Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 11 mars 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68 i D U N 1892
fjärde är scenen afdelad i tvänne hälfter, af hvilka
den ena föreställer en gata utanför det hus, där
Gioconda bor, den andra sångerskans rum, hvari-
från man har en förtjusande utsikt öfver den be-
römda Canale grande. De nya och vackra dekoratio-
uerna äro målade af hr C. Jansson. Till ett närmare
omnämnande af operan återkomma vi som sagdt
i nästa nummer. Vi kunna dock ej underlåta att
redan nu nämna, det fru Östberg i Giocondas
härliga parti rent af öfverträffar sig själf. Att
förväntningarna varit stora och intresset för operan
redan i förväg lifligt, framgår däraf, att de flesta
biljetter till premièren slutsåldes i dubbelt förköp.
K. Dramatiska teatern bjöd i onsdags åter på nytt
program, nämligen »Pappas åsikter», komedi i 1
akt af E. Gondinet, samt »En kritikers debut»,
komedi i 3 akter af Echegaray. Föreställningen,
till hvilken vi i nästa nummer återkomma, gafs
rtill förmån för k. teaterns pensionsinrättning.
Vasateatern. Denna teaters nya program, som
första gången gick förliden lördag, har lyckats lif-
ligt slä an, tack vare den verkligt roliga bearbet-
ning af Frans Hodells välkända lustspel »Bostads-
brist» som Birger Schöldström åstadkommit med
»Tre ljusa pojkar.» Det friska och harmlösa skäm-
tet har på ett synnerligen talangfullt sätt moder-
niserats och verkar nu så färskt, som vore det
gjordt i dag; af någon lappning med nya klutar
på det gamla klädet märkes ej ens sömmen. Vim-
lande af fyndiga anspelningar på den senaste ti-
dens, ja, de sista dagarnes större eller mindre
»begivenheder» och därtill kryddadt med kvicka
kupletter — också dessa på allt vis à jour —- är
styckets framgång lika förklarlig som angenäm att
konstatera.
I väsentlig mån beror denna naturligtvis af
utförandet, som var alltigenom godt. Den lefnads-
lustiga trion ; litteratören, musikern och målaren
hade funnit ypperliga representanter i hrr Rönn-
blad, Hagman och Ander. Hr Lundahl gjorde
ock en rätt rolig typ af klädmäklaren och affischö-
ren, f. d. korislen Pettersson, ehuru vi anse att
den ovanligt tacksamma rollen med fördel kunnat
än starkare färgläggas, utan att prestationen där-
för behöft slå öfver. Lifvet är icke så fattigt på
original, som det blifvit en chargon att påstå,
blott man vill hålla ögonen öppna. — Nämna vi
vidare teaterdirektörsfamiljen Flaxén,. där föräl-
draparet drastiskt tolkades af hr Varberg och fru
Lindström och dottern Adèle med täckt behag af
fröken Sundqeist, så ha vi upptagit de förnämli-
gare rollerna.
Den nätta lilla buffaoperetten »Gräshoppan och
Myran» med Barbiers graciösa musik gafs som för-
pjäs och var väl ägnad alt lyckligt komplettera
programmet samt gaf fru Cederberg tillfälle att visa
ett nytt prof på sin förmåga af god karaktäristik
i Myrans roll liksom fröken Ekström att i Gräs
hoppans utväckla en sprittande Uflighet och en fin
nyanseringskonst.
Andra Sapellnikoff-konserten med — såsom det
hette i programmet — biträde af fru Sofle Menter
ägde rum sistl. fredag inför en ganska talrik pu-
blik, hvars förtjusning öfver de båda framstående
konstnärernas prestationer tog sig uttryck i de
mest entusiastiska applåder, särskildt efter fru
Menters oöfverlräffliga utförande af Schuberts »Erl-
könig» och hr Sapellnikoffs af Litzts spanska rhap-
sodie. — De båda högt skattade konstnärerna
skulle som i onsdags gifva ytterligare en konsert,
denna gång å k. operan och i förening med hof-
kapellet.
Fru Hwasser-Engelbrechts mâtiné i söndags hade
naturligtvis, såsom man på förhand kunde för-
utse, fyllt k. Dramatiska teaterns salong till sista
plats. I Kiellands bekanta proverb »På hemvä-
gen» hade matinegifvarinnan ett ypperligt tillfälle
att visa sin eminenta förmåga som skådespe-
lerska, och vi kunna ej annat än beklaga, att hen-
nes talang på sista tiden så nästan helt och hål-
let undandragits scenen. Att vi ej äro ensamma
om denna mening, därom vittnade det lifliga bi-
fall,. som efter styckets slut kom fru H.-E. till del.
— Öfriga biträdande vid matinéen vöro alla gam-
la bekanta, hvilka livar på sitt håll bidrogo att
hela tiden hålla den synnerligen animerade stäm-
ningen i salongen uppe.
Hr Ragnar Grevillius gifver om söndag med biträ-
de af talrika förmågor och efter ett omväxlande
program mâtiné i Berns’ salong.
