Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 12 februari 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892
55
Den intressanta brefautograf, vi meddela,
är äfven den ägnad att belysa en liten episod
ur författarinnans lif — for dem åtminstone,
scm kunna reda sig med den en smula svårlästa
pikturen. Det är den kände samlaren och
kännaren af literatur och konst kapten J. B.
Hagdahl härstädes, hvilken benäget satt oss i
tillfälle framlägga densamma för våra läsarinnor.
Vi ha så mycket mindre i den ofvanstående
uppsatsen ansett oss behöfva dröja vid de
nakna biografiska data ur Emelie Flygare-
Carléns lif eller vid någon öfversikt af hennes
rika literära alstring, som den dagliga pressen
nu i sammanhang med hennes död utförligt i
minnet återkallat dessa, för öfrigt förut så all-
bekanta saker. Bättre ha vi trott oss tjäna
det varma intresse, som helt naturligt knyter
sig kring den afgångnas minne, kring en af
vårt fosterlands ryktbaraste kvinnor, genom
att just belysa hennes personligt egendomliga
små och stora drag, genom hvilka framstå i
sitt sanna ljus ej mindre den stora författa-
rinnan än den med mänskliga svagheter behäf-
tade, dock innerst goda och hjärterena kvinnan.
1ledaktionen.
Vårsådd.
Ur lifvet
af
Edith Forssmun.
Belönadt med hedersomnämnande vid Iduns
stora pristäfling.
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.)
$
ommaren var längesedan förbi, och höstreg-
net strömmade öfver gatorna. Knut Berg
hade efter en mödosam ferietid återvändt till
sin låga kammare och på nytt tagit ihop med
studierna. Efter sin ankomst hade han talat
med professorn angående sin läsning:
»Jag vet, att jag borde läsa mig till bröd,»
hade han sagt, »men det brinner inom mig
en sådan okuflig lust att komma vidare och
vidare, jag ville obeskrifligen gärna taga kan-
didaten, men ...»
Professorn satt alldeles tyst och sög på en
fin cigarr. Knut hade hoppats, att han skulle
säga ett ord, antingen gillande eller tvärtom,
men han fick vänta.
»Jag skall vara mycket trägen i höst,»
började han åter, »jag tror, att jag verkligen
har förmåga att gräfva mig in i arbetet.»
»Då är ju allt godt och väl,» utlät sig
professorn slutligen, och däraf drog Knut den
slutsatsen, att han ej ogillade hans planer;
nu var det bara att gripa sig friskt an.
Som vanligt åt han sina tarfliga middagar
ute. Det var nog också behöfligt att en gång
om dagen röra på sig, ty det jämna stilla-
sittandet i förening med ansträngande tanke-
arbete förorsakade honom denna höst ofta
en plågsam, hufvudvärk, till trots för jung-
fru Finas kamfertspiritus och smärtstillande
vatten.
Professorn hade emellertid börjat visa ett
visst intresse för fortgången af hans studier;
det föll sig helt naturligt, att Knut äfven
under veckan tillbragte någon timme då och
då i det trefliga skrifrummet, och månget
klokt råd, mången värdefull upplysning mot-
tog han där med tacksamhet. Han lärde
sig ock därunder bättre förstå den gamle
herrn med alla hans egenheter och spårade
under den sträfva ytan en i många afseenden
fin och varm känsla.
I DU N
Julen närmade sig nu med stora steg. Knut
hade med jungfru Fina, som småningom ta-
git förmynderskap öfver honom, beräknat in-
nehållet af sin klena börs och till sin stora
saknad funnit, att det icke tillät honom en
resa hem till julen. Större delen af sommar-
besparingarna hade hamnat i moderns knap-
pa hushållskassa och till att förhjälpa en
yngre syster till en kurs i en väfskola —
nu var det totalt ebb i hans egen kassa.
Ett par dagar före själfva julafton fann han
emellertid på silt bord ett kuvert med inne-
slutna respengar. Han grubblade hit och
dit på hvem som kunde vara gifvaren; na-
turligtvis tänkte han först på professorn, men
öfvertygade sig snart, att en sådan öfverrask-
ning svårligen kunde härleda sig från den
gamle pedanten.
Då Fina kom ned med sin bricka på kväl-
len, blef hon genast invigd i förtroendet, och
de grubblade gemensamt, men antingen hus-
hållerskans förvåning föreföll alltför konst-
lad eller Knut begynte draga vissa slutsat-
ser af den ovana stilen på kuvertet, alltnog,
han fattade plötsligt gummans båda händer,
såg henne in i ögonen och tvang sålunda den
goda själen till erkännandet, att brefvet jämte
penningarna inte precis voro någon hemlighet
för henne.
»Kära jungfru Fina,» — Knut var mycket
rörd — »tycker ni verkligen, att jag skulle ha
hjärta att taga edra själfförtjänta styfrar.»
»Ja ja, där ha vi det,» utbrast jungfrun
och slog förklädet öfver ansiktet, »visste jag
inte, att herr Knut skulle hålla sig för god
att taga emot en julgåfva af en ringa tjän-
stepiga, men jag skall säga, att den resan
just skulle gjort herrn riktigt godt efter det
fasliga läsandet hela hösten.»
