Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 19 februari 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
892 IDUN 61
En ny uppfinning.
j()u kanske liksom jag har sport,
Alt Edison, den trollkarl’n, gjort
En upptäckt, hoartill ej hörts maken;
Hur man, så länge man år vaken,
Kan lysa själf på något ois,
Som inte jag förstår precis,
Men det gör ingenting till saken.
Jag har den tänkt mig just så hår,
Att när det lider emot kcällen,
Vi skola skina ungefär
Som de bekanta tändsticksställen.
En liten fråga dock jag gör,
Som Edison må sjäf besvara,
Om lågorna bli lika klara,
Fast det år dunkelt innanför.
Här finns ju folk, som hoar man cet.
Som hyser om sig höga tankar,
Och då head grym och stor förtret,
Om de med all sin riktighet
Ej lyste mer ån simpla dankar.
Och head besparing på kalas,
Ty fotogen och ljus och gas
Ej mera kunde man behöfva.
Och om man ville ha en fest,
Så bjöd man dem, so/n lyste bäst,
Det gick ju an förut att profoa.
Men vansklig vore dock idén,
Ty tänk, om ledsam blef supén
—- Man vet gu’nâs, att så kan hända —
Och alla lågor sjönko ned,
Ju längre det på kvällen led,
Fastän värdinnan sökte tända!
Jag lifligt tänker mig till slut
Den stackars arma fruns förfäran,
Då hon i köket en minut
Gått ut på kokerskans begäran
Och henne når det fasans rop
Från pigan utanför i gången :
» Frun, det är kolmörkt i salongen,
Nu har dom slocknad allihop.»
Snorre.
%
Frågan om ”kvinnans valrätt” i England.
I salongerna och i kyrkan.
Bref till Idun.
London i februari 1892.
Den sida af kvinnofrågan i England, som åtmin-
stone under de tvänne sista åren stått först på dag-
ordningen, är kvinnans valrätt. Många och varma
äro den frågans förkämpar bland män lika väl som
bland kvinnor. Förra året var, som torde vara be-
kant, saken åter väl förberedd vid parlamentet, och
dagen för motionens afgörande var bestämd, men i
sista stunden fanns ej tid därtill — och därmed var
ännu ett års uppskof. Detta år har också agitatio-
nen varit lifligare än någonsin, och i »House of
Commons» anses frågan bafva en bestämd majoritet
-— om mr Haldanes eller sir Algernon Bootbwicks
motioner blott tillåtas komma före.
De olika föreningarna: »Society for Women’s suf-
frage», »Franchise League», Women’s Liberal Asso-
ciation» m. fl. arbeta nu med full fart, isynnerhet
med fästadt afseende på nästa års omval af »House
of Commons».
Vid en mäDgd politiska möten äro denna frågas
kvinnliga förkämpar anmodade att infinna sig för
att tala, och de äro så eftersökta som talarinnor, att
många af dem, som kunna ge en stor del af sin
tid till det offentliga Iifvet, resa från det ena mötet
till det andra i olika delar af landet under vissa ti-
der af året.
I London äro »drawing room meetings» (salongs-
möten) kanske de mest vanliga och mycket besökta.
Hur går det då till på ett sådant salongsmöte?
Jo, sedan någon dam lofvat sin salong samt »Chair-
man» — eller »Chairwoman» — talarinnor och ta-
lare blifvit bestämda, kringsändas tryckta inbjud-
ningskort genom någon palrättsförenings försorg till
medlemmar och andra personer, som man önskar in-
tressera för saken. Korten innehålla att mr eller
mrs så och så vill presidera (»take the chair») vid
ett »drawing room meeting», som halles där och där,
»by kind permission of mrs X.» Vidare upplyses
om dag och timme samt hvilka bland kända talare
och talarinnor, som skola gifva adresser »on women’s
suffrage». Längst ner i ena hörnet står »Tea and
Coffee.»