Om fru Louise Pyks konsert nästkommande tisdag
i Musikaliska akademien erinra vi ännu en gång.
Den rätta.
Berättelse från landsbygden
af Fanny Chrysander.
Prisbelönad vid Iduns stora täfling.
(Forts.)
agen efler ropade häradsdomaren Ingeborg in
i sin kammare, och när hon inkommit, gick
han hastigt fram och tillbaka och frågade i
förargad ton :
»Vet du, hvarför Nils vill flytta?»
Ingeborg ryckte till, och hennes läppar öppnades
ett par gånger, innan hon kunde få fram ett kort:
»Nej !»
»Nej det förstås, men något fel måste det vara,
efter som han så här säjer opp sej i otid. Jag
har sagt, att jag ska’ skicka länsman på’n, för
han har inte rätt te lämna tjänsten, när han är
stadd på år, men han lofvar skaffa dräng i sitt
ställe, å ingen lön vill han heller ha för den tid
han varit, bara han får flytta så fort som möjligt.
Jag har frågat, hva’ han har för skäl till det: men
det vill han ej säga. Emellertid tror jag, när allt
kommer omkring, att det bara är ditt fel, du har
nog med ditt sturska sätt förargat honom. Jag
minns ju, bur du skrek en gång, strax han kommit
hit, att jag skulle köra åf honom, å en annan
gång har jag hört säjas, att du sagt å.t honom
själf att han skulle laga sej härifrån. A de’ sä-
jer jag dej, att ä de’ ditt fel, att den bäste dräng,
jag nånsin haft, för nyktrare å ärligare å arbet-
sammare pojke finns inte, t^ar å lämnar platsen i
otid, så är du olycklig. A därför ville jag säja
dej, att du i denna dag ber Nils glömma, om du
förargat honom, å ber honom stanna kvar. Jag
vill inte ha det talet på mig, förstår du, att en
pojke, som jag berömt så mycke’, inte kan stanna
i mitt hus.»
Någon hördes i detsamma inkomma i förstugan.
Häradsdomaren öppnade dörren, och därute stod
Nils, och innan Ingeborg hann tänka eller före-
komma det, sade fadern helt högt:
»Kom in, Nils! Ingeborg har visst något, hon
vill språka med dej om.»
Därvid vände han själf om och gick ur rum-
met genom dörren till köket, hindrande på samma
gång Ingeborgs flykt dit.
I hög grad förvånad och upprörd inträdde drän-
gen, och midt på golfvet såg han Ingeborg stå med
bleka kinder, men trotsiga, stolta blickar.
»Vill Ingeborg något?» frågade han stilla och
ödmjukt.
»Nej ! Jag vill ingenting. Det är bara pappa,
som fått i sitt hufvud, att det är mitt fel, att Nils
vill flytta» — hon skrattade till, föraktligt och kort
— »å att jag ska’be honom stanna. Men som jag ej
har det minsta med denna sak att göra, tänker jag
verkligen inte lägga mej i, om Nils flyttar eller
stannar kvar. Jag har ju ingenting att skaffa med
drängarne annat än att ge dom mat, å det vet
jag, att ni fått ordentligt och tillräckligt båda
två.»
Hon talade kort och föraktligt.
Ett underligt, sorgset leende låg på drängens
läppar, då han utan häftighet svarade:
»Ingeborg gör rätt i att ej be mig stanna, jag
gör det i alla fall inte. Och,» här fick rösten en
lidelsefull klang, »det kan ju som sagdt göra In-
geborg alldeles detsamma också, nu när hon själf
ska’ flytta till Järfva snart.»
»Ska’ jag flytta till Järfva?»
»Ja det vet väl Ingeborg bäst. Och fast jag vet,
hur ringa aktad jag är i Ingeborgs ögon, ber jag
nu att — att af allt mitt hjärta få önska Ingeborg
lycka.»
»Lycka?» Ingeborg skrattade till häftigt och
kort. »Tack så mycket, fast jag då inte begriper,
hvad Nils menar. Åhjo, jag förstår nu. Han
låtsar tro, att jag skall till Järfva, för att få rik-
tigt reda på, om Sofi ska’ dit eller ej.»
»Hvad säger Ingeborg?» frågade Nils andlös.
»Jag säger, att häradsdomarens i Berga yngsta
dotter snart ska’ gifta sej å att den äldsta» —
hon kastade stolt på hufvudet — »aldrig nedlåter
sig att be Nils stanna kvar. Tvärtom, för all del
flytta, ju förr dess bättre! Det ska’ bli en riktig
lättnad att slippa höra å si missnöjda ord å miner
jämt och slippa ha en person i huset, som klan-
drar å mästrar allt, hvad man gör, som tycker sig
vara mycket för mer än husbondfolket, som —
som —» Hon tystnade, andedräkten tröt henne.
