Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 4 mars 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80 i DUN 1802
de båda utmärkta virtuoserna Liszts Concert pathé-
tique för två pianos öfverlägset, briljant. — Var
den första konserten fåtaligt besökt, så torde den
andra, hvilken gifves i afton å samma ställe, komma
att räkna en så mycket talrikare publik.
Mâtiné gifves om söndag kl. 1,30 e. m. å Drama-
tiska teatern af fru A. L. Hwasser-Engelbrecht, hvar-
vid den uppburna konstnärinnan biträdes af flere bland
våra mest framstående artister. Programmet, som
är både omväxlande och lockande, upptager: 1) »På
hemvägen», proverb i 1 akt af A. Kjelland, utlördt
af fru Hwasser-Engelbrecht (Fru Worm), hr Hillberg
(Worm), fröken Behrens (Anna), fröken Lindzén
(Otta), hr Lundberg (kandidaten), hr Engelbrecht
(prästen), fröken Nilsson (jungfru Hansen). — 2)
Danska visor sjungas af fru Bundberg, deklamation
af hr Bseckström samt »Trumpetarens fästmö»,
monolog med sång, utföres af fru Anna Lundberg
(Bland kupletterna förekomma »Dockkupletterna» ur
Stabstrumpetaren samt »nya för dagen»). — 3) »En
kopp té», utförd af fru Fahlæan samt hrr Hedin
och Fredrikson. — Äfvenledes biträder fröken Holm-
strand med en aria ur den nya operan »Gioconda»,
som inom den närmaste tiden kommer att upptagas
å k. operan. — Biljetter säljas utan förköpspriser i
k. dramatiska teaterns förköpsbyrå.
Fjärde kammarmusiksoarén gafs i^går på vanligt
ställe. Programmet upptog en stråkkvartett af Hay-
den, en pianokvartett af Dvorak och en stråkkvar-
tett af Ludvig Norman.
Ytterligare musiktillställningar under den närmaste
tiden äro : 1) hrr Richard Anderssons och Oscar
Lejdströms första musikafton i Vetenskapsakademiens
hörsal i dag fredag med ett synnerligen tilltalande
program ; 2) Violinvirtuosen U. Theobaldis mâtiné
om tisdag i Berns’ konsertsalong; 3) fru Louise
Ryks konsert i Musikaliska akademien tisdagen den
16 mars. Biljetter till alla dessa konserter säljes i
Abr. Lundquists hofmusikhandel.
Den rätta.
Berättelse från landsbygden
af Fanny Chrysander.
Prisbelönad vid Iduns stora täfling.
(Forts.)
S
yster och allvarsam stod Nils på aftonen hål-
lande tömmarne invid slädan, i hvilken de
båda systrarna satt sig. Just som han tänkte
räcka tömmarne åt husbonden, som ställt sig bakpå
slädan, ryckte hästen plötsligt till och stegrade sig.
Med blixtens hast flög Nils fram och högg tag i bets-
let, försökande få ned honom på fyra fötter igen.
En häftig brottning uppstod mellan drängen och
den starka uppskrämda hästen, och ett ögonblick
såg det ut, som om denne skulle slå den unge
mannen under sig; men med uppbjudande af hela
sin styrka lyckades det slutligen Nils få ned ho
nom i skaldarne igen. Icke förr kände dock hä-
sten marken under sina fötter, än han i vildt
sken styrde kosan mot grinden. Nils hade emel-
lertid icke släppt sitt tag, och, släpande vid sidan
af det vilda skenande djuret, lyckades han styra
det upp i en hög snödrifva och mot den syren-
häck, som omgaf gården.
Häradsdomaren hade redan vid den första häf-
tiga knycken förlorat jämnvikten samt tumlat bak-
länges, Sofi hade under uppgifvande af höga rop
kastat sig ur i närmaste drifva, men i slädan satt
Ingeborg kvar, blek och stum, följande med ångest-
fulla blickar den käcke drängens kamp med
hästen.
