Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 9. 26 februari 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66 I DU N 1892
Såväl hos mänskan som hos markens lilja Och där den sämre tager öfverhand,
Det bor en ond och bor en godlynt vilja, Dö växt och mänska som ett ax i brand.
JJ. jSHAKSPEARE.
&f***WÏ**ï¥*¥ï*ï¥ï¥^W**便ï¥*W*m9¥¥¥****¥**?*¥¥¥¥¥¥¥¥¥***¥¥**¥*m*¥ï¥¥ï¥*¥#¥*W*******¥*
till henne, åtminstone ej bland den stora all-
mänheten. Hon förstod ej häller eller ville
icke förstå att göra sig bemärkt. Stilla oeh
anspråkslöst fortsatte hon sin konstverksamhet,
hade ingen egentlig själftillit oeh var, framför
allt, af sin blygsamhet hindrad att »göra affär»
af sig. Med landsmän i Paris umgicks hon
föga, hvarför hon ock af dem var litet känd,
ända till dess de på någon årssalong i Champs-
Elysées öfverraskades af att finna ett af henne
måladt porträtt, som hade sin plats på la
cimaise, hvilket bevisade huru stort värde man
satte på det. De målningar, som anses för-
tjäna största uppmärksamheten, hängas nämli-
gen på väggens panellist i jämnhöjd med åskå-
darnes ögon. Många af de på detta sätt ut-
ställda, af Christine Sundberg målade porträtt
ha stannat i franska familjer. Hem skickade
hon icke mycket, och det mesta utgjordes af
stillebenstaflor, i hvilka hon visade en talang,
som äfven hos oss rättvist uppskattades.
Saknaden af tillräcklig själftillit orsakade
väl, att hon, oaktadt hennes konst tycktes be-
finna sig i ständigt framåtskridande, allt mera
afhöll sig från att skapa egna arbeten och
vände sig i stället till att återställa andras.
Hon hade i Paris lärt känna Briotet, ryktbar
för sin stora förmåga att renovera gamla mästa-
res målningar, något som aldrig fullt lyckas för
den, hvilken ej själf är en äkta konstnär. Den
bekantskapen förde henne själf in på samma
område. Hon började arbeta på Briotets ate-
lier och vann snart stor skicklighet. Många
af de gamla taflor från Frankrikes offentliga
och enskilda samlingar, som där restaurerades,
ha Christine Sundbergs fina konstsinne och
skickliga hand att tacka för det tillfredsstäl-
lande skick, i hvilket de nu befinna sig.
Under dessa renoveringsarbeten skapade hon
själf endast undantagsvis något nytt. En re-
dan långt förut uppkommen ögonsjukdom tog
ock i så hög grad öfverhand, att hennes konst-
närsframtid i betänklig mån hotades, men hen-
nes verksamhetslust stridde i det längsta mot
sjukdomens inflytande. Hon fortfor att arbeta
så mycket som möjligt oeh lefde sitt tillbaka-
dragna lif. Sällan kom hon på besök till fo-
sterlandet, men år 1889 infann hon sig åter
här och stannade ett helt år, livaraf större
delen dock icke i Stockholm, utan i Kalmar.
Hon återvände till Paris, och ehuru hon i sist-
lidne december kände sig något opasslig, skref
hon dock ännu för få veckor sedan till gamla
vänner här, och intet gaf anledning att ana
hennes snart förestående slut. Plötsligt kom
underrättelsen, att hon den 20 januari aflidit
i Paris.
Christine Sundberg var en talangfull och
samvetsgrann målarinna, hvilken med sin konst
bidragit att göra det svenska namnet aktadt i
främmande land och att äfven i fosterlandet
bekräfta insikten om det kvinnliga konstarbe-
tets värde. Hennes älskvärda personlighet och
redbara karaktär skaffade henne vänner både
i hemlandet och på främmande mark, och
främst bevara hennes kamrater från studietiden
henne i tacksam hågkomst.
* *
*
Liksom Christine Sundberg, intog ej häller
Amanda Sidvall någon plats på konstens tin-
nar, och den kvinnliga blygsamheten hindrade
äfven henne att göra sig tillräckligt bemärkt,
isynnerhet i hemlandet, men fint kännande,
god och ärlig konstnärinna var hon, och om
konstälskarne här hemma ej alltid fäste till-
räcklig uppmärksamhet vid hennes talang, var
denna så mycket mera erkänd i Frankrike.
Såsom exempel därpå kan anföras, att det
händt, det svenskar, som i Paris föreställts
för franska konstvänner, mottagits med utro-
pet: »Ah, ni är landsman till mademoiselle
Sidvall! ... Hvilken vacker talang!. . . Hon
har väl ett betydande namn hos er?»
Tony Bobert Fleury, den utmärkte konst-
nären och fröken Sidvalls lärare, påstod, att
hon vore begåfvad som knappast någon annan
af hans elever. Det omdömet bekräftadea äfven
af hennes kamrater.
Amanda Sidvall, dotter af fabrikör S. L.
Sidvall, antogs vid tjugu års ålder till elev
vid Konstakademien i Stockholm, hennes fö-
delsestad, och utmärkte sig tidigt. Tio år
därefter, hösten 1874, begaf hon sig till Paris,
där hon studerade på Julians atelier (en af de
ofvan nämnda »akademierna») under Tony
Robert Fleurys ledning samt erhöll där me-
dalj. Påföljande år gjorde hon lycka med det
porträtt hon målade af öfverste F. Staaff, men
1876 återvände hon till Stockholm och utförde
här ett porträtt af fröken Mina Bredberg (själf
numera framstående målarinna), hvilket väckte
berättigad uppmärksamhet på Konstakademiens
utställning 1877 och allmänt lofordades för lika
mycken finhet i uppfattning som käckhet i
utförande.
