Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 19 februari 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62 I DU N 1892
Nu frågar jag emellertid: hvad gagnar det
egentligen kvinnan, om hon kan bli telegraf-
kommissarie eller doktor, postsparbanksföre-
ständerska, kantor eller ordförande i fattig-
vårdsstyrelse, när hon i alla fall icke kan
bestämma, att hon skall bli fru, och än min-
dre hvilkens fru hon skall bli! Hvad har
hon för glädje af sin äganderätt, när hon än-
då, icke kan fä välja hvem hon vill till sin
äkta »skatt» ? Hvad båtar henne kommunal
och politisk rösträtt, så länge hon icke själf
kan utse den man, som hon vill öfverrösta i
den husliga konklaven ? Med ett ord: hvad
är det inte för skyhög humbug att tala om,
att kvinnan är fri, så länge mannen alltid
är »friare»?
Nej, det måste bli ändring i det här.
Det är visserligen sannt, att intet lagrum
finnes, som förbjuder kvinnan att muntligen
eller skriftligen framställa kärlekens stora
spörsmål: vill du bli min? Men det finnes
någonting, som är starkare och fruktansvär-
dare än alla lagar, det är konvenansen. Och
detta despotiska begrepp har i denna sak på
ett alldeles bestämdt sätt tagit parti för män-
nen.
Häfden, konvenansen, medger dock i detta
fall ett undantag, ett futtigt, eländigt undantag,
slängdt åt mänsklighetens bättre hälft så som
man kastar en allmosa åt en tiggare.
Skottdagen ha flickorna rätt att fria.
Skottdagen, kan tänka! Sedan en stackars
ungmö gått i tre långa år, utan att få öppna
sitt hjärta, då skall hon på fjärde året under
en enda lumpen öfverloppsdag ändtligen få
lof att ge sitt känslosvallande inre luft. Men
man betänker inte, att hon då kanske är så
öfverväldigad af harm öfver den långa tyst-
nad, som ålagts henne, att hon på den da-
gen icke ens kan tala ut, hvad hon har på
hjärtat.
Och dessutom, om hon nu i tre runda år
gått och tänkt på löjtnant X., men t. ex.
just den 20 februari gjort bekantskap med
brukspatron Y., som har nästan lika stiliga
mustacher, men tio gånger så stora inkomster !
Är det då så gifvet, att hon kan bestämma
sig precis till den 24? Den 25 redan är
hon kanske på det klara med, att svärmeriet
för löjtnanten varit blott ett fåfängt flicktyc-
ke, och att brukspatronen är den ende, den
rätte. Men då har hon fyra långa år, innan
hon får tala igen, och på den tiden har bruks-
patronen mycket väl kunnat hinna att skaffa
sig både en brukspatronessa — en annan na-
turligtvis! — och ett par små arftagande
brukspatronstelningar.
Detta är ju upprörande.
Jag har en tant, mycket respektabel, en
smula gammaldags till sätt och klädsel, men
alldeles inte till åsikter. Med henne resonne-
rade jag härom dagen just i denna fråga. I
princip voro vi fullständigt öfverens. Det
rådande förhållandet var odrägligt och måste
ändras. Här om någonsin borde full likstäl-
lighet råda könen emellan. Reformen, det
slutliga målet voro vi alltså på det klara
med, men beträffande sättet för dess genom-
förande och särskildt angående hvad man på
riksdagsspråk kallar »öfvergångsstadgandena»
stodo vi båda undrande och spörjande.
»Kunde det inte gå an,» sade gumman
och tog sig en pris, ty den lilla ovanan har
hon; »kunde det inte till en början gå an
att göra skottår hvartannat år och sätta ut
en eller två skottdagar i hvarje månad.»
»Tants idé är utmärkt,» sade jag, »verk-
ligen alldeles utmärkt. Men jag fruktar, att
den stöter på ett oöfvervinneligt hinder. Kungl.
vetenskapsakademien skulle då få sin alma-
nack fullkomligt intrasslad.»
»Än se’n,» menade tant, »kan di inte orka
med att göra en ny almanack för hvart år
och inte bara år för år skrifva af den gam-
la, som di nu gör? Ja, ja utom sol- och
månförmörkelser förstås, som di gör nya för
hvarje år.»
Jag hade en smula möda att öfvertyga
gumman om, att det egentligen var de pla-
netariska förhållandena, som bestämde alma-
nackens innehåll, och att vetenskapsakade-
mien endast var att betrakta som ett slags
redaktionskomité åt de i rymden roterande
storheterna. Men så lät hon då ändtligen
detta sitt projekt fara.
Då kom i detsamma aftontidningen, som
tant genast fördjupade sig i med stor ifver.
»Här ska’ du si,» skrek gumman och ge-
stikulerade på sitt egendomliga sätt, »han
har kanske hittat det rätta. Det är då för
väl, att annat folk blir klokare, se’n den där
välsignade Borgen blef bortkollrad och nar-
rade k. m:t att förbjuda flickorna gifta sig
i god tid.»
Det var Nils Perssons i Vadensjö motion
om skatt på ungkarlar.
»Det var en god idé,» menade tant, »en
välsignadt god idé.»
Jag, som själf är ungkarl, grumsade en
smula emot, ty jag är, uppriktigt sagdt, in-
gen vän af skatter. Men då fick jag mig
en ganska amper läxa af gumman. Om man
kämpar för idéer, så skall man inte ge tappt,
fastän det gäller ens egen pung, inte ens om
det gäller ens eget skinn, sade hon.