Och sedan nu denna flämtande och skälfvande
stannat framför den täta häcken, alltjämnt fasthål-
len af den starka handen, ljöd det sakta och bäf-
vande från flickans läppar:
»Har han gjort illa Nils?»
Flämtande efter ansträngningen svarade han
äfven sakta: »Nej inte alls! Tack för att Inge-
borg frågar!» Han log ett vemodigt, sorgset le-
ende och tilläde liksom för sig: »Men han kunde
gärna ha krossat mig under hofvarne, — det —
hade passat så bra — just nu.»
Ingeborg sade ej ett ord mer. Hon förstod så
väl, hvad han menade. Han visste nog, i hvad
ärende de reste, och därför kände han det så där
tungt och bittert.
Tungt och bittert kändes det äfven inom henne.
Helst skulle hon nu velat gå långt, långt bort.
Hvart, visste hon ej själf, men blott dit, där hon
ensam och osedd kunnat få gråta ut -— riktigt få
gråta ut öfver sig själf och sitt elände.
Men häradsdomaren hade nu kommit fram, och
sedan han berömt Nils för hans raskhet, gaf han
befallning om en annan hästs förspänning, ty en
sådan sprakfåle, som den på hösten köpta hästen
nu visat sig vara, ville han då på inga vilkor
köra, då han hade två kvinnfolk i slädan.
Snart var skjutsen i ordning igen, och häradsdo-
maren och hans döttrar reste så af till Järfva.
Vid gårdsgrinden stod Nils kvar och blickade
efter dem till sista skymten af slädan syntes vid
en krök af vägen. Då drog han en smärtefull
suck och mumlade:
»I morgon säjer jag upp mig! Jag har ingen-
ting mer här att göra.»
. Senare på aftonen, då grannskapets ungdom
församlat sig till lek och dans i drängstugan, gick
Nils in till mormor.
Gumman, som var ovanligt kry för dagen, bör-
jade genast språka. Den vänlige, hjälpsamme drän-
gen hade helt intagit hennes gamla hjärta, och när,
det föll sig så, språkade hon gärna med honom.
»Såg Ingeborg glad ut, när di reste?» frågade
hon så plötsligt.
»Jag kan just inte säga. Hvarför frågar mor-
moro det?»
»Ah, hon har just aldrig varit glad, stackare,
men jag tycker, att hon på sista tiden sett ändå
sorgsnare ut än vanligt. Tycker inte du så med?»
»Hon har ingenting att sörja öfver, tycker jag,»
genmälte Nils undvikande. »Och när hon nu ska’
sta’ å gifta sig med en ung, rik änkling, borde
hon väl vara riktigt glad.»
»Ja om det blefve allvar af, vore det väl!» ut-
drast mormor, hvilken lik de andra var öfvertygad,
att änklingens frieri gällde den äldsta dottern.
»Kanske hon kunde bli litet lättare och gladare
till humöret sedan, hon har just inte haft någon
glad ungdom, stackars barn. Inte för det att hon
sagt något eller klagat för nå’n människa, si hon
är af den sorten, som bär allt inom sig, men jag
begriper så väl ändå, huru det kommer sig, att
Ingeborg blifvit så här tungsint och allvarsam,
hon, som var en så’n liten yrhätta som barn och
så glad å hjälpsam mot alla människor. Sir du,
hon var bara 10 är, när modern — dotter min —
dog. Jag var inte här i huset den tiden, min
gubbe å jag satt på ett litet undantag för oss
själfva, å då fick flickungen ta emot hela hushål-
let. Sällan unnade Janne henne en piga inne till
hjälp; det hade han inte råd med, kan tänka.