Redan på hösten sistnämnda år återvände
Amanda Sidvall till Paris, där hon åter må-
lade hos Julian oeh ånyo erhöll medalj. På
salongen utställde hon en genretafla, »Lecture
intéressante». Taflan förklarades vara målad
med »ovanlig bravur samt frisk och klar».
Ett stort antal franska konstdomare lofordade
arbetet, hvilket ansågs gifva stora löften för
framtiden.
Efter att åter ett par år ha uppehållit sig
i hemmet for hon ånyo till Paris och stan-
nade den gången där i fyra år eller till 1883,
under hela tiden flitigt arbetande, mest på Ju-
lians atelier. På alla salonger (de årliga konst-
utställningarna i Champs-Elysées) mottogos hen-
nes arbeten. År 1882 fick en stor genretafla,
»La première leçon», plats pä la cimaise och
vann mycket bifall. Taflan köptes af gross-
handlaren August Rööhs 5 Göteborg, men har
icke varit utställd i Stockholm. Att döma af
en fotografi, tagen i Paris, är det ett förträff-
ligt arbete, tilltalande i komposition och uttryck
samt säkert tecknadt. Det vore onekligt af
stort intresse, om denna tafla jämte några an-
dra prof på Amanda Sidvalls förnämsta arbeten
kunde utställas i Stockholm. Den stora all-
mänheten här känner hennes konst mindre än
hvad fallet är i Frankrike, där ett par af hen-
nes arbeten inköpts äfven af staten och nu
sannolikt sitta i något af de större landsorts-
museerna, liksom t. ex. Höckerts »Iiappkapell»
hamnade i Lille. En år 1883 målad genre,
»La fête de la grande mère», väckte också
uppmärksamhet och köptes af öfverstinnan
Staaff, hvilken själf idkade målarekonsten.
Sistnämnda år återkom Amanda Sidvall till
Stockholm och stannade sedan i hemmet, Hon
tycktes dock här ha saknat den konstnärliga
lifsluft, som omgaf henne i Paris oeh framkal-
lade så många förträffliga konstverk. Visser-
ligen målade hon äfven efter sin sista återkomst
ganska aktningsvärda arbeten t. ex. »Modern
med sitt barn», en frisk verklighetsbild med
godt och tilltalande uttryck samt klar och
kraftig färg, men några egentliga framsteg gjorde
hon likväl ieke. Hon behöfde otvifvelaktigt
att omgifvas af rikare konstförhållanden. Där-
på äro hennes arbeten under paristiden otväty-
diga bevis. Hvem vet dock, hvad hon ännu
skulle ha kunnat åstadkomma, om ej döden
plötsligt afklippt hennes verksamhet?
Amanda Sidvall vardt ett af offren för den
farsot, som i början af detta år anställde så
stora förödelser. Hon afled i Stockholm den
6 januari. Hennes vänner förlorade i henne
en älsklig oeh trofast väninna, den svenska
konsten en lika talangfull som flärdlös utöfvare,
hvars anspråkslöshet och oegennytta bekräftade
den sanningen, att kvinnligheten aldrig behöfver
lida af konstnärskapet.
Claës Lundin.
Fosterlandskärlek,
ammad i hemmet,
||| ett godt hems sköte fostras de dygder
rsA och goda egenskaper, hvilka böra pryda
den unga människan, då hon träder ut i det
stora lifvet för att deltaga i dess hårda kamp.
Det är godt att hafva med på vägen en fast
vilja, god hälsa, ett par muskelstarka armar
och bokliga kunskaper, men det hehöfs mer.
Det behöfs en säker ankargrund af principer
och ideella åskådningar, inympade som ädla
skott i barnasinnet och sedan ömt vårdade
under kloka modersögon, för att icke den
unga människan under sin gång på egen hand
skall slingra på vägen och slutligen kanske
komma alldeles ur de rätta spåren.
Det är så mycket öfverraskande, som mö-
ter ute i det bullrande lifvet: den vilda jak-
ten efter lyckan, hvilken knappast förstås
under annan form än penningen, striden om
makten och för det så kallade framåtskridan-
det, att den, som betraktar kampen med ny-
vaknade ögon, lätt blir yr i hufvudet och
lika lätt bländad af de glänsande regnbågs-
färgade såpbubblor, hvilka flyga kring i luf-
ten i form af reklamer för framtidens och
själfviskhetens evangelium.
De låta så lockande för ungdomen alla
dessa rog på frigörelse oeh på nedrifvande af
allt, hvad förr framkallat vördnad och kär-
lek: religion, familj och fädernesland. Det
tycks dock, som om de hvita pannorna borde
rynkas och ögonen låga, då man vågat håna
just det, som omarmat hela deras barndom
med rik kärlek. Felet ligger nog däri, att
man i hemmet ej haft syn på denna del af
hjärtats och sinnets uppfostran. Den är dock
af största vikt, ty ett ädelt danadt sinne lå-
ter aldrig slå sig i egenyttans fjättrar och
bevarar äfven hela lifvet igenom med pietet
vördnaden för hvad som är verkligt stort och
ädelt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0070.html
