Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 18 mars 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
att dock bli grym, då genom det hela vibrerar en
grundton af godmodig humor.
Hr Hillberg hade af hufvudrollen skapat en char-
mant prestation, där maskering, hållning och spel
i de finaste detaljer sammansmälte till en ypperlig
karaktärsbild. Fru Sternvall, hans hustru Dolores,
lämpade sig mycket lyckligt till spansk donna. I
dotterns roll öfverraskade eleven fröken Janson med
ett naturligt friskt och desslikes innerligt spel, som
var af bästa verkan och vittnar om en förhoppnings-
full begåfning. Hr Palme var nu kanske något för
tragisk för att spela lustspel ; han tycks i allmänhet
ha svårt att stiga ned från kothurnen. Hr Personne
däremot skämde naturligtvis icke bort en lefnads-
frisk och toujours ung revyförfattare, som går i friar-
ärenden i huset, lika litet som hrr Örtengren och
Eæekstrôm de tvänne kritici Pelaez och Borroso,
som bokstafligen ända ut i fingerspetsarne represen-
terade motsatta grundåskådningar, idealismen och
materialismens.
Som förpjäs gafs vid premieren en tämligen obe-
tydlig enaktskomedi, »Pappas åsikter» af E. Gon-
dinet, hvilken dock icke saknade lustiga pointer, som
hade gjort sig bättre, om spelet ej varit väl tungt.
Hr Hamrin nedlade här den bästa förtjänsten som
en fransk bondmaire, »pappa Grenoux», af hvilken
genom hans tolkning bief en riktigt rolig typ, som
kanske dock snarare modellerats af uplandslera än
af någon gallisk jordart.
Hr Ragnar Greviliius hade på sin mâtiné i Berns’
salong förliden söndag glädjen att finna, det det om-
sorgsfullt valda programmet lockat en både talrik
och animerad publik. Aulinska kvartetten föredrog
med ypperligt samspel andantet ur Tschaikowskys
stråkkvartett och hr Aulin ensam, ackompagnerad
af kompositören, Sjögrens violinsonat och spanska
Caprice. De vokala prestationerna voro, äfven de,
gedigna och omväxlande; konsertgifvaren dokumen-
terade sig ännu en gång såsom specielt en god ro-
manssångare; fru Sterkys Kjerulfsvisor hyllades med
jublande bifall, och för O. D.-kvartettens prestatio-
ner var framgången gifven i de varma sympatier för
studentsång, som alltid utmärkt hufvudstadspubliken.
Den rätta.
Berättelse från landsbygden
af Fanny Chrysander.
Prisbelönad vid Iduns stora täfling.
(Forts, o. slut.)
J
få aftonen sedan husbonden och, som han trodde,
t båda döttrarna gått bort samt Lina och Perhöllo
sig i drängstugan, där ungdomen åter församlat
sig till lek, ville han äfven denna sista afton gå
in och språka med mormor; kanske skulle han
ännu en gång få höra något om henne, som var
honom så kär.
Just som han lade handen på låset för att öppna
dörren, öfverraskades han af ett klagande ljud
därinnanför. Sakta steg han in, men stod därvid
en stund helt förstummad af det han såg och
hörde.
I länstolen satt mormor med hufvudet lutadt
mot ryggstödet och med dödens blekhet utbredd
öfver det gamla tårade anletet samt med slappt
nedhängande armar. På knä vid hennes sida låg
Ingeborg, skakande af snyftningar, under det hon
klagande framstötte:
»0, Gud! Hvad skall jag la mig till?»
»Mormor! mormor, ni får inte dö, förrän ni
förlåtit mig allt ondt, jag gjort er!»
»Mormor, hör ni?» Hon tog den gamla, slappa
handen och tryckte den mot sitt ansikte, men släppte
den åter, hastigt skrikande af förfäran:
.»Så kall hon är! Mormor är död! Hvad skall
jag ta’ mig till?»
Då stod blils vid hennes sida och uttalade sakta
hennes namn.
Vid första ljudet af hans röst sprang flickan
upp från sin knäböjande ställning, och i det hon
afvärjande utsträckte handen emot honom, ropade
hon med flämtande röst:
»Ja, du vet bäst, hurudan jag varit mot henne,
du vet bäst, hvilken usel syndig varelse jag är,
och nu kommer du och dömer mig.»
