Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 7. 12 februari 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 I DU N 1892
Ar 1865 sålde de sitt hus vid Humlegårds-
gatan och flyttade till n:r 5 Kaptensgatan,
ocli här bodde fru Carlen ända till i våras,
då hennes vänner på grund af ekonomiska
skäl måste höra sig för efter en mindre lä-
genhet åt henne och hon flyttade till sin se-
nast bebodda lägenhet i n:o 55 Grefturegatan.
Det var en vaeker våning på Kaptensgatan,
två trappor upp och med en vidsträckt ut-
sikt öfver staden.
Ifrån farstun kom den besökande utan nå-
gon slags förmedlande tambur in i ett litet,
tämligen enkelt möbleradt rum med två fön-
sterlufter. Längst bort till höger stod en stor
bokhylla, på bordet nedanför soffan lågo all-
tid Post- och Inrikes Tidningar samt Afton-
bladet, hvilka af sina respektive utgifvare år
efter år skickades till den frejdade författa-
rinnan och forna medarbetaren, och framför
det ena fönstret stod ett stort skrifbord. Bläck-
hornet stod intill det sista alltid på sin plats,
pennskaftet likaså, och vid sidan lågo Walter
Scotts, Ivanhoe och Quentin Durward m. fl.
arbeten. Det var Johan Gabriels skrifbord.
Salongen till vänster var stor och elegant.
Där rådde en viss gammalmodig lyx; tunga
förgyllda möbler, öfverklädda med mörkbrun
sammet; ett stort antikt skåp prydde långväg-
gen, det var alltid fullt med blommor i fönst-
ren, och från ena kortväggen stego tvänne
snöhvita gipsbilder från sina piedestaler ut i
tomma luften. På divansbordet lågo årgångar
af Familj-Journalen, häften af den på franska
utgifna italienska tidskriften Revue Internatio-
nale — det låg alltid ett märke, där förfat-
tarinnans sista novell L’héritier et son adver-
saire (Arfvingen och lians motpart) började
— samt några af hennes arbeten i godtköps-
upplaga.
Det innanför belägna rummet, som tjänade
henne både som sängkammare och arbetsrum,
var helt litet och mycket enkelt möbleradt.
Ett stort bokskåp, innehållande hennes arbe-
ten på alla de främmande språk, till hvilka de
blifvit öfversatta, utgjorde den förnämsta mö-
beln. Yid fönstret stod hennes lilla skrif-
bord.
Den, som för sex à sju år sedan besökte
Emelie Flygare-Carlén, öfverraskades af att på
mattorna finna utlagda hvita tidningsark. Man
undrade häröfver, men förklaringen var fun-
nen, då man fick se den gamla försiktigt gå
fram öfver golfven med ögonen fästa på de
hvita pappersarken.
Det är bekant, att hon på de senare åren
af sitt lif helt och hållet saknade sin syn
och till ®ch med för den skull undergick en
operation, som dock föga hjälpte. Hon var
också alltid mycket närsynt, och manuskrip-
ten till hennes arbeten voro så svårlästa och
skrifna med en så fin och gnetig stil, att hon
själf ansåg dem omöjliga att tolkas af någon
annan än henne.
*
Emelie Flygare-Carlén var mycket anlagd
åt det mystiska, och hennes böjelse för my-
stik tilltog i hög grad med åren och närdes
af hennes ensamma, instängda lif, som endast
afbröts, då några af hennes gamla vänner kom-
me på besök till henne.
Ett uitryck för denna mystik var hennes
flitiga vandringar till sin sons och sin mans
grafvar. Den, som för några år sedan om
förmiddagarne passerade öfver Östermalms kyr-
kogård, kunde ofta råka på en äldre, svart-
klädd dam, som gick fram och tillbaka på
gångarne i nordöstra hörnet af kyrkogården
eller också dröjde framför en större grafvård,
innanför hvars järnstaket alltid låg fullt med
blommor. Det var Emelie Flygare-Carlén vid
Edvard Flygares graf. Här var hon hvarje
dag, som det var henne möjligt att komma
ut, men på somrarne aflade hon äfven regel-
bundet en à två gånger i veckan besök vid
Johan Gabriels graf på Nya kyrkogården.
Ofta, isynnerhet fram mot aftnarne, kunde
man äfven få höra underliga, afbrutna ljud
inifrån hennes rum. Det var, som hörde man
någon tala i telefon till en person, hvars svar
man icke kunde uppfatta. Det var frågor,
svar, ett helt resonnemang med osynliga va-
relser, samtal, som i sin hemlighetsfulla en-
sidighet på åhöraren gjorde ett egendomligt
gripande intryck.
*
Emelie Flygare-Carlén var mycket liten till
växten. Som ung lär hon ha varit ganska
täck, med ett behagligt ansikte och en fin,
graciös figur, ehuru hon med åren blef täm-
ligen fet. De ljusa, bjärta färgerna i toalett-
väg, som hon förut hyst en sådan förkärlek
för, försvunno efter sonens och mannens död
helt och hållet, och hon förekom sedan alltid
svartklädd.
»i-
Det nämndes, att fru Carlén icke intresse-
rade sig för frågor af allmän innebörd. Att
hon likväl hyste ett lefvande intresse för fi-
lantropisk verksamhet och var besjälad af
varm medkänsla för de fattiga och nödlidande,
bevisas bäst af den storartade välgörenhet,
hon under sin lifstid utöfvade.
