Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 7. 12 februari 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52 IDUN 1892
miljeo, som det aldrig från dennas sida för-
doldes.
År 1841 ingick Emelie Flygare nytt äkten-
skap, denna gång med den som lycklig skald kände
Johan Gabriel Carlén, bland hvars mest kända
sånger jag endast erinrar om hans vackra
»Galérslafvens sång».
De tio år, som nu följde, voro säkerligen
de lyckligaste och lugnaste af Emelie Flygare-
Carléns lif. Under dessa år utvecklade hon
hela sin talang. Alla hennes romaner, med
undantag af »Ett köpmanshus», tillhöra denna
period. Mannen hölls ganska strängt på mat-
tan och var nöjd med sin roll som sin be-
römda hustrus man. Och bägge, såväl mor
som styffader, förenade sin ömhet om hennes
son från första giftet, Edvard Flygare, som
vid deras äktenskaps ingående var tolf år
gammal.
Må jag ett ögonblick uppehålla mig vid
honom, som spelat en så ingripande roll i
Emelie Flygare-Carléns lif, och hvars död blef
signalen till den olyckliga delen af hennes
andra äktenskap.
Jag har här framför mig en ganska di-
ger samling »skizzer och noveller af Edvard
Flygare, utgifven år 1860 af Emelie Flygare-
Carlén». De utgöras dels af resebilder, dels
af smärre noveller och berättelser, som bära
vittne om en ganska lofvande talang, om ett
öppet, finkänsligt öga och ett varmt hjärta.
Enligt samstämmiga omdömen lär äfven Ed-
vard Flygare, som afled 1852 i lungsot endast
tjugutre år gammal, ha varit en ovanligt älsk-
lig och sympatisk ung man. Förhållandet
mellan honom och modern var alltid prägladt
af stor hjärtlighet, äfven om han stundom på
sitt torrt godmodiga sätt kunde skämta med
hennes svaghet för lysande färger. Också
Johan Gabriel var mycket fästad vid sin styf-
son och förhållandet mellan dem var som mel-
lan en äldre och en yngre bror.
Men efter Edvard Flygares död inträffade
den stora vändpunkten i makarne Carléns lif.
Hittills hade deras hem varit lifligt och gäst-
fritt, en af samlingsplatserna för den tidens
literära storheter, men nu drog sig fru Carlén
med ens tillbaka och slöt sig nästan helt och
hållet för sig själf. Den till lefnadsåren yngre
mannen fick under dessa år den utpräglade
smak för utelif, som karaktäriserade hela hans
återstående lefnad, och som slutade med att
kroppsligen och andligen ruinera honom.
Johan Gabriel var en beläst och begåfvad
man, men han var på samma gång en svag
natur, och under 1860-talet, ja, ända till sin
år 1875 inträffade död var han en af det stock-
holmska källare- och värdshuslifvets flitigaste
och mest kände kunder. Hans stora svaghet
vid sidan af glaset var att stoltsera med sina
revolutionära åsikter, — han kallade alltid sig
själf med namnet »medborgare», — och var
Johan Gabriel riktigt i tagen, så vände han
ut och in på sin stora filthatt, så att det
eldröda fodret kom i dagen, för att sålunda i
yttre måtto göra reklam för de röda åsikter,
som spökade i hans hjärna. Det spenamn,
hvarmed han allmänt hedrades, var visserligen
icke så prydligt, men kanske så mycket mera
karaktäristiskt. Han gick nämligen bland vän-
ner och bekanta under benämningen »revolu-
tionsfåret». De literära vännerna, sådana
som bl. a. den finkänslige och nogräknade
August Blanche, från hvilken han i början
’ till och med var så oskiljaktig, att man för
omväxlings skull äfven brukade kalla honom
»Blanches skugga», drogo sig också så små-
ningom undan för hans umgänge, och det var
till sist icke ett så synnerligen valdt sällskap,
som stod till den stackars Johan Gabriels för-
fogande.
Att makarne Carléns lif under sådana för-
hållanden icke kunde blifva så särdeles lyck-
ligt är uppenbart, äfven om de så mycket
som möjligt sökte dölja misshälligheterna för
världen.
*
Jämte de äktenskapliga tråkigheterna ha-
de Emelie Flygare-Carlén ytterligare ganska
bittra pröfningar att genomgå. Den icke min-
sta utgjordes af den hårdhet och ovänlighet,
hon alltid fick röna från sin dotter Bosa,
sedan gift med en broder till Johan Gabriel,
den begåfvade häradshöfding Kiehard Carlén,
genom hvilket äktenskap sålunda mor och dot-
ter blefvo svägerskor.
Icke förr än i början af 1850-talet fick den
sjuttonåriga Bosa komma upp till hufvudsta-
den för att inträda i sina dotterliga rättighe-
ter och vistas hos modern. Det första mötet
dem emellan lär ha varit ytterst egendomligt.
