Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 9. 26 februari 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72 I DU N 1892
Han måste göra ett försök att åtminstone få se en
skymt af henne, såvida hon var uppe, om ej an-
nat, dock skuggan på gardinen.
Och så skyndade han ut och till den gafvel af
huset, där flickans rum var beläget, och hans
hjärta slog hastigt, då han blef varse, att gardi-
nen, ehuru det var ljust därinne, inte ens var
nedfälld, samt att Ingeborg satt vid bordet med
hufvudet i handen.
O, om han blott ett ögonblick haft rättighet att
gå dit upp, att se in i hennes ögon, att tala till
henne — äfven med fara att få ett kallt, afvisande
svar 1
Men så såg han henne röra på sig och gå in
åt rummet. Han stod fortfarande kvar, ehuru
med en aggande föreställning om det orätta uti
att stå så där och spionera på henne. Men han
ville blott se henne ännu ett ögonblick.
Inom kort syntes hon åter vid fönstret, insvept
i en sjor sjal, men han såg hennes ansikte dock
väl. Ah, hvad hon var blek ! Hvad hon såg matt
och klen ut, men så vacker, så vacker — — —
Så såg han ingenting mer, hon hade blåst ut
ljuset.
Han ilade upp på förstugutrappan, kanske äm-
nade hon sig ner i köket, måhända skulle han få
träffa henne! Han stannade därute oroligt lyss-
nande. Hennes steg, långsammare än vanligt, hör-
des ock i trappan, och — innan han ens hunnit
tänka det— stod äfven hon ute på förstugubron.
Då hon där i mörkret varseblef hans höga ge-
stalt, gaf hon till ett rop af förskräckelse, hvilket
kom honom att hastigt och litet stammande säga:
»Ingeborg — blif inte rädd — det är jag —
Nils.» —
»Nils! — Ah, hvad jag blef rädd!»
Hon hade gripit tag i dörrposten.
»Förlåt mig, som skrämde Ingeborg så!» bad han;
»och Ingeborg, som förut är klen. Men säj, är det
verkligen sannt, att Ingeborg är bättre i dag?» Han
hade närmat sig den sjuka flickan, och glömsk af
allt, utom att hon stod framför honom nu, lade
han sin hand sakta och smeksamt på hennes, som
ännu låg kvar på dörrposten.
Så förfärligt kall hennes hand var, han måste
värma den i sin.
»Ja, jag tackar, jag är bättre, men — men jag
fryser så, jag skall gå in till mormor, jag ville
bara titta ut litet först»; hon talade med låg, matt
och förlägen röst, under det hon drog sin hand
ur hans och gick därpå in i köket.
Nils följde henne. Där satt mormor halfsof-
vande i sin stol. På bordet brann en rykande
lampa, som kastade ett svagt sken öfver rummet.
Därinne kändes kallt.
»Jag kunde just tro, att de gått ifrån, utan att
skjuta spjället,» med dessa ord, uttalade i bedröf-
vad ton, ämnade Ingeborg göra detta, men Nils
sade glädtigt och vänligt: »Sitt ner nu Ingeborg,
så ska vi laga, att här blir både ljust och varmt.»
Mormor hade under tiden blifvit fullt vaken.
Och då hon såg, hvilka voro inne, utbrast hon med
glad stämma:
»Kära hjärtandes! jag tror det är Ingeborg!»
»Ja mormor! God afton på er! Jag skulle ner
å sio efter, huru ni hade det i ensamheten.»
»Åbjo, tack, jag har det nog bra, men huru är
det med dig, kära barn?»
»Jag är bättre nu.» Ingeborg tog pallen, och
insvepande sig i sin sjal, ämnade hon sätta sig
ned på den vid mormors sida, men gumman teg
ej, förrän hon fått flickan att intaga hennes plats
i länstolen. Och därifrån följde nu flickan med
tyst uppmärksamhet drängens förehafvanden vid
spisen. Han hade nämligen i hast tändt en brasa,
hvilken nu klart belyste rummet och spred värme
till den af inre frossa skakande flickan.
