olyckligt. Dr Flygare lär ha varit en be-
gåfvad man, men hans unga hustru fick vid
hans sida genomgå en ganska bitter början
af lifvets skola, där fattigdom och bekym-
mer intogo en mycket framstående del af
kursen.
Sommaren 1834 förlofvade hon sig med en
ung jurist, J. B. Dahlin, som dock redan året
därpå kort före det tilltänkta bröllopet våd-
ligen omkom under segling. Frukten af denna
förbindelse bief en dotter, Rosa, som upptogs
af en fru Bågenholm, medan fru Flygare år
1839 flyttade till Stockholm, där hennes året
förut utkomna roman »Waldemar Klein» väckt
en betydande uppmärksamhet.
Dottern Rosa erkändes dock alltid öppet af
modern, och då hon senare vid 17 års ålder
infördes i hufvudstadens literära och sällskap-
liga lif, var hennes nära släktskapsförhållande
till Emelie Carlén så mycket bättre kändt för
alla, som stodo i någon förbindelse med fa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0055.html
