Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 26 februari 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 67
Lâtom oss här hälla oss vid ett på senare
år allt mer försummadt begrepp — fosterlands-
kärleken. — Hur är det möjligt, att en eld så
ren skulle kunna utslockna eller endast mat-
tas hos ett folk med en sådan ärorik histo-
ria som det svenska? Den kan icke slockna,
men den har mattats, och där behöfs en ny,
frisk vind för att få den att lysa lika klart
och värmande som förr.
Må den vinden utgå från de svenska
hemmen !
Under de mångtusende hemmens tak, höga
som låga, växer och fostras en ny generation,
och ömma mödrar omvira de späda telnin-
garna med alla hjärtats glada förhoppningar.
Men må också i barnens späda sinnen inplantas
kärlek till det land, som sett dem födas, till
den jord, af hvilken de njuta sin näring, och
till de fäder, hvilkas ben hvila i samma he-
liga jord. Barnet äger en naturlig mottag-
lighet för allt, som är skönt och godt. Bar-
naögon glänsa af förtjusning, när sol och som-
mar kläda landskapet i sin blomstersmyckade,
gröna skrud, och icke mindre när vintern sve-
per det hvita, sammetsmjuka snötäcket kring
klippans hårda skuldror och lindar insjöns
klara böljor i smaragdgröna isbojor. Men
må barnen, den uppväxande ynglingen och
ungmön, äfven läras förstå, att all denna ma-
jestätiska skönhet fordrar kärlek och trohet i
gengäld, må de, då de hvila i granens skugga
eller sitta samlade kring vinterbrasan, få höra
täljas om, hur våra fäder älskade detta samma
land och, när det gällde, för det samma off-
rade både lif och gods. Det är en lång, stolt,
högtidlig saga, rik på både dagrar och skug-
gor, och det folk, som äger en sådan historia,
kan aldrig låta utrangera sig ur de själfstän-
diga nationernas led.
Vår tid är så fattig på entusiasm, så in-
svept i tillvarons hvardaglighet, så febril i
sin jakt efter framgång, men må mau i hem-
men släppa in åt de unga litet solljus poesi,
hvilken i deras friska hjärtan kan in-
ympa en sann entusiasm, kärnfrisk håg till
stora handlingar och en fast, uppoffrande fo-
sterlandskärlek, — varen visse, den kärleken
är ett godt palladium att föra med sig på
lifvets stridsstråt.
Vapenklangens tid är förbi, segertrofeerna
falla till stoft öfver Biddarholmskyrkans mar-
morsarkofager, och vårt folk har ingen läng-
tan efter nya striders gny, men äfven fridens
stilla värf fordrar entusiasm och oegennyttig
uppoffringsförmåga, och dessa egenskaper, väl
rotfästade i ynglingens själ, skola göra honom
boren att gå sin valda bana fram med hög-
buret hufvud mot ett ädelt mål.
Må svenska mödrar se till, att svenskt sin-
nelag och den gamla nordiska trofastheten
växa bergfast i deras söners håg. De skola
då blifva män, som aldrig köpslå om fäder-
neslandets väl och aldrig finna offer för stora,
då offer kräfvas. Må icke heller döttrarna
försummas i detta afseende. De växa upp
till ungmör och skola blifva hustrur och möd-
rar åt svenska män. Från historiens blad
må de taga exempel af gammaldags svensk
kvinnodygd och enkelhet, deras sinnen skola
blifva allvarligare, deras tankar riktas på högre
mål och det lösa, fladdranda pladdret omkring
dem skall tystna af brist på uppmuntran.
Så kunna vårt land och vårt folk så små-
ningom växa till i ny inre kraft, stärkta af
ung entusiasm och rotfast fosterlandskärlek,
inammad af svenska mödrar i svenska hem.
Adolf Hellander.
IDUN
Ett bref.
Efter R. Schmidt-Cabanis.
■> Högtärade herr människa !
Det är cn kuslig tid vi ha!
Snön ligger djupt och kallt del är,
och bister nöden står oss när.
Därför jag ber, att äfven nu
ni vårdar oss — ni vill det ju !■ —
och vänligt oss de smulor ger,
som från er taffel falla ner.
Hvart minsta grand vi tacksamt ta
och skola kvittra riktigt bra
och glädje ge med munter sång,
när vår och sommar bli en gång.
Anmodad af bevingad kör,
jag allas deras talan för.
—- Benäget lyssna till vårt larf!
Vördsammast er tillgifnc
Sparf.
e^S>
Hvartill tjäna äktenskapsförord?
f
äromdagen satt jag på min soffa och
rökte. Dörren till förmaket stod öp-
pen. Min hustru hade där besök af
två goda väninnor, den ena gift, den
andra förlofvad. Rätt som det var, föll deras
samtal på frågan om äktenskapsförord. Det
var den lilla fästmön, som bragte ämnet på
tal; men den dialog, som utspann sig om sa-
ken, fördes egentligen af min hustru och den
andra frun. Den förlofvade och ännu oerfarna
väninnan fick blott tillfälle att då och då göra
ett litet inpass.
»Hvad i all världen tjäna äktenskapsförord
till? Jag får 500 kronor i sänder af min
man, och när de äro slut, får jag 500 till.
Oss emellan är det aldrig fråga om mitt och
ditt.»