Vanligaste tiden är 3,30 e. m., och bäst är infin-
na sig i tid, ty oaktadt de stora ståtliga salongerna
— hvars hela golf äro upptagna af stolrader — fin-
ner man snart svårighet alt få en god plats. Ofta
är en upphöjning föranstaltad för den presiderande
och för dem, som skola uppträda. De förnämsta ta-
larinnorna Uro: mrs Henry Fawcett, mrs Ormiston
Chaut, mrs Wynford Philipps, mrs Morgan-Brown,
mrs Slopes, mrs Bateman samt den nyligen atlidne
och djupt saknade lady Sandhurst m. fl. Och det
är ej tu tal om att icke dessa kvinnor i flytande
vältalighet, i klart och logiskt föredragande, i rikt
I och djupt innehåll, kunDa täfla med många fram-
stående talare. Med öfvertygande kraft bemötas de
vanliga invändningarna, och nödvändigheten liksom
rättvisan a: den önskade reformen framhålles med
öfvertygande värme af både talare och talarinnor.
Ej mindre än 38,000 kvinnor äro i England ägare
af större eller mindre jordegendomar — utom alla
husägarinrer — och det tyckes sannerligen vara en
underbar orättvisa, att de sakna den medborgerliga
rättigheten — som kvinnan här dock i forna tider
ägt och deras underlydande aibetare nu äga — att
lägga in sin sedel i valurnan. Ar det ej antagligt
att de stå högre i insikt och intelligens, såväl som
i social ställning, än — dvras kusk eller stalldräng?
Och är det ej en orättvisa, att dessa som få bära
sin del af skatter och taxering äro nekade öfriga
medborgares rättighet — och skyldighet — att gifva
sin röst med i valet af stiftarne af landets lagar?
Men hvad som framför allt ligger dessa ädla kvin-
nor om hjärtat är det tryck, de orättvisor, hvarun-
der så många af deras svaga och fattiga systrar lida.
Det är få mycket, mycket som behöfver rättas och
ändras, så många områden, där upplysta, varmhjär-
tade och praktiska kvinnot behöfva ha sin hand
med i spelet, både i den kommunala och i den po-
litiska världen.
Det är förunderligt att höra samma ord upprepas
i dag, som så varmt framhöllos för 20 à 30 år se-
dan af sådana män som Stuart Mill och Canon Char-
les Kingsley, den utmärkte prtstmannen, författaren
och vetenskapsmannen. Denne senare säger bl. a.
i en artikel för Macmillan’s Magazine, år 1869: »Det
är rättvist, att en viss inkomst eller förmögenhet
ger en man rätt att rösta, men hvarför skulle ej en
kvinna med samma förmögenhet, eller kanske mån-
ga hundra gånger större, ega samma rätt?» —■ »Det
finne3 utan tvifvel politiska områden mera lämpade
för mannen än för kvinnan, men finnes det ej så-
dana områden mera lämpade för kvinnor än för
män, där kvinnor visat mycket stor förmåga att
styra och ställa, råda och bandia. Hvem kan säga,
att sådana kvinnor som Florence Nightingale och
Elisabeth Fry eller miss Burdett Coutls ej äro åt-
minstone lika lämpliga som någon manlig valman,
eller att de ej skulle försvara sin plats i parlamen-
tet lika väl som någon vanlig medlem af under-
eller öfverhuset?» — »Skulle det ej vara en vinst
för kvinnorna själfva såväl som för samhället, om
de intresserade sig för politiken? Skulle ej deras
renhet och allvar hjälpa att göra hvad som nu kal-
las politik mera rent och mera allvarligt? Månne
ej mycket mera kunde ha gjorts, och kan ej mycket
mera blifva gjordt härefter, om dessa — som vanligen
känna vida bättre än män mänskligt lidande och följ-
den af mänsklig dårskap — vore i stånd att begära
vidare samhällsförbättringar, ej som en gåfva af det
fysiskt starkare könet, utan som den önskan hvil-
ken de som medborgare bafva rättighet att se upp-
fylld, där så är rättvist och möjligt etc.»
I allmänhet afslutas salongsmötena med diskussion,
och därefter serveras alltid i salen te och kafle med
smörgås, kakor och tebröd af några af husets unga
damer eller af tjänare.
Att samla medlemmar för att stärka de olika före-
ningarna — som sprida skrifter, hyra byråer, aflöna
där tjänstgörande m. m. — är äfven en af dessa
mötens uppgifter.
Men det är ej blott salongerna, tom öppna sina
porlar för möten af detta slag, utan äfven kyrkorna.