Den unge mannens blida, sorgsna stämma af-
stack bjärt mot flickans passionerade röst, då han
svarade :
»Jag försäkrar, att jag inte en dag längre skall
förbittra Ingeborg med min närvaro. Men innan
jag flytiar, måste jag bedja om förlåtelse, om jag
någon gång med ord eller blick retat eller sårat
Ingeborg. Förlåt mig. Men Ingeborg, detta var
förr, det. — Nu nu — » hans röst stockades.
I detta ögonblick öppnades dörren af härads-
domaren, som på ett betecknande sätt endast frå-
gade: »Nå-å?»
Ingendera af de unga svarade, och gubben fort-
for: »Om jag begriper, hva’ som går åt er? Här
stå ni röda i synen som ett par tuppar emot
hvarann’. Si så, pojke, har flickan förargat dej,
så bry dej inte om det — kvinnfolks prat ska’en
inte lägga nå’n vikt vid. Jag ökar på lön ■— å
du stannar.»
»Tack, häradsdomare,» svarade då Nds, »för det
ni vill ha mig kvar. Och jag får ännu en gång
på det bestämdaste försäkra, att det ej är till
följd af någon förargelse, utan af en helt och hål-
let enskild orsak, som jag flyttar. För öfrigt gör
ni orätt, som tror, att Ingeborg förargat mig. Hä-
radsdomare, det är jag, som nyss bedt henne om
förlåtelse, för det jag många gånger varit ohöflig
och besynnerlig mot henne — jag — jag visste
inte då — men tillåt mig också säga det, att hä-
radsdomaren som # far inte heller är sådan mot
henne, som en far bör vara, att hon står ensam
i sitt eget hem.»
Ingeborg hade blifvit blek, det ryckte kring hen-
nes läppar, och de djupblå ögonen skymdes af
tårar. Hon skyndade ut och upp på rummet.
Där satt Sofi smågnolande och sydde fast ett
krås vid sitt klädningslif. De skulle på kalas på
aftonen.
»Snälla Sofi!» bad Ingeborg med matt röst, i
det hon kastade sig på soffan med bortvändt an-
sikte, »gå ner och gör i ordning middagen, du!
Det står fullt med mat i skafferiet, det är bara
att värma upp. Jag orkar inte.»
»Är du sjuk nu igen? Huru ska’ det gå i af
ton då ?»
»Jag följer inte med.»
»Det har då blifvit fasligt sjukligt här i huset
under julen,» utlät sig Sofi helt otåligt. »Mormor
har ju också klagat, öfver att hon kände sig så
klen å besynnerlig i hufvudet i dag.»
»Så mycket större skäl är det för mig att stanna
hemma då, men gå nu, så är du snäll.»
Sofi gick, men såg dessförinnan forskande på
systern, hvars ansikte hon likväl ej fick se. Det
lät ju, som om hennes röst varit kväfd af tårar.
Stackare, hon sörjde nog ändå, att hon ej fick
Janson. Men det kunde ju hon — Sofi — inte
hjälpa, hon måste likväl, fastän redan i dörren,
vända tillbaka och klappa henne sakta och vän-
ligt-
Nils gick hela den återstående delen af dagen
med sorg och kval i hjärtat. Emellanåt flög det
visserligen som en glädjeblixt genom hans bedröf-
vade sinne: »Hon skall ju icke gifta sig med Jan-
son,» men omedelbart därpå kom den tanken:
»Än sedan? Jag är ju henne icke närmare för
det! I de tydligaste ordalag har hon ju förklarat,
huru förhatlig jag är henne, och med förakt visat
bort mig.» (Forts, o slut i nästa n:r)
Glömmen ej,
ärade läsarinnor, kcartalsskiftet. I, som ej ha/oen
prenumererat på mer ånförsta kvartalet, skynden
att förnya, prenumerationen. Nu när i hafven
pröfeat, hvad Idun lämnar af gediget och om-
växlande innehåll, kunnen I ock med godt Sam-
vete taga edra väninnor, som ej förut haft Idun-,
med eder från och med andra kvartalet. Den,
som uppskjuter för långe, löper risk att gå miste
om ett eller annat nummer. Idun med Iduns
Mode- och Mönstertidning kostarfrån 1 april
till årets slut endast
4 kr. 90 öre.
Ensam kostar Idun för denna tid
3 kr.
Innehållsförteckning.
Anna Maria Lenngren ; af Ellen Fries. (Med porträtt.) —
En dröm ; poem af Snorre. — Syskon ; ett kapitel ur upp-
fostringsläran. — Luftslott ; skiss afElisabeth Kuylenstierna. —
En hvilostund. (Dialog mellan mamma och Lisa, 4 år.) —
Arkitektens hustru; af Autonio de Trueba; ölvers. från span-
skan för Idun af Sv. G—n. (Forts. o. slut.) — »Det mätt,
livarmed I mäteii . . .» Ett samtal med månen, upptecknadt
för Idun af D. E. B. — Husmödrar emellan ; två inJägg af
Aija och Anny E. — Ur notisboken. — Teater och musik.
— Den rätta; berättelse från landsbygden af Fanny Chrysan-
der. Prisb. vid Iduns stora pristäfling. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