»Förlåt, min vän, men nu begagnar du dig
af äkta fruntimmerslogik. Jag har det utmärkt
bra ställdt i detta afseende; hvarför skall nå-
gon då bry sig om att göra något för dem,
som inte ha det lika bra.»
»Nåväl, jag medger, att äktenskapsförord
kunna vara på sin plats i sådana äktenskap,
där mannen gnäller för hvar 25-öring han skall
ge ut, eller där han är en slarfver, så att man
inte kan lita på, att han ordentligt handhar
hvarken sin eller hustruns förmögenhet.»
»Nå, låt oss för ett ögonblick ställa oss på
denna ståndpunkt såsom den riktiga. Men du
får då komma ihåg, att sådana män, som dem
du åsyftar, vanligtvis inte uppenbara de där
trefliga egenskaperna förrän efter brölloppet,
och att allt som gäller förordet skall vara
klappadt och klart före vigseln. Det är då
stora skäl, tycker jag, att ta det säkra för det
osäkra. »
»Ja, det förstås. Men, ser du, jag tror,
att ej häller i sådana där fall äktenskapsför-
orden göra någon reel nytta. När mannen
fordrar det, lämnar hustrun ändå sina pengar
åt honom, frivilligt eller tvunget.»
»Ja, där har du tyvär rätt, hvad en ganska
stor mängd äktenskap beträffar. Det händer,
att hustrur af tvång eller till och med af fri
vilja lämna ifrån sig sin egendom åt en ovär-
dig man. Men det har också mångfaldiga
gånger händt, att gifta kvinnor, i synnerhet
sådana som haft barn att försörja, till sin egen
och deras fromma häfdat sin genom äkten-
skapsförord skyddade rätt och därigenom af-
värjt ekonomisk ruin från de små. En helt
annan sak är att en hustru bidrager till fa-
miljens uppehälle och med sina medel under-
stödjer sin man i företag, som lända dem
själfva och deras barn till gagn.»
“»Ja, men nog måste du i alla fall erkänna,
att det visar brist på förtroende till mannen,
om hustrun förbehåller sig eganderätt till sin
förmögenhet. Man och hustru bli ej ett, när
det så där skall skiljas mellan mitt och ditt.»
»Nej, min vän, säg i stället, att den man,
som nekar sin blifvande hustru äktenskapsför-
ord, ej hyser förtroende till henne. Han har
ringa tankar om hennes karaktär och goda
vilja, då han inte vågar tro om henne, att hon,
likaväl som han, känner sig ansvarig för om-
sorgen om deras barn och anser sig skyldig
att tillsammans med honom bära de gemen-
samma utgifterna, bidraga till de samfällda be-
sparingarna, i fall hon själf disponerar öfver
sin egendom.
Du kan vara säker på, att den kvinna, som
är nog lumpen att tala om mitt och ditt, om
»mina pengar» o. s. v., när det gäller famil-
jens gemensamma ekonomi, gör detta i precis
lilm hög grad, vare sig hon själf äger dispo-
sitionsrätt öfver sin förmögenhet eller ej. Det
är ett karaktärsfel, som frånvaron af äkten-
skapsförord inte kan korrigera. Det tarfligaste
jag hört i den vägen var historien om en landt-
fru, som lyckliggjort sin man med en större
förmögenhet. En gång under den brådaste
skördetiden föll det henne in, att hon skulle
åka på visit till någon af sina grannar. När
då mannen hemställde till henne, huruvida bon
inte skulle vilja uppskjuta färden, enär hästar-
ne då så väl behöfdes för att i tid få grödan
under tak, svarade hon: »Hvems a’ hästarne,
Fritz ?» — De sälla makarne hade intet pak-
tum sins emellan.»
»Ja, den där frun var ju urbota dum. Och
jag kan inte förstå annat, än att det måste
kännas förödmjukande för en man att ej vara
familjens ekonomiska representant.»
»Och du tror inte, att det kan kännas för-
ödmjukande för en hustru att få af mannen,
hvad hon själf en gång ägt, att taga sina egna
medel liksom i lön. Jag tror, att det känns
mycket mera förödmjukande än att ej föra ett
öre med sig i boet. Ja, detta senare behöf-
ver ej smaka det ringaste af förödmjukelse, ty
en god hustrus plikttrogna arbete i hemmet
är väl värdt hennes och barnens försörjande.»
»Ja det kan väl så vara, allt det där.
Emellertid känner jag mig lycklig, öfver att
vi inte ha något paktum, och att jag aldrig
behöfver lägga mig i affärer.»
»Ja, hvad den saken beträffar, tror jag, att
äktenskapsförorden äro af ganska stor praktisk
betydelse. Hvem tror du reder sig bättre vid
mannens eventuella frånfälle, den hustru som
har någon vana i att sköta ekonomiska ange-
lägenheter, eller den, som aldrig »lagt sig i
affärer? »
Min hustrus väninna blef svaret skyldig.
»Nå Ellen,» frågade jag den blifvande lilla
frun, i det jag slöt mig till sällskapet, »har
du nu kommit på det klara i den här saken?»
»Ja, jag vill ha äktenskapsförord,» svarade
hon energiskt, »ehuru jag tror, att i ett lyck-
ligt äktenskap frågan om handhafvandet af fa-
miljens ekonomi reglerar sig nästan af sig
själf. Men då gör i alla händelser ett sådant
där förord alls ingen skada. Och i många
fall kan det göra oberäknelig nytta. Jag tyc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