Herre Gud! så jag grät öfver henne många gån-
ger, när jag kom hit å hon stod ensam med mid-
dagsmat å diskar å allt, å så skulle hon si ef-
ter systern med, som gick och tulta omkring
henne. — Sofi var bara en fyra, fem år då. —•
Jag minns så väl, hur hon måste stiga upp på
en pall för att kunna lyfta åf de tunga grytorna.
Så ofta jag kunde, hjälpte jag henne förstås, fast
det måste ske i smyg, för kom Janne hem, fick
både hon å jag förargeler, å han mente tro på då, att
han nog såg å förstod, att jag ville bli matmor i
huset, men att de’ inte skulle bli något af. Han
var rädd, förstår du, att få både mej å far till
gårds. Ja, emellertid fick Ingeborg arbeta å släpa
så där år efter år, å ordentügt å tyst gick det för
henne alltid, men — ungdomsglädjen den försvann.
Aldrig hörde man henne skratta eller sjunga mer,
hon kvittrade som en fågel från morgon till kväll,
medan modem lefde. Tyst och allvarsam gick hon
där som en riktigt gammal människa. För Sofi
var hon som en mor, så ung hon var, å lärde
henne läsa och sy å virka å allt, men det var,
som om hon föresatt sig, att allt hvad tvång å
släp hette skulle systern slippa under sin uppväxt;
hon fick gå i skolan, ända till dess hon gick å
läste, å har inte vetat af annat än goddagar. A
besynnerligt var det också att si, hur fadern, som
lagt allt så tungt på äldsta dottern, lät den yngre
slippa undan allting.
»Nå, när då Ingeborg var omkring en nitton år,
kom det en ung å som det sades rik landthand-
lare till socken ; vacker å glad var han också å
från första stund började han ha sitt tillhåll här
i huset. Han förstod att prata och krusa för Janne,
så att han tyckte det skulle bli så bra att få honom
till måg. Förut hade han just inte varit så ange-
lägen att gifta bort Ingeborg, men jag tror Janne
funderade på att gifta om sej den där tiden. Emel-
lertid var det märkvärdigt te se, hur Ingeborg för-
ändrade sig, å hur glad å språksam hon blef. Och
hur hon sjöng sedan ! Det var som om allt tungt,
som förut tryckt henne, med ens försvunnit. Så
blef det då afgjordt, att di skulle ha hvarann, å
det började till och med rustas för brölloppet.
»Men så en vacker dag var fästmannen försvun-
nen, ingen visste, hvart han tagit vägen. Till slut
fick vi veta genom länsman, som sa’, att den
där fine handlanden var en riktig stortjuf, som i
Stockholm både förfalskat och stulit. Rädd som
han var att bli upptäckt, tog han å rymde till
Amerika, å respengar fick Janne bestå, ty kort
förut hade han låtit den blifvande mågen få ut en
del af Ingeborgs morsarf; han skulle ju sätta opp
en riktig grosshandel, han, kan tänka.
»Men det var inte nog med, att han var en be-
dragare på det sättet inte. Han hade ju också,
under det han stod i färd med att giftas med en
så elegant flicka som Ingeborg, hållit sig väl med
en annan flicka från grannsocknen å henne tog
han med sig.
»Det var rysliga dagar, som sedan följde, jag glöm-
mer dem aldrig, om jag lefde aldrig så länge.
Janne svor å trätte jämnt än öfver bedragaren än
på Ingeborg, som narrat honom till gården, som
han sa’. Det var, som om flickstackarn skulle ha
ställt till hela olyckan. Aldrig fick hon af fadern
höra ett tröstande eller mildt ord — för det var
ju ändå värst för henne — utan bara hån å svor-
domar å förargelser. Själf sa’ hon aldrig ettord,
nämnde aldrig så mycket som hans namn en gång;
blek som ett lik gick hon omkring å uträttade
som förut alla sysslor, men så tyst å allvarsam
å såg så sträng å otillgänglig ut, så att ingen tor-
des precis säga något tröstande åt henne heller.