Nu närmade han sig, och till och med mormor
såg på honom, som om hon aldrig sett honom
förr, så olik var han den vanligtvis antingen all-
varlige, tillbakadragne eller stolt afvisande yng-
lingen, då han med strålande ögon och hela anletet
öfvergjutet af en varm glöd gladt och frimodigt
frågade :
»Hvad ska’ vi nu hitta på för värmande åt In-
geborg? Får jag koka kaffe eller te?»
Äfven Ingeborg log gladt och vänligt, då hon
svarade: »Vi ta’ väl kaffe, jag har inte druckit
- något förr i dag.»
Och stolt och glad gjorde sig Nils beredd att
sätta på kaffepannan, då steg ute i förstugan kom
,honom att upphöra. Strax därpå öppnades dör-
ren, och i den inträdande igenkände Nils enklin-
gen från Järfva.
Hälsande gick den främmande fram till Inge-
borg, och tagande henne i hand, sade han helt
gladt: »Si Ingeborg sitter ju uppe. Jag hörde, att
du skulle vara sjuk, och därför ville jag titta in
i förbifarten för alt höra, huru det var.» Nu såg
han sig omkring. »Di andra, far och Sofi menar
jag, ä väl på dansen, kan jag tänka.»
Ah, det var naturligtvis för att träffa henne
ensam, som han nu kom! Det sjöd i Nils. Han
som nyss känt sig så lycklig och glad, blef med
ens icke allenast olycklig, utan kände ock en sådan
brinnande åtrå att få kasta ut fridstöraren. Han
såg på Ingeborg; hon satt visserligen tyst och
orörlig och besvarade blott med en nick änklin-
gens sisla fråga, men på hennes kinder brann lik
väl en hög rodnad.
Hon hade således nu blifvit varm ändå och be-
höfde icke något kaffe.
Nils gick skyndsamt mot dörren och ut.
* *
*
Fram mot morgonen kom Sofi hem och hade
en hel hop att berätta för systern, som vaknat.
Slutligen sade hon med sin höga, glada röst: »Å
var det inte de’ jag sa’, att Nils skulle komma
efter, fast han sa’ nej, när jag fragte honom, men
si jag narra allt dit honom ändå. Â vet du, jag
har aldrig sitt honom så glad å treflig förr. Fast
han bara är en drän,g var det inte en enda hem-
mansson, som såg så fin och ståtlig ut som han !
Det tyckte alla flickorna också. Å så han dansa
se’n! Folket riktigt tittade på oss båda, när vi
dansade med hvarandra, å han dansa’ för resten
inte med nån ann häller. Annars spelte han, må
du tro, å han spelte så många vackra och nya
polkor och valser, så det var en lust te höra. Ja,
det var riktig skada, Ingeborg, att du inte var
med, för roligare dans har jag inte varit med på.»
Det såg dock ut, som om Ingeborg icke hört allt,
hvad Sofi berättade, ty hon lade blott hufvudet
djupt ned i kudden och tycktes åter vara in-
somnad.
Då Ingeborg och Nils dagen därpå träffades, var
det som om den förtroliga aftonstunden alldeles
utplånats ur deras minne.
En dag frampå nyåret reste häradsdomaren i
ett ärende till Järfva, och då han kom hem, gick
han genast upp på kammaren, där Ingeborg satt,
och gående fram och åter en stund, stannade han
slutligen framför dottern och sade i butter ton:
»Ja, du får skylla dig själf, högfärdig och stursk
som du är, att friare raka din näsa förbi, fast de’
då vore mer fason i att du, som är äldst, blefve
först gift, men nu är det i alla fall på det viset,
att Janson i Järfva har talt vid mig om att få
Sofi till hustru. Hvad säjer du om de’?»
