Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 4 mars 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74 i DU N 1892
Den vise bör förakta ryktet, men icke äran.
f. ßEUME.
nes lefnadssol dalade, utan fick i öm och kär-
leksfull omvårdnad igen, hvad hon i sin krafts
dagar med fulla händer gifvit.
Det är hennes efterlefvande syster- och fo-
sterdotter, fröken Augusta Söderberg, som vi
hafva att tacka för de spridda drag ur Maria
Fredrika Smolanders lif, som här nedan med-
delas, och som hon under snart sagdt hela sin
hittills förflutna lefnad stått henne nära, kan
hon, som ingen annan, gifva en sann skildring
af den nu bortgångnas såväl karaktär som lifs-
gärning. Också är vår lefnadsteckning delvis
ett nästan ordagrannt återgifvande af hvad
fröken Söderberg meddelat oss.
Maria Fredrika Smolander föddes i Gefle
den 25 mars 1810. Föräldrarne voro sjökap-
tenen Fredrik Smolander samt Brita Helena
Kjellberg, och var hon den yngsta af fyra
syskon.
Fadern, som seglade för huset Elfstrand &
komp., hemkom obotligt sjuk från en resa och
vårdades åratal igenom i sitt hem, innan döden
befriade honom från hans lidande.
Då voro bekymren i hemmet stora och barnen
fingo tidigt vänja sig vid arbete och försakelse.
Efter mannens frånfälle erbjöds änkan 1826 en
anställning som lärarinna vid den slöjdskola,
hvilken bildades af fattigvårdsstyrelsen — stå-
ende under dennas öfverinseende — i syfte att
därigenom bereda tillfälle till arbetsförtjänst åt
fattiga unga flickor inom staden genom spånad
af såväl lin, ull som bomull jämte linberedning,
väfning och sömnad. Lönen var 100 »Riksd.
Banco» jämte bostad, lyse och vedbrand.
Skolan omfattades med så lifligt intresse af
ungdomen — som lärde med lif och lust och
högt skattade den arbetsförtjänst, som deras flit
förskaffade dem — att ännu en lärarinna blef
behöflig, hvarför dottern »Fiken» antogs som
moderns biträde 1828. Men sedermera, när
vid Strömsbro nyinrättade bomullsfabrik många
krafter behöfdes, drogos de unga flickorna dit,
och skolan förändrade då karaktär samt blef
hvad den ännu i dag är, en skola- för blott
minderåriga flickor.
Under många år efter moderns afgång var
Maria Fredrika ensam lärarinna, men begärde
våren 1866 att få sin systerdotter till biträde,
hvilket beviljades med vilkor att hon af sin
lön, som samma år höjdes från 300 till 500
kronor, själf skulle aflöna sin hjälparinna.
Skolan var redan då skild från fattigvården
och ställd under skolstyrelsen med sin egen
fruntimmersdirektion.
Så fortgick det till våren 1874, då Fredrika
Smolander, efter 46 års trogen tjänstgöring,
lämnade sin befattning som lärarinna vid slöjd-
skolan, med rätt att behålla sin lön — då 600
kronor — som pension samt tillåtelse att för
lifstiden bo kvar i den för henne så kära bo-
stad, som hon mer än 30 är innehaft i den s. k.
kasernen, där stadens folkskolor under en lång
följd af år varit bofasta.
Dessa äro nu de yttre konturerna af Fre-
drika Smolanders lif. Torftiga, stränga och regel-
rätta. Javäl! Men inom dessa konturer fanns
det rum för ett skönt mönster i mjuka, varma
färger, på hvilket hon väfde med aldrig trött-
nande händer, dag efter dag, timme efter timme.
För sin gamla mor, som afled vid 84 års
ålder, var hon en öm och uppoffrande dotter,
för sina syskon och deras bara en trofast vän
och för sina fosterbarn en kärleksfull mor.
Att hon måste arbeta strängt för att genom
litet extra förtjänst få de små inkomsterna att
räcka till, förringade ej hennes kärlek till dem,
som berodde af henne. Kanske tvärtom. På
den tiden, då symaskinen ännu ej fanns, var
mången husmor glad att af Fredrika Smolanders
skickliga fingrar få sydt, livad hon ej själf hann
med, och fann man ej den flitiga arbeterskan
vid nålen, så talade väfstolens muntra knac-
kande om, hvar man hade att söka henne.
Och allt detta skulle göras på lediga stunder.
Men hade hennes händer sin gärning, så hade
också hjärtat sin, och hennes tid tycktes räc-
ka till för allt. Hennes besök hos sjuka och
i de fattiges hem voro ej sällsynta, men tiden
då hon skulle komma kunde aldrig beräknas,
och kanske var det därför, som hon mer än
mången annan kom underfund med, hvar det
verkliga behofvet fanns. Och hon ej blott såg,
hon bjöd äfven till att afbjälpa nöden, så långt
som i hennes förmåga stod, och då hon förut-
om sitt deltagande själf hade så litet att offra,
fingo hennes förmögnare vänner af sitt öfver-
flöd släppa till hvad som för tillfället bäst be-
höfdes. Under hennes tillsyn fingo sedan mö-
drarna i de fattiga hemmen göra sig till godo
de medförda gåfvorna, på bästa och mest prak-
tiska sätt, och med egen hand klippte hon till
och ställde i ordning för sömnad de delar af
de gamla hoptiggda klädesplaggen, som voro
användbara. Hvad bon gjorde, gjorde hon helt
och hennes barmhärtighet var således ej endast
ett hastverk och en hjälp för stunden.
