Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 11. 11 mars 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82 I DU N 1892
A*******************************************************************************************
Gör nöjet bofast i ditt hus, Den gör vår uppsyn mild och ljus,
Äg i ditt hjärta samvetsfriden! Den rår på sorgerna och tiden.
Jl. JA. J^ENNGREN.
salen. Ett stort matbord midt pä golfvet, en
präktig spegellampett mellan fönstren och svarta,
tageltygsklädda stolar i länga rader, som sol-
dater vid en revy, ställda utefter väggarna, ut-
göra i detta rum möbleringen. Till höger om
salen ligger kommersrädet Lenngrens rum,
där ej saknas den till den tidens herr-rum
oumbärliga mahogoy-ebiffoniern, skrifpulpeten
af sockerkist och den med tageltyg klädda ligg-
soffan.
Frän salen leda dörrar till de tre förmaken,
ty med mindre kunde ej. ens ett anspråkslöst
kommersråd nöja sig i dessa de låga hyror-
nas tidehvarf. Det fanns ett »rödt förmak»
och innanför detta ett »blått», som åtminsto-
ne de sista åren ej längre gjorde skäl för sitt
namn, ty det var försedt med en grön siden-
möbel. En mahogny-byrå med marmorskifva,
ett schackbord, ett mindre tebord, ett litet sex-
kantigt sybord med dyna i locket och därun-
der en grön taftpäse, taflor på väggarna och
några andra prydnader bidrogo att göra detta
rum till det elegantaste i våningen.
Det trefligaste däremot tyckes hafva varit
»hvardagsförmaket», med den långa kattun-
klädda soffan, de pärlfärgade stolarne och få-
töljerna, sybordet och spelbordet. Detta rum
låg på andra sidan salen med fönster ät går-
den ; innanför låg sängkammaren, äfven den
med pärlfärgade möbler samt ett litet förgylldt
toalettbord med alrotsskifva.
Enligt vår tids smak är det något kallt
och stelt i denna våning. Här behöfver man
minsann ej vara rädd för att stöta ikull små-
bord eller snafva på pallar och dynor. Vi
sakna med rätta den ombonade, komfortabla
smaken i våra rum, och de tusentals småsa-
ker, som gifva dem dess egendomliga, oss kära
prägel. Men vi måste dock erkänna, att det
finnes en stil i detta hem, den gustavianska
stilen, med dess enkla, solida elegans, och har
vårt öga vant sig vid att beundra de vackra
alster af konstslöjd denna tid frambragte, skola
vi utan tvekan utbyta många af vår tids fa-
briksarbeten mot ett enda af de få lyxföremål,
som prydde det Lenngrenska hemmet.
»Ett fullträngdt linneskåp från golfvet upp till tak
Med allt hvad man till helg som hvarda’n nånsin
brukar,
Nu damaster, nu dräll, här lakan och där dukar,
Till finhet och fason i tusenfaldig smak»,
så har Leopold i sin »Eglé och Annette»
skildrat ideal-husmoderns stolthet — linneskå-
pet — och det var hans väns, fru Lenngrens,
som då tjänade honom till modell.
Och hvilken ordning och renlighet, som rå-
der öfverallt! Ingenstädes finnes ett damkorn,
allt är prydligt, hvitt, nyputsadt — och det
från källaren till vinden.
Äfven hennes kök var mönstergillt, och hen-
nes tjänstfolk gjorde henne gärna till viljes i
att hålla allt fint och snyggt, ty hon var den
huldaste matmor på en tid, då ofta husmöd-
rarna trodde ordningen i hushållet fordra
käx och gräl.
Hon hade en gång i sin ungdom slängt sa-
tirens skarpaste gi’ssel öfver dessa fruar, som
ständigt lågo i delo med sina tjäuarinnor, och
fastän en förträfflig husmoder blef hon aldrig
lik den matrona hon i Tekonseljen skildrat:
»Som gjort så mången piga stum
Och sina hushållsdater tyder,
Som i volymer knappt få rum».
I sitt hem liksom i sin diktning och i hela
sin personlighet var hon jämn, måttfull och
fulländad.
*
De båda »fina» förmaken hos fru Lenngren
öppnades endast vid större samkväm, då hon
också lät sina gäster beskåda sitt vackra da-
mastduktyg, den ostindiska bordsservisen och
platån med spegelglas och små Sévresdockor.
Det hände dock ej så ofta, att det var kalas
i det lenngrenska huset, men dess oftare sam-
lades gamla vänner i hvardagsförmaket.
Kommersrådet Lenngren hade sin plats i
soffan, i hörnet vid kakelugnen, gästerna dro-
go fram sina fåtöljer kring tebordet, där med
glädtigt behag teet serverades af husets värd-
inna i ein enkla dräkt med den mjuka, hvita
halsduken, på hvilken aldrig fanns en fläck,
aldrig en skrynkla.
Det talades politik och litteratur lifligt, be-
hagfullt och kvickt. Den franska samtalstonen
hade med den franska litteraturen trängt ända
upp till Mälarens stränder, och ingen kunde
tro, att det verkligen var idel tystlåtna, tung-
sinta nordbor, som samlades kring fru Lenn-
grens tebord. Där dröjde den gustavianska
andan kvar, sedan den ej längre beherrskade
vår vitterhet, som den hade gjort i Kellgrens
dagar.