Jag måste ge henne rätt och försökte se
saken opartiskt. Och då medgaf jag, att Nils
Perssons motion var i hög grad ägnad att
befordra just den sak, som vi talat om, d. v.
s. kvinnans fri- och rätt. . nej, kvinnans
friarerättigheter.
Få bara ungkarlarne några år digna un-
der en tryckande skattebörda, så skola de
minsann bli både glada och tacksamma, om
en flicka förbarmar sig öfver dem och för-
klarar, att för framtiden vill hon blifva de-
ras enda skatt. Ja, jag tror till och med,
att redan nu blotta tanken på, att detta oför-
utsedda onus kunde komma att betunga de-
ras budget, gör, alt många med bäfvan och
hopp motse skottdagen, då kanske någon ung-
mö har dem i åtanke.
»Det är skada, att Publicistkarnevalen inte
blef bestämd att hållas på skottdagen,» sade
tant. »När en flicka har masken på, så kan
hon komma sig för med hvad som helst. Och
dit kommer ju ändå hela världen. Tänk så
många partier det då skulle blifvit af!»
»Det är sannt,» medgaf jag, »men det
kunde kanske hjälpas genom en frivillig öf-
verenskommelse. Man kan ju »leka skott-
dag» den dagen eller rättare den natten
också. En maskerad är just skapad för
anakronismer. »
»Mycket rätt, mycket rätt! Laga du bara
så, att det kommer i Idun, och då är den sa-
ken hjälpt.»
Bien! —- Mohren har gjort sin tjänst.
Scœvo/a.
Sen till, att Jdun med Modetidning
finnes hos alla edra bekanta!
Om lifräntor.
Af Oskar Lundgren.
(Forts. o. slut fr. n:r 6.)
B
lar en far eller mor insatt penningar för
i sina barn på en bank i afsikt att därmed
bereda dem trygghet i ekonomiskt afseeude
för framtiden, så händer det ofta, att, sedan
föräldrarne dött och barnen vid myndiga år
på en gång fått ut sin förmögenhet, denna
genom deras eller andras förvållanden för-
skingras. Lättheten att ur en bankinrättning
få ut de insatta medlen frestar också ofta
att vid minsta behof uttaga och förbruka
dem. Annorlunda blir förhållandet, då medel
insättas i lifränteanstalterna. Då lifräuteboken
erhålles, måste redan vid första insatsen en
bestämmelse göras angående de vilkor, hvar-
under medlen till anstalten öfverlämnas.
Denna bestämmelse gäller sedan som ett
kontrakt, hvilket hvarken af ränteanstalten,
delägarne eller någon annan får ändras. För-
äldrar kunna sålunda därigenom på förhand
bestämma, när och i hvad form de insatta
penningarna få uttagas: antingen såsom en
bestämd summa vid viss ålder, såsom utdel-
ning under vissa år eller såsom pension för
ålderdomen, och de kunna vara förvissade om,
att ingen ändring kommer att göras i deras
bestämmelser.
De kunna sålunda lätteligen utan nämn-
värda uppoffringar lägga en säker grund för
sina barns ekonomiska oberoende genom att
så tidigt som möjligt göra insättningar för
dem i någon lifränteanstalt. Fortsättas dessa,
tills barnen vid mognare ålder kunna taga vid,
så växa beloppen i förvånansvärd grad.
Om t. ex. för en person endast 20 kr.
under hvartdera af hans 30 första lefnadsår
insättas i en lifränteanstalt, som ger 6 %
ränta, så har han ändå, om medlen få stå
orubbade till hans 55:te lefnadsår, att lyfta
antingen en behållning af 10,878 kr. eller
också årligen så länge han lefver 1,087 kr.
Hvarje omtänksam moder borde icke under-
låta att efter råd och lägenhet söka bereda
sina barn lifräntor. Har man gods och rike-
domar, bör man likväl icke så förlita sig
på dessa, att man förgäter att med de medel,
som stå till buds, trygga de sinas framtids-
existens. Det är ett sorgligt faktum, att
många, som blifvit uppfödda i rikemans hem,
fått sluta sitt lif i fattigdom. Eländet och
nöden erfaras ofta af dessa i dubbelt mått,
emedan deras viljekraft, spänstighét och styrka
slappats genom en veklig uppfostran. Många
af de förmögnares söner och döttrar hafva
under sådana förhållanden tvingats iu på
brottets väg just därför, att de saknat det
ekonomiska stöd, de från barndomen varit
vana vid. Hade de haft aldrig så litet att
bygga sina förhoppningar uppå: en liten årlig
utbetalning från en lifränteanslalt, en pension
att vänta sig, som i framtiden kunnat trygga
deras ålderdom, så kanske de kunnat hålla
sig uppe. Men man vet, huru det går, när
hoppet är ute och nöden står för dörren.
Yälmaktsdagarnes hederskänsla viker då lätt
för frestelsens röst.
Viktigt är därför, att den som befinner sig
i tryggad ekonomisk ställning i rätt tid ser
sig om efter ett medel att bevara en sådan
äfven åt sina barn. Ett godt sådant äro
lifränteanstalterna.
Dessa hafva emellertid sin stora betydelse
icke endast för de rika. Äfven mindre be-
medlade af alla klasser och åldrar kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