Så var jag nyligen på ett talrikt besökt möte i en fri-
kyrklig förs-mlings kyrka, där mrs Ormiston Chant
—- en af Englands främsta kvinnliga predikanter
och talarinnor — höll ett utmärkt föredrag om kvin-
nans valrätt. En söndagseftermiddag för en kort
tid sedan predikade rev. Harry Jones, mycket fram-
stående prest och skriftställare i sociala och politi-
ska frågor, öfver »woman’s Rights» (kvinnans rättig-
heter), med värme och kraft framhållande rättvisan
i fordringar, som i våra dagar så ifrigt påyrkas af
förkämparne för de nödvändiga reformerna af kvin-
nans ställning.
Om man -visst ej kan säga, att Englands kvinnor
äro allmänt vakna till känslan af hvad som bör vara,
är det dock säkert, att ett stort antal är väl redo
alt bära större plikter och nya ansvar, och det är
allt skäl att antaga, att de nya förpliktelserna skola
uppväcka de likgiltiga till varmare intresse.
Säkert är också, att de bästa hustrur och mödrar,
de insiktsfullaste husmödrar äro att finna bland dem,
som djupast känna plikten att intressera sig för
samhället i stort, för dem som lida och behöfva hjälp
ej blott med den enskilda och allmänna bsrmhertig-
hetens medel, utan genom nödiga samhällsrejormer.
Och hur svagt är ej arbetet härför, om ej rösträt-
tens starka kraft finnes bakom!
Anna Fieeiwood-Derby.
Iduns panoptikon.
När damerna fria.
jf| et finns ett faktum, som jag så länge
l3(TI och så mycket grubblat på, att jag
c%r nu måste ge luft åt mina tankar. Jag
t har, med ett ord, den allvarliga afsik-
ten att bringa en för kvinnan stor och vik-
tig fråga under debatt.
I våra dagar arbetar man dess bättre på
alla otnråden oförtrutet och framgångsrikt för
att bereda kvinnan full likställighet med man-
nen. Men i ett fall, det största och mest
betydelsefulla, finner man sig undergifvet i
att kvinnan totalt sättes tillbaka, att hennes
rättigheter negligeras.
Jag syftar på äktenskapsfrågan eller kan-
ske rättare på den fråga, som gifvetvis
måste föregå hvarje äktenskap: på förlofnings-
frågan.
Hvarför skall det vara männen ensamt
förbehållet att få taga initiativet i fråga om
en förbindelse af den högsta tänkbara belgd
och betydelse? Hvarför skall ej en snäll och
älskvärd flicka, som tröttnat på sin fröken-
titel, kunna få säga rent ut till en ung, stad-
gad man med anständiga inkomster och goda
släktförbindelser: »Albert, om du inte har
någonting däremot, så vill jag göra dig till
den lyckligaste bland dödliga, iag vill göra
dig lycklig för Iifvet.»
Ja, hvarför skulle inte det gå an?
Är han förut bunden, eller skulle han haf-
va nog horribel smak och förhärdadt hjärta
att säga nej, så finge man naturligtvis söka
ordna det så, att saken omtalades på ett
sätt, som icke i någon mån vore för den
kvinnliga finkänsligheten kränkande. T. ex.:
»Har ni hört, att fröken X. i förrgår fria-
de till notarien Y , och att notarien fick kor-
gen?»
Eller :
»Man påstår, att sedan fröken Q. förvis-
sat sig om, att löjtnant Z. redan är i hem-
lighet förlofvad, så har hon låtit honom veta,
att han aldrig kan ha några utsikter att vin-
na hennes hand — så framt han ej snart
skulle komma på andra tankar.»
Det hviskas nog ibland om, att fröken
denochden »friat själf», och ännu oftare om
att äktenskap kommit till stånd, icke genom
den manliga kontrahentens initiativ, utan ge-
nom en resolut mamma eller tant såsom »mel-
lankommande part». I »Flickan från Arles»
framställes till och med ett dylikt fall helt
ohöljdt på scenen. Men det är gemenligen
svårt att bevisa sådant, och därför behöfver
man icke heller tro det. I alla händelser
höra dylika fall till undantagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