Sammanträffandet ägde rum på tu man hand
i det Carlénska hemmet, men efter en stund
kom fru Carlén ut ur rummet, gråtande och
alldeles utom sig. Det första, den unga flic-
kan, som ännu aldrig sett sin mor, haft att
säga henne, hade varit — en bitter förebrå-
else öfver att hon födt henne till världen.
Den bitterhet mot modern, som sålunda
genast vid första mötet fått ett så skärande
uttryck, bief en känsla för lifvet. Förhållan-
det mellan mor och dotter blef aldrig godt,
icke ens till det yttre. Bosa Carlén var en
kall och hård natur. Själf författarinna —
en af hennes mest kända arbeten är romanen
»Tattarens son» — var hon kanske den skar-
paste belackare af sin berömda moders arbe-
ten, som någonsin funnits.
1 *
Utaf åtskilligt i dessa korta, löst framka-
stade anteckningar — stoffet är så rikt, att
man, för att begagna en gammal term, skulle
kunna fylla volymer — torde framgå, att
Emelie Flygare-Carlén, jämte sin hvardaglighet
på ett och annat, utom författarinnan liggande
område, i själfva verket var en ytterst egen-
domlig och fantastisk natur. Hennes idéer
togo också understundom mycket besynnerliga
former. Jag vill berätta ett exempel.
Efter Edvard Flygares död kom hon på den
tanken att taga upp fosterbarn. Det låg en
filantropisk känsla under denna idé, kanske
också en liten tanke på det effektfulla i ett
dylikt upptagande af andras barn såsom sitt
eget.
Det fruktansvärda koleraåret 1853 lämnade
rika tillfällen för ett ingripande i filantropiskt
syfte, och fru Carlén upptog i sitt hus en
fattig fader- och moderlös gosse.
Den lille Melcher fick i det Carlénska hem-
met en kuriös uppfostran. I religiöst hänse-
ende ägde han —- förutom det allmänna fö-
remålet för vår religiösa känsla — äfven att
särskildt dyrka »Edvards minne». Det var
lika viktigt som något annat och fick icke
försummas i en enda aftonbön. Han inlärdes
dessutom en massa fraser och uttryckssätt,
som skulle lämpat sig för en gammal männi-
ska, men som i ett litet barns mun togo sig
pinsamt egendomliga och konstlade ut.
Den unge Melcher växte emellertid upp och
blef — hvilket ju var att vänta — motsatsen
till hvad hans fostermor tänkt sig. Han blef
icke något mönsterbarn alls, snarare tvärtom
och skickades slutligen ut till sjös. Bedan
på första resan — till Ostindien — dog den
unge gossen i ett feberanfall utanför afrikan-
ska kusten och begrofs i hafvet. Då kapte-
nen kom tillbaka till Sverige, fick han af fru
Carlén det kinkiga uppdraget att på sin nästa
resa medföra en liten ask med blommor och
jord från Edvards graf, hvilken han skulle
sänka ned i hafvet på samma ställe, där Mel-
cher blifvit begrafven. Förgäfves förklarade
kaptenen sanningsenligt, att han icke visste,
på hvilken plats det varit, och att det icke
hade sig så lätt att bestämma en sådan sak
midt ute i öppna hafvet. Det hjälpte icke.
Asken måste sänkas i hafvet! Hon gaf sig
ingen ro, förr än kaptenen gifvit henne ett
bestämdt löfte att efterkomma hennes be-
gäran.
Jag har nämnt, att det Carlénska huset var
gästfritt. Det var också samlingsplatsen för
en stor mängd framstående personer inom li-
teraturens och konstens värld. Bland dem,
som sågos där, befunno sig män sådana som
L. J. Hierta, August Blanche, J. H. Tho-
mander, Crusenstolpe, Bidderstad, Bjursten, v.
Braun, H. Mellin, Axel Emanuel Holmberg,
A. F. Arwidsson, C. J. Backman, Edvard Stjern-
ström och det ännu lefvande amiralitetskam-
marrådet Bäckström m. fl.
Det var »den stora författarinnans» umgän-
geskrets, men »lilla mamsell Smith» hade
också sina bekanta, som togo sig mycket egen-
domligt ut vid sidan af de förra: hyggliga,
men skäligen obetydliga människor, med hvilka
hon fritt kunde samtala om de hvardagligaste
saker, utan att någon begärde af henne, att
hon skulle vara snillrik.
:I:
*
Ända till år 1865 bodde makarne Carlén i
ett litet hus, som de själfva rådde om, pä
Humlegårdsgatan midt emot Humlegården, den
nuvarande 29:an. Det var ett nätt hus med
en liten vacker trädgård, i hvars lusthus, som
visst står kvar ännu i dag, Emelie Flygare-
Carlén med förkärlek vistades. Här i träd-
gården brände hon också vid sin flyttning,
såsom en gärd åt Edvards minne, alla manu-
skripten till sina arbeten!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0056.html