»Goda, vänliga jungfru Fina,» han måste
eftertryckligt klara rösten, det var någonting
som stockade sig i strupen på honom, »tro
mig, det finnes ingen, som jag lättare skulle
kunna begära en tjänst af än just af er, det
kan jag försäkra, så snäll och finkänslig har
ni alltid varit mot mig, och efter ni nu i er
hjärtegodhet velat uppfylla min käraste ön-
skan, så se här!» Han tog den nya blanka
sedeln och stack in den i sin tunna plån-
bok.
»Tusen tack, blir det en gång någonting duk-
tigt af mig och jag får eget hus och hem, skall
jungfru Fina alltid vara en hedersgäst däri. »
Den gamla hushållerskan gned sig oaflåt-
ligen i ögonen med sitt lärftsförkläde, och
när hon gick, mumlade hon ett tyst »Gud
välsigne honom,» ur sitt trofasta hjärta.
Och julen kom och Knut reste, glad i hå-
gen, följd af jungfru Finas allra bästa väl-
önskningar.
Professorn hade aldrig upplefvat en så
ändlös lång och enslig julhelg, åtminstone
föreföll det honom så, och när jungfru Fina
i förbigående anmärkte: »i morgon kommer
herr Knut tillbaka,» kunde han ej dölja, att
han var belåten däröfver, något som kom hus-
hållerskan att i tysthet triumfera. Men när
Knut verkligen anlände, föreföll den gamle
herrn precis lika styf och kall som vanligt,
det var oemotsägligt. Knut såg litet allvar-
sam ut denna gång, de hade haft allvar-
samma underrättelser där hemma om en bror,
som var sjöman och i månadtal fått ’ligga
på ett utländskt sjukhus för en svår ben-
skada; modern sörjde äfven öfver en smul-
gråt till husvärd, som icke ens lät beveka
sig att reparera det läckande taket på den
lilla stuga hon bebodde.
Man måste förstås försöka se allt från
den ljusaste sidan, det var Knuts princip,
som han ärligt bemödade sig att följa, men
ibland föll det sig litet svårt, isynnerhet när
man hade små anfall af modlöshet och misa-
tröstan om sig själf och kände, som om kraf-
terna hölle på att svika. Det hade de i alla
fall inte lof att göra, han måste riktigt stål-
sätta sig att blifva »plugghäst» om igen,
viljan skulle åtminstone inte fattas.
Gamla Fina hade längesedan i tysthet bytt
ut skummjölken mot äkta oförfalskad lands-
mjölk och hittade allt som oftast på att få
honom bjuden till middagen, när hon hade
någonting godt och mustigt; herr Knut be-
höfde så väl något att stärka sig med, det
visste hon bättre än andra, isynnerhet sedan
han erbjudit sig att läsa tidningarna högt
för professorn och då ersatte den försumma-
de tiden med någon af nattens timmar.
»Det är inte rätt,» brukade jungfru Fina
stundom säga, »jag måste tala om för pro-
fessorn, att... »
»Nej, för ingen del,» afbröt Knut, han
kände det alltid, som om denna uppoffring
å hans sida för den gamles trefnad var ett
litet återgäldande af den stora tacksamhets-
skuld, som alltid låg och tryckte ned honom,
isynnerhet numera då han inte var fullt så
förhoppningsfull som förut.
Frampå vintern ådrog han sig en lätt för-
kylning i den tunna, slitna rocken. Fina
klagade hos professorn, som slog döförat till
och förklarade, att hon ville göra pojken till
en apoteksburk med alla sina mixturer, an-
dra hade före honom gått i bara rocken och
inte blifvit värre för det.
Hushållerskan teg förnärmad, nog var hus-
bonden en barbar i alla fall, tänkte hon.
Knut höll sig inne några dagar. När han se-
dan gick upp på en föreläsning och kom hem
i isande blåst, började han hosta och såg
feberaktig ut. Fina hade inte sagt ett ord
om hans illamående, förrän professorn den
följande dagen, som var en söndag, frågade,
hvarför hans stol stod tom vid middags-
bordet.
Svaret, afgifvet i en graflik ton, måtte ej
hafva ökat professorns aptit, åtminstone sköt
han otåligt sin favoritdessert åt sidan, med
den orakelmässiga frågan: »Tror hon, att jag
är en boa konstrictor?»
Så fort han ätit och utan att ens tända
den vanliga cigarren, kastade professorn en
kapprock öfver axlarna och skyndade bort
till gårdsrummet. Han hade icke på år och
dag varit därinne, kanske var det därför som
kammarens låga tak och dystra utsikt mot
en skyhög grå mur, stueko honom så bjärt
i ögonen, eller trängde sig den stora kontra-
sten mellan våningen däruppe och detta tarf-
liga rum, som han »funnit godt nog för den
fattige gossen», alltför skarpt inpå honom;
han ryckte nästan ett steg tillbaka, men se-
dan flög hans blick till Knut, som till hälf-
ten rest sig ur bädden för att hälsa den
sällsynte gästen.
Hans ögon glänste, och på kinderna brann
en stark rodnad, han såg barnsligt ung ut,
där han låg, hans linne var bländande hvitt,
men rocken utnött i hvarenda söm; den hade
aldrig varit med däruppe, men stämde nog
tillsammans med den tarfliga omgifningen här,
de nakna väggarna, det rankiga bordet och
golfvet, som saknade matta.
En obehaglig stickande känsla genomfor
professorn, när han med en enda blick upp-
fattade alltsammans; det var som om en omät-
% tyngd af skuld och brottslighet sänkt sig
ned öfver honom. Likt en automat närmade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
