Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 11. 11 mars 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DUN 83
4
1892
Hon hade kraft och begåfning att det ena
göra och det andra icke låta. Som ogift ha-
de hon utan tvifvel skrifvit mer, än hon nu
som maka och husmoder hann att göra, men
säkerligen icke bättre, ty i den utvalda krets,
som samlades i hennes hem, bragtes hennes
rika anlag till en styrka och mognad, hvilka
de näppeligen fått, om hon som nulle Malm-
stedt nödgats skrifva i tid och otid.
Fru Lenngrens äktenskap blef till hennes
djupa sorg barnlöst. Hon upptog därför sin
makes brorsdotter såsom sitt eget barn, men
hemsöktes af en svår pröfning, då denna flicka
blef vansinnig vid 16 års ålder.
Andra familjesorger fördystrade också de si-
sta åren af hennes lefnad. Hon bar dock alla
sina pröfningar med undergifvenhet. »I all-
mänhet ägde hon», skrifver en af hennes vän-
ner, Nils von Rosenstein, »icke stort behof att
förtro sig åt andra, hvilket alltid blir fallet
med den, hvilken icke håller af att tala, icke
att synas veta och som ej behöfver andra råd
än sitt eget förstånds. Hennes älskade make
var den ende, för hvilken hon hade intet doldt.»
De sista åren af sitt lif led hon af en
plågsam kräftsjukdom. En svår operation för-
bättrade ej hennes hälsotillstånd, och från bör-
jan af 1817 var det hopplöst.
Hon bar sitt lidande med tålamod. »Mina
vänner», brukade hon säga, »vill jag ej oroa
därmed och för dem, som ej hysa intresse för
mig, tjänar det ju till intet att tala därom.»
Då hon stundtals kände sig bättre, lät hon
en liten i huset boende flicka, Augusta Li-
wendal, komma till sig, och roade sig med att
för henne berätta fabler och historier.
Denna lilla flicka är nu en gammal gumma,
som boende ännu i närgränsande hus, kan berätta
»om kommersrådinnan» och om hennes vänliga,
kärleksfulla väsen.
Den 8 mars skildes fru Lenngren hädan.
»Jag är ej rädd för döden, ty jag är icke rädd
för Gud», voro bland hennes sista ord.
*
De korta drag ur fru Lenngrens lif vi kun-
nat lämna, torde vara kända för de flesta, ty
i vår vitterhet finnes ej en författarepersonlig-
het mera allmänt känd och uppburen än fru
Lenngren.
Mycket har ock skrifvits om hennes karak-
tär och om hennes skaldskap, men de synas
båda vara lika svåra att klargöra, att inpassa
i de trånga ramar, i hvilka vi äflas att in-
ordna naturen med alla dess oändliga skift-
ningar.
Denna måttfulla, inom sitt område fullän-
dade skaldinna, denna förståndsstarka, inom sig
slutna, lugna kvinna är ingen vanlig företeelse.
Ingen kan säga, att hon är okvinnlig. Hennes
blygsamhet, hennes hjärtegodhet, hennes hemkär-
lek förbjuda det, och dock saknar hon flere
af de drag, som så många mena måste höra
kvinnan till. Hon är en typ för sig.
Och likaså är det med de bästa af hennes
dikter. De äro hvarken helt idyller eller sati-
rer, de äro uttryck af en originell begåfning,
som förstår att med enkla medel verka stort
och sannt. Därför hafva de ock lyckats att
tränga djupare ned, lefva längre och kraftigare
än de flesta, som diktades på hennes tid.
Ellen Fries.
Det vackra porträtt af Anna Maria Lenngren vi
på första sidan meddela har för Iduns räkning ut-
förts i xylografi af Gunnar Forssell efter en i k. bi-
bliotekets samlingar befintlig bild, målad och grave-
rad af A. U Bemdes år 1801, och hvilken anses vara
den mest porträttlika framställning af skaldinnan som
finnes.
IdtgL-
e JvVT’-
JJn frttöm.
,et nar så tyst i sfymningsstunbeit,
",-Çru £enrtgreu" uti gulbsuitt bunbcit
Ur banbeu sjönf sa safta neb,
2111t i sitt slöja mörfret göntbe,
©d; taufen slappabes — jag brömbe
3 fnälletts bjupa ro odt freb.
Då stob bär genast nib nun siba
Uteb brag så nättliga od; btiba
Den mtlba, ljusa brömmens fe,
Ejott meb sitt trollspö lätt mig rörbe,
Det tyeftes mig, som om jag tjörbe
(Ett safta f)cisfmng: "Kom odj se!"
Den fantasin gett fria tömmar
©dj far meb feer frtng i brötnmar
21f ingenting föreånas må.
3 aningsfull ocb glab förbiban
3ag såg mtg snart meb fen nib stbatt
framför en scen meb fällb ribå.
Uteb trollspö’t gör fjoit nu ett teefeu,
®d; mjuft braperab uti neefett
Rtbån mot böjbett safta bras,
Dt sorl af glaba röster Göra,
©d; muntert surrar i nårt öra
<£tt nycfelbarpas grofoa bas.
fjär spelas nu "Den glaba festen",
Dt se bett gamle, fromme prästen
Uteb bantablttf od; stlfnerljår,
Så nänligt prästmors ögon stråla,
©d; bafont bem Faplait t Dåla
,förnöjb meb barn od; ntafa står.
lîten cadra nisor äro förta,
Snart är "Den glaba festen" borta,
©d; tom står scenen en minut,
Uteb frisfa ftnber, lodar ljusa
3n "pojfarne" så glaba rusa
Uteb stoj förutan bejb od; slut.