Gamla länkar brötos och nya knötos under
årens lopp i fru Lenngrens vänkrets.
Gärna och ofta sedda gäster voro dock in
i det sista den artige, snillrike gustavianen
Leopold, den tjocke, fryntlige Rosenstein, Ad-
lerbeth, Blom och andra, först och sist hu-
sets »bäste vän», medicinalrådet Entström, en
något sträf, men bildad och gnistrande kvick man.
När framstående främlingar gästade vår stad,
fördes de in i denna vittra krets, hvars själ
var värdinnan själf. Hon »höll aldrig tal»,
tog ej »ton utaf beiäsen», men den kvickhet,
som blixtrar fram ur hennes satirer, denna
enkla tjuskraft, som gör hennes idyller oför-
gätliga, ägde hon ej blott någon gång vid skrif-
bordet, utan de voro sidor af hennes väsen,
som alltid trädde fram i umgängeslifvet, då
hon var bland vänner och själsfränder.
Det har sä mycket skrifvits om fru Lenn-
grens husliga dygder, att dessa liksom skymt
undan, att hon ej blott mönstergillt skötte sitt
hushåll, utan tillika under många år var me-
delpunkten i en af de utsöktaste vittra kret-
sar Sverige någonsin ägt. Hon trängde sig ej
in i männens sällskap, men hennes var af dem
eftersökt, och hon följde med intresse dagens
litterära företeelser.
Man har ofta anfört hennes ord:
»Med läsning öd ej tiden bort,
Yårt kön så föga det behöfver»,
men man glömmer, att hon liksom många an-
dra sedelärare ej alldeles följde sina egna fö-
reskrifter — och därför må såväl samtid som
eftervärld vara henne tacksamma.
Det är dock sannt, att hon ej tyckte om
att förevisas, omtalas såsom lärd, såsom kvick.
Hon ville undvika »satirens udd», som då i
en långt högre grad än i våra dagar träffade
den kvinna, som i intellektuela intressen stod
öfver sina medsystrar. Hon hade en på samma
gång stolt och blyg natur. Ingenting var hen-
ne vedervärdigare än att synas mer än man
är •— det framgår af alla hennes satirer —
men blir ej detta ofta händelsen just med de
kvinnor, som egna muserna sin dyrkan? Ej
under, att fru Lenngren gärna drog sig skyggt
tillbaka från offentligheten till hemmets krets,
där för kvinnan ej finnes denna motsats mel-
lan verkligt och uppskattadt värde. Men ock-
så, hvem hade väl ett hem som hennes, där
allt hvad Sverige ägde af snille och vett ofta
och gärna stämde möte.
»Ty en stämma henne städse sade
Att hvarhelst hon lagrar skar,
Sina skönsta segrar dock hon hade
Inom hemmets stilla sköte kvar.»
Anna Maria Lenngrens lefnad erbjuder inga
romantiska omväxlingar och skiljer sig föga
från andra kvinnors.
Hon föddes i Upsala den 18 juni 1755 —
ej 1754, som det står både på den i Stock-
holm och i Upsala öfver henne anbragta min-
nestaflan. HenDes far var adjunkten Magnus
Brynolf Malmstedt och modern Märta Johanna
Florin. Hon var den äldsta dottern. Lefnads-
villkoren i hemmet voro knappa, och Anna Ma-
ria fick från barndomen vänja sig vid att
arbeta och spara.
Hennes anlag för studier röjdes tidigt. Hon
fick ej en vanlig ytlig flickuppfostran, utan
lärde sig grundligt studera och blef så förfa-
ren i romarespråket, att hon hjälpte sin far
att rätta studenternas latinska skriföfningar.
I hennes karaktär lågo allvar och grundlighet,
hvilka uppfostran bragte till mognad.
Hennes afsikt var att helt och hållet ägna
sig åt litteraturen för att bidraga till sitt up-
pehälle. Hon öfversatte stycken för kungliga
teaterns räkning och verser af henne inflöto
i Göteborgstidningen »Hvad nytt».
Under dessa sina ungdomsår uppträdde hon
också med skärpa mot dem, som förmenade
kvinnorna »rätt till vittra öfningar».
På hennes tid var dock för en kvinna den
litterära banan törnbeströdd, och den passade
ej för hennes ömtåliga, blyga lynne. Hon väg-
rade därför ej sin hand år 1780 åt dåvarande
kanslisten i kommersekollegium, redaktören i
Stockholmsposten Carl Peter Lenngren. Denne
skildras som en hedersman, men något sträf
och torr, och det är antagligt, att Anna Ma-
ria Malmstedt blef hans maka snarare af yttre
skäl än af inre böjelse. Deras äktenskap blef
icke dess mindre lyckligt enligt de säkraste
uppgifter, som därom föreligga.
Det hade ej varit utan vemod, som Anna
Maria lämnat sin ungdoms ärelystna dröm-
mar, hon lofvade dock att
»Behålla några rim till vänners nöje kvar».
Och detta löfte svek hon ej. Det mesta och
det bästa, aom flutit ur hennes penna, dikta-
de hon under sitt äktenskap, särskildt mellan
åren 1793—1800, då hon nått höjden af sin
utveckling:
»Fast hennes sånger öfver landet gå,
Carl Peter Lenngren lider ej därpå.’.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0086.html