Den verkligt »sturska» min, Ingeborg först tagit
på sig, hade så småningom lämnat rum för
uttryck af glad öfverraskning och förundran, och
hon utropade: »Sofi? Åh, låt honom för all del
få henne då, om bara hon vill ! Men» — nu läg-
rade sig ett sorgset drag i det vackra anletet, —»hon,
hon vill nog inte, å så är hon då bra ung och
ståndig.»
»Jag sa’ de’ också åt Janson, att hon var för
ung,o ä att du skulle passa bättre, men» .. .
»Åh ! en sådan skam, att pappa rent af bjuder
ut mig!» utropade häftigt Ingeborg med en blos-
sande rodnad. »Ni vet ju, att jag aldrig vill
gifta mej.»
»Jag undrar, hnru länge du tänker gå å sörja
den där lymmeln, som lurade bå’ dej å mej å se’n
for åf till Amerika?» frågade fadern.
»Sörja?» Det låg ett obeskrifligt uttryck af för-
akt j flickans röst.
»Åhja, annars kunde du nog för längese’n fått
någon annan, som passat, tycker jag.»
»De äro lika allesammans — och jag — jag
tänker aldrig sälja mig.»
Fadern lät höra ett kort försmädligt skratt och
sade : »Nå, det är emellertid inte fråga om dej nu
heller, utan om Sofi. Du får tala vid henne lite
på förhand nu, å se’n följas vi åt till Järfva i af-
ton, vi ä bjudna dit å jag vill ha det afgjordt så
fort som möjligt. Det blir en måg som duger
det.»
»Men om, om Sofi skulle säga nej,» sporde In-
geborg bekymrad.
»Se’n jag sagt Ja? Åh, det kan väl aldrig
komma i fråga! Å i alla fall blir det ändå, som
jag vill, det måtte du väl veta.»
Och därmed gick han dryg och säker ut.
Men inne i kammaren satt Ingeborg kvar, och
sedan hon en stund suttit tyst och tankfull, utbrast
hon högt, nästan jämrande: »O, hvad det blir
svårt! Hon kommer nog att säja nej å gråta
å be mig om hjälp. Och så får jag veta det, som
jag så väl sett och vet förut. Hur ska’ jag bära
mig åt?»
Hon gömde ansiktet i händerna och vaggade
fram och åter.
Då hördes Sofi komma springande uppför
trappan.
Ingeborg for upp från sin lutande ställning och
då systern inträdde, frågade hon rakt på saken:
»Vill du följa med till Järfva i afton, Sofi?»
»Jaså, ska’ det bli allvar nu?»
»Allvar? Hvad menar du?»
»Kära du, inte behöfver du låta så där hemlig-
hetsfull, tror du inte, attjag för längese’n förstått,
att det är något er emellan.» Sofi lät retad.
j»Du misstar dig alldeles, Sofi. Det är inte alls
fråga om mig,» svarade Ingeboig allvarsamt och
värdigt.
»Åh, så du gör dig till ! Du må väl inte in-
billa dig, att jag är afundsjuk heller? Det finns
väl andra än rika enklingar, kära du!»
»Åhja,» svarade Ingeborg tonlöst.
»Och jag får således den äran att följa med,
när du ska’ sta’ å se dej omkring i ditt nya hem?»
sporde Sofi med samma retlighet.
»Sofi, hör du, det är ej mig, utan dig, Janson
vill ha’!» utbrast då med ens Ingeborg.
»Är du alldeles tokig!» Flickan stirrade med
häpna blickar på systern och tilläde därpå häf-
tigt och förtrytsamt med gråten i halsen: »Det
är riktigt både synd och skam, att du vill narra
mig så där, och nu följer jag på inga vilkor med.»
Ingeborg såg med både förundrade och medlid-
samma blickar på sin upprörda syster, sägande:
»Det är verkligen sannt, hvad jag säger. Det är
till dig Janson friar. Och nu får du på allvar
tänka på saken å försöka göra pappa till viljes,
han har redan gifvit ja för sin del, och Janson är
ju också en sådan snäll och präktig karl.»