Så muntert tefa be "ta fatfen"
Uteb granna fjär’lante i Gatten
©d; fjälsans purpur uppå fitib;
©in erebeu flammar upp od; blossar
(Emellan ett par rasfa gossar,
Den blåses bort af sommants etttb.
®d; än i frisfa bantalefett
<£j falsfljet fänna be od; scefett,
Som se’n så bittra sorger ge,
Di hoppas, att som män t staten
De ide sfola slåss om maten,
Un minbre bå om titlarue.
Uten rebâti snabba uti benen
Sin cäg be sprungit öfoer scenen,
©d; larmet Görs på afstånb blott,
©cl; jag t;ar fnappast funnit tänFa,
förrän ett sfinntorr greflig änfa
Dt se uppå ett gammalt slott.
3 salit, befläbb meb gyllculäbcr,
Den gamla brider te på fläber
©d; fältar uppå brag od; gift,
förglömmer albrig sina anor,
21r ljögförnäm till sftd od; canor
©d; — bråpligt ämne för en bift.
"porträtterna" bär uppå räggett
på sista sfrumpna ätteläggen
Ur ramen blida mörft od; trist,
Hu är Gott stänbigt bömb att ttga,
Se’n hennes stadars Fammarpiga
Sitt matmor grufligt sårat sist.
Uten snabbt sotn taufen be förscittna,
Båb’ slott, porträtter od; greftnntta,
(Ey bet går unban som ett bans.
©d; förr’n ci tänFa eller ana,
Så se ci fröfen "3ultana"
framför oss stå i all sin glans.
på capnet tänfte fjou t foret
©d; lyfte ej för oss på floret,
Sotn t;on rar lärb af söta mor,
Ulen l;enne bod så cäl ri fänbe
på fotterna, t;on inåt cänbe
Uleb fippabe, förslitna sfor.
Där Ijuf od; älsfltg rtb rabatten
£og Btlla unber sommarnatten
(DA rosor t "bufetteu" banb.
©d; bär en menlös släft på bygbett
21nnu ej glömt bett gamla bygbett
2ttt be till ©nb för Fung od; lattb.
Där battsar björnen till musifett
©cb aftar ej ert stnul Fritifen,
Ulett fttäds rtb bifall af en so.
Där gubasfaratt i all gamman
Ütt sitter belt gemytligt samman
framför sin brasa uti ro.
Uteb botter fläbb i bjäfs od; fjäbrar
Sitt prästfolf fru grefointtatt febrar
©d; äter mibbag bär t bag,
©dt prostfar bugar unber linbett,
(Di) nigttittgar bestås rib grinbett
2tf uttberbånigastc slag.
Där "Betti" finb mot fjanbett stöber
(DA bort meb läsning tiben ober,
förgätanbe be råb Gort fått,
Dod tyst — h0,t läser ej "©ajetteu",
Bej, bon stuberar efterrätten
3 3buns lilla biljang blott.
Där smidrar Fatten papegojan,
©d; bär "i slottet od; t fojatt"
föritöjsamt;eten utslag fällt.
Där gråter "Belli" inrib grafcctt,
Där cattbrar "©utttmatt", stöbb mot stafcen,
Där lefa barn på blomsterfält.
®d; btlber fontma stänbigt flera
förtjust jag ropar: "mera, mera"
©d; ser bem sräfra lätt förbi,
(En bel så tjusanbe od; täda
©d; anbra bltrtranbe od; Fäda,
Uten alla fulla af geni.
(DA/ ätt jag 1er, od; än jag gråter,
Ulett bilberna förblefna åter,
Bibått så ljublöst gliber ner.
Ur brömmen rafttar jag od; flagar,
Goem målar så i råra bagar?
föbs albrig en fru Cenngren mer?
jSnorrr.
Syskon.
Ett kapitel ur uppfostringsläran.
S
et är en sorglig iakttagelse, att ett hjärt-
ligt, harmoniskt förhållande syskon emel-
lan alls icke är någon själffallen och vanlig
företeelse.
Söka vi nu efter orsakerna till den rådande
sorgliga oenigheten, kunna de hänföras till
tvä hufvudorsaker, nämligen till barnens med-
födda onda natur och till den felaktiga upp-
fostran.
Människan är af naturen egoist, och först
genom den fortskridande uppfostran och kultu-
ren lär hon sig att foga sig efter världen
omkring henne, lär hon sig fördraga och slut-
ligen älska andra, ja, att, som blomman af
sedlig utveckling, lida för andra — uppoffra
sig för dem. Det är sålunda till en viss
grad naturligt, att syskon ofta skola råka i
kollision med hvarandra. Det är föräldrarnes
sak att genom kärleksfulla förmaningar och
rätt använd stränghet bekämpa barnens na-
turliga onda anlag, att ingifva dem kärlek
till hvarandra, aktning till föräldrarne och
obetvingadt förtroende till deras rättvisa
och opartiskhet. Tyvärr äro många föräldrar
icke i stånd att uppfylla dessa sistnämnda
svåra villkor — för att icke tala om de fall,
då föräldrarne själfva genom inbördes gnabb
och köld gifva barnen ett dåligt exempel, som
dessa naturligtvis taga efter, då föräldrarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0087.html