Sådan har hon varit alltsedan å aldrig mer har
hon velat höra talas om någon friare. Jag känner
ju alltsammans så väl, ty far dog samma år, och
då kom jag hit — jag kunde göra litet mer rätt
för mig den tiden. —Men nu är det, som jag
skulle tycka, att hon blifvit sig olik. Mot mej,
gamla stackare, är hon så vänlig å snäll å hjälp-
sam jämt. Kära hjärtandes ! det har hon nog va-
rit förr med, fast inte på samma sätt. Hon har
ju alltid varit den, som sitt till mej å hjälpt mej,
se’u jag blef så här skröplig och ofärdig. Och Gud
vet, hur gärna jag önskar henne lycka å glädje
igen i ett nytt hem, hon kan behöfva det, stac-
kare! Fast med mej vet jag inte, hur det ska’ gå,
när hon kommer bort. Men det var mte de’ jag
skulle säja. Hon är sig olik äfven på det sättet,
att hon ibland sitt gladare och lyckligare ut än på
många år, men så en ann’ gång så olycklig å blek
å sorgsen igen, att det riktigt svidit i mitt gamla
hjärta. Men med Guds hjälp ska’ det väl bli an-
norlunda, när det verkligen blir allvar af med
giftermålet mellan henne och Jansson, hon har väl
varit rädd, förstår jag, att hon skulle bli bedragen
en gång till.»
Här tystnade den gamla, som under sitt långa
meddelande ej en enda gång blifvit afbruten af
den unge mannen, hvilken med hufvudet djupt
lutadt i handen hela tiden suttit stilla, lyssnande.
Nu utstötte han dock en suck så tung och kla-
gande, att den nästan liknade en snyftning.
Därpå sprang han upp, och räckande gumman
handen, sade han med upprörd röst:
»Tack för allt, hvad mormor nu berättat mig !
Nu, nu förstår jag mycket, som jag förut grubb-
lat öfver. Och Gud hjälpe Ingeborg till lycka och
glädje1»
Därmed gick han ut.
Länge vandrade han sedan i den stjärnklara
kvällen fram och åter på vägen, endast tänkande
på denna flicka, som han nu mer än någonsin
kände sig älska och förstå.
Och nu var hon dock för honom förlorad.
Men hvarför skulle han väl tänka på sig själf?
Hufvudsaken var ju hennes lycka, om hon nu ock
erhöll den genom en annan; det var lycka och
kärlek hon behöfde.
Men det kändes dock svårt, så gränslöst svårt,
att allt hopp om hennes ägande nu var försvun-
net, nu sedan han lärt känna hennes historia. _
Ingen människa skulle dock ens få en aning
om, huru olycklig han kände sig; han skulle så
fort som möjligt flytta, och där hemma skulle han
sedan endast arbeta, aldrig, aldrig mer tänka på
någon flicka, endast minnas denna vackra, allvar-
liga unga kvinna, som dock till det mesta behand-
lat honom så högdraget och kallt.
Han förstod det nu : alltsammans var ett straff
för den falska ställning han intagit i huset.
(Forts.)
Innehållsförteckning.
Maria Fredrika Smolander ; af S. N. (Med porträtt.) —
Till min moder ; poem af Mårten Kjellin. — I kvinnofrågan ;
af M. — Arkitektens hustru; af Antonio de Trueba. (öfvers.
från spanskan för Idun af Sv. C—n.) — Små kullurbilder;
af Ave. II. — Vid barnets sjukbädd; af Hanna Kamke. —
Utan ord; af N. — Baby; ny svensk diflaskapparat; af d:r
Carl Flensburg. — Småootiser från kvinnovärlden. — öppet
bref till Scævola ; af Ingrid Gullin. — Teater ocb musik. —
Den rätta; berättelse från landsbygden af Fanny Chrysander.
Prisb. vid Iduns stora pristäfling. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