Efter koleraåren 1853—1855 var nöden stor,
och många tillfällen bereddes då för hennes
vänner att göra godt. Som ett exempel på
hennes sätt att hjälpa må anföras, att då ka-
sernvaktmästarens hustru insjuknade i smittkop-
por och fördes till sjuksalen, som fanns i samma
hus, tog hon det blott några dagar gamla barnet
in till sig och vårdade det, natt och dag, till
dess modern utskrefs som frisk.
Lika enkelt och praktiskt tog hon sitt sätt
att uppfostra. En dag på senhösten, efter första
koleraepidemien, var det svårt väder med snö
och blåst, så att hennes lilla sjuåriga fosterdotter
ej, som vanligt, kunde flå komma ut i det fria
och leka. Då »moster Fiken» klockan tolf på
dagen, efter slutadt förmiddagsarbete i skolan,
kom ner därifrån och såg den lillas missnöjda
uppsyn, sade hon blott: »Kläd på dig, men
fort, så skall du få följa mig ut. » Med en
kruka soppa i handen och ett knyte i den andra
trafvade hon nu, med flickan vid sin sida, ut
genom tullen, förbi Källbäck utåt »Sörby ur-
fjäll». Vägen, som endast var sommarväg, låg
obanad framför dem, snön yrde, och promenaden
var allt annat än behaglig. Till sist stannade
hon vid en »vaktkur», och när dörren till den-
samma öppnades, hvirfiade snön in på en fattig
kvinna, som satt där, omgifven af tre små barn.
Några tal höllos ej ; krukan och knytet afläm-
nades, dörren stängdes åter och under tystnad
togs vägen hemåt. Men vid hemkomsten till-
frågades den lilla, om det var svårt att äga ett
varmt hem, och om hon hade lust att byta ut
det mot hvad hon nyss sett. — Klockan två
var middagsrasten slut, och arbetet i skolan
återtogs då.
Hur träget hon än var sysselsatt, hade hon
ändå alltid litet tid öfrig äfven för sina vänner,
och när hon efter slutadt dagsarbete visade sig
hos någon af dem, hälsades hon med glädje, ty
hennes hurtiga väsen och hjärtliga skratt hade
samma inverkan som en frisk, lifvande vind-
fläkt. Och kom sorg eller sjukdom öfver någon
af dem, så besökte hon dem ännu oftare än
förr, med råd och dåd bistående allt hvad hen-
nes tid och krafter tilläto.
Men hon hade också andra vänner, hvilka
icke fingo försummas. Med sinne för naturen
och allt skönt, offrade hon sina sommaraftnar
för blommornas vård i den lilla trädgårdstäppa,
som hon själf med järnspett och spade uppar-
betat, och blommorna, lönande hennes omsorger,
blommade i tusental. Rosorna voro i synner-
het hennes älsklingar. Rörande voro hennes
förtjusning, då hon för hvarje morgon upptäckte
någonting nytt att beundra, hennes jubel, när
den första fågeln sökte skugga i träden hon
planterat, och hennes belåtenhet, när dessa såsom
mera vuxna skänkte henne svalka. Allt, allt
var för henne anledniDg till glädje och tacksam-
het. Och därför fanns ej heller det fula ordet
afund i hennes ordbok. Hon ägde alltid litet
men ständigt nog.
På hösten 1874, då, efter skolornas flyttning
från den gamla kasernen, en massa hoprafsadt
folk inkvarterades där, blefvo obehagen däraf
för stora, ocb hon afstod nu från sin mångåriga
önskan att behålla den gamla bostaden och kära
»täppan» samt flyttade och erhöll i ersättning
ett hushyrebidrag af 200 kronor årligen.
Vid sin afgång från skolan fick Fredrika
Smolander mottaga många bevis på aktning och
tillgifvenhet, i främsta rummet från försam-
lingens sida, hvilken genom sin frikostighet till-
försäkrade henne en, i ekonomiskt afseende, be-
tryggad ålderdom. Hon fick äfven mottaga
Patr. sällskapets guldmedalj i 10 storleken, och
efter densammas öfverlämnande var hon inbju-
den till en af skolstyrelsen anordnad festmid-
dag, i hvilken äfven slöjdskolans fruntimmers-
direktion deltog.
Af fruntimmersföreningen erhöll hon som
hederspresent ett guldur med kedja samt brosch,
äfven af guld. Och nu senast vid hennes från-
fälle bevisades henne så mycken minnesgod
tacksamhet och tillgifvenhet af såväl yngre kam-
rater och forna elever som äldre och yngre
vänner, att den gamla blomstervännen till sin
sista, tysta boning medförde en rik skörd af
blommor.
Den 24 januari detta år fick Maria Fredrika
Smolander för alltid lägga sitt hufvud till hvila.
Sakta och varligt lossades de jordiska banden,
och hon somnade fridfullt in i sin sista sömn.
Få kunna också som hon, när kvällen skymmer,
se tillbaka på en så väl och plikttroget använd
arbetsdag.
Med vördnad och välsignelse skall hennes
minne bevaras af alla dem, som ägt hennes
tillgifvenhet och vänskap.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