Ännu satt Sofi och såg undrande framför sig.
Slutligen föllo som det tycktes omedvetet ett par
tårar ned utför de runda kinderna, som nu blifvit
högröda, och kämpande mellan gråt och skratt
sade hon liksom för sig själf: »Det är aldrig möj-
ligt — det är aldrig möjligt!»
»Jo, hör du,» försäkrade Ingeborg, »men svara
nu ja eller nej, vill du ha honom!»
Sofi svarade icke, men system kunde knappt
misstaga sig på det strålande leendet och den
blyga, men glada blicken i ögat, och det var som
om detta uttryck af lycka äfven meddelat sig åt
hennes egna bleka, sorgsna drag, ju mer hon be-
traktade sin unga syster.
Om några ögonblick började denna småskrat-
tande: »Nu förstår jag, hvarför han, Janson, såg
så förargad ut på dansen å reste så tvärt däri-
från, fast han kom sent; det var nog för att jag,
se’n Nils kom, dansade ett par, tre gånger med
honom å skrattade å pratade me’n; jag trodde,
ser du, att det var, för att inte du var där. Å det
sa’ jag åt Nils också.»
Utan att gifva akt på Ingeborgs förebrående:
»Huru kunde du säja så?» fortsatte hon i glad
förundran: »Ja, så besynnerligt! Inte kunde jag
tänka detta heller, när jag den där aftonon, då
ni högg sönder köttet så där»–––-—
»Hur så där?» afbröt Ingeborg häftigt.
»Jo, när han frågade» —- — — Mer hann hon
ej säga, ty faderns steg hördes strax utanför dör-
ren, och ögonblicket därpå inträdde han frågande :
»Nå Fia, vill du följa med till Järfva i afton å
se efter, hvad du tycker om dej där?»
Och Sofi såg obeskrifligt förlägen, men på samma
gång högst belåten ut, då hon svarade ett sakta:
»Ja.»
Men på Ingeborgs ansikte hade åter det sorgsna,
allvarliga draget lägrat sig. Och då hon blef en-
sam, stod hon orörlig, stirrande framför sig, och
upprepade doft: »När han frågade.» Han hade
således redan frågat henne. Och o hon — hon
brydde sig då icke om honom. Åh! Sofi var
klok, hon — — —-
(Forts.)
%
Innehållsförteckning.
Två konstuärinnor; af Claës Lundin. (Med 2 porträtt.) —
Fosterlandskärlek, ammad i hemmet ; af Adolf Hellander. —
Ett bref; efter R. Schmidt-Cabanis. — Hvartill tjäna äkten-
skapsförord ; af Germund. — Frihet ; skiss för Idun af Alvar
Sten. (Slut från föreg. n:r) — Nanna på Sköndal; en förbi-
skymtande skugga från det Stockholm, som gått, af Birger
Scholdström. (Med porträtt.) — Frågan »fritt vivre»; af Fin-
skan H. — Vacker hy ; af M. — Husmoderlig almanack :
mars; af Stenia. — Smänotiser för kvinnovärlden. — Litera-
tur. — Konst. — Teater ocb musik. — Den rätta; berättelse
från landsbygden af Fanny Chrysänder. Prisb. vid Iduns
stora pristäöing. (Forts.)
—cfay—
Beitrages Pensionat & Botet
STOCKHOLM, Vasagatan 44 (nära Centralstation)
rek. bättre resande sina fina, bemtrefliga rum ifrån kr. 1:50 till högre priser, och beräknas, utom för ljus, intet
extra. Fullt vivre lemnas till kr. 3: — pr dag, men kan äfven delvis inackordering erhållas. Hemtrefligt, ange-
nämt sällskapslif, bästa tillfällen till språköfningar med utländingar. Gemensam salong, rök- och läsrum, matsal.
Riks- och Allm. telef. l:a referenser. BelfpageS PeüSlOIiat & HÔtel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0076.html