Det är nästan rörande att se, huru hennes
hjärta för fattigdomen tar sig uttryck i de
testamentariska dispositioner hon gjort. Ty-
värr lämnade hon icke mycket efter sig. En
person, som gifvit under hela sitt lif, kan icke
ha mycket kvar, dä hon dör, och det är ju be-
kant, att det för ett par år sedan bland hen-
nes vänner var ganska allvarligt fråga om att
sätta i gång en nationalsubskription till hennes
förmån. Det behöfdes nu icke. Hennes eget
räckte, och det blef till och med ett par tusen
öfver.
Enligt hennes testamente, som upprättades
för femton år sedan, skall på hennes begraf-
ningsdag utdelas 150 kronor till de fattiga
i Strömstad och 100 kronor till de fattiga
inom Östermalms församling. Hvad som blir
öfver af kontanta penningar, tillfaller fattiga
fiskare i Strömstad. Till sin födelsestad har
hon äfven donerat alla i hennes ägo befintliga
öfversättningar af hennes arbeten till främ-
mande språk.
Bland hennes smycken, hvilkas försäljnings-
summa tillfaller Strömstads fattiga, finns ett
mycket dyrbart guldarmband, en present af
Familj-Journalens utgifvare. Detta armband
har hon skänkt till Strömstad med föreskrift,
att det skall behållas i stadens vård och icke
säljas förr, än nöd och olycka öfvergå staden.
Hennes linne och sängkläder skola fördelas
bland Östermalms fattige. På allt annat skall
auktion äga rum, hvars försäljningssumma är
anslagen till de fattige. Bland hennes kvar-
låtenskap torde hennes böcker — alla med
hennes egenhändigt skrifna namnteckning —
tilldraga sig den största uppmärksamheten.
I sanning -—- då man läser alla dessa fö-
reskrifter i hennes testamente, alla vittnande
om hennes goda hjärta för de fattige, så för-
står man, att Emelie Flygare-Carlén icke hörde
till dem, som taga något med sig i grafven,
och som endast med svårighet skilja sig från
den jordiska mammon. Det var något helt
annat, hennes hjärta trådde efter. Berör det
icke själens djupaste strängar, då man bland
hennes sista föreskrifter finner uttryckt den
önskan, att hon måtte få med sig i kistan de
mellan henne och Edvard Flygare växlade bref-
ven samt Johan Gabriels bref som fästman
—- alla sirligt inlagda i buntar? Till och
med »Carlos» gamla hatt med det demokra-
tiskt röda fodret skall följa henne på den sista
resan.
* *
*
Jag har med dessa, nu afslutade anteck-
ningar afsett att göra Iduns publik närmare
bekant med Sveriges största romanförfattarinna,
ty den platsen lär ingen vilja bestrida Emelie
Flygare-Carlén. Det kan ju alltid äga sitt
intresse att komma på närmare fot med en
författarinna, hvars stora talang, alla literära
skolor och smakriktningar till trots, står höjd
öfver allt tvifvel, och hvars arbeten äfven i
en ganska sen framtid icke endast komma att
upptaga en stor plats på bokhyllan, utan äf-
ven i det nittonde seklets svenska literatur-
historia.
Det finns författare, som sluta med att blif-
va endast stora namn, hvilka man nämner med
respekt, hvilka hvar och en, som vill göra
anspråk på bildning, måste känna till, men
som ingen läser. Jag tror icke Emelie Fly-
gare-Carlén kommer att höra till dem. I och
med smakens förändring kan man väl påtaga
sig mer eller mindre skarpa kritiska glasögon,
man kan möjligen komma att afhända henne
ett och annat, men publik skall man helt
säkert få svårt att beröfva henne.
Som personlighet, en underbar blandning af
stort och smått, trivial ända till hvardaglighet
på samma gång som fantastisk och egendom-
lig, nykter och bizarr, kälkborgerlig och ge-
nial, den ena gången helt och hållet på jor-
den, den andra högt uppe bland molnen —
sådan kommer Emelie Flygare-Carlén att stå
för den personliga hågkomsten.
Thore Blanche.
Af de trenne porträtt af Emelie Flygare-
Carlén, vi meddela i dagens nummer, är det
å första sidan för vår räkning tecknadt af
fru Jenny Nyström-Stoopendaal efter senast
tagna fotografi af den frejdade författarinnan.
Denna är dock flere år gammal, då från den
senaste lefnadsperioden ingen annan afbildning
föreligger än den byst af Augustinus Wallen-
berg, som Idun ensamt varit i tillfälle repro-
ducera i n:r 32 af årg. 1889.
Ett alldeles särskildt nyhetens intresse torde
dock de två andra porträtten i detta nummer
äga, då de aldrig förut varit offentliggjorda
och framställa författarinnan frän tvänne efter
hvarandra följande decennier, under hvilka hon
stod på höjden af sitt författarskap. Det å
andra sidan återgifna förskrifver sig från slu-
tet af 1860-talet och betraktas allmänt af dem,
som stått den aflidna närmast, som det till
karaktäristisk likhet yppersta, som någonsin af
henne tagits. Detta är ock reproduceradt efter
det original, som alltid under lifstiden hängde
öfver hennes mans, Johan Gabriel Carléns
skrifbord. Det tredje porträttet är taget i
slutet af 1850-talet, vid den tid då »Ett köp-
manshus i skärgården» såg dagen, som bekant
erkändt som författarinnans mest framstående
arbete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0058.html