Med oändligt deltagande betraktade han den
upprörda unga kvinnan och sade med djupt
allvar :
i DUN
»Ja, jag vet ; jag hörde af mormor senast i
går, att du varit den enda, som hjälpt och vårdat
henne, och därför har hon alltid älskat dig och
välsignat dig. Men säg mig nu, hvad har det
kommit åt mormor?»
Ingeborg hade åter vändt sig till den gamla,
öfver hvars bleka ansikte hennes varma tårar
föllo, och svarade med bruten röst:
»Som hon satt, ropade hon: »Kära barn, jag
tror jag dör.» — Och nu — nu är visst mormor
död.»
»Det är kanske blott en svimning eller ett slag-
anfall,» lugnade Nils, »vi ska’ försöka få henne
till medvetande igen.»
Efter en stunds försök med kalla, omslag, eau
de Cologne, nervdroppar och dylikt lyckades det
också: den gamla drog ett djupt pustande ande-
drag och såg sig omkring med en stirrande blick.
Efterhand återkom dock medvetandet helt och
hållet, och då hon igenkände Ingeborg, som stod
lutad öfver henne, strykande hennes tinningar med
uppfriskande medel, flög ett matt, men kärleksfullt
leende öfver hennes läppar.
Ingeborg ordnade sängen, hvarpå de hjälptes
åt att lägga den sjuka, och sedan hon af Ingeborgs
hand mottagit en dryck af blandadt vin och vat-
ten, tycktes hon stilla och lugnt insomna.
Ingeborg satte sig på pallen, och lutande hufvu-
det mot sängkanten, utbrast hon med hårdt sam-
manknäppta händer: »Gud vare tack och lof, att
mormor kom till sans igen!» Därpå tilläde hon
sakta, liksom för sig själf: »Skulle hon dö, har
jag ingen, ingen mer på jorden, som bryr sig om
mig. Men det vore nog ett rättvist straff för min
kärlekslöshet såväl mot henne som mot alla, för
mitt hårda hjärta — för allt — allt.»
Den unge mannens hjärta svällde af kärlek och
deltagande, men hvad skulle han säga?
Han gick sakta fram efter psalmboken, som han
såg ligga på bordet, öppnade den och började med
låg, men tydlig röst läsa ps. 245: »Hoarför sörja?
hvarför klaga?» Och flickan lyssnade stilla, men
då han med vibrerande stämma läste : »Allt blir
godt, når hjärtat hoilar fromt och fast vid Her-
rans nåd,» hörde han, huru hon snyftade.
Länge satt hon, sedan han slutat läsningen, med
hufvudet sänkt i de knäppta händerna. Slutligen
reste hon sig och gick fram till bordet, där han
satt, samt frågade sakta och ödmjukt:
»Kan Nils också förlåta mig?»
»O, Ingeborg!» var det enda han ur sitt öfver-
fulla hjärta kunde framstamma, men hans varma,
tårade blick var dock så mycket mer vältalig.
Hon vände dock genast åter och satte sig som
förut vid hufvudgärden, med ansiktet lutadt i
handen.
Ingendera talade på en stund.
Då blickade hon med ens upp, och det var oro
och spänning och djupt allvar i hennes blick, då
hon sakta och bäfvande frågade :
»Hvarför vill Nils flytta?»
Utan att ett ögonblick betänka sig och med
samma djupa allvar som hon, svarade han:
»Därför att jag håller Ingeborg kär.»
Hon lade omedvetet den ena handen på hjär-
tat och skuggade för några ögonblick sina ögon
med den andra. Och därpå bröt det fram, blygt,
men med ett jublande öfverfullt hjärtas hela
värme :
»Och jag — jag håller också dig kär!»
Han for upp. »Ingeborg, är det sanning?»
»Ja Nilsl» svarade hon enkelt och trohjärtadt, i
det ock hon reste sig.
Han tog hennes hand och frågade åter, som om
han haft svårt alt tro på sin lycka: »Och du
vill bli min flicka? — min hustru?»
»Ja, om du vill ha mig. Men du vet ju, huru
styfsint och hård jag är. Jag vill dock ined Guds
hjälp söka bli mildare och bättre på alla sätt.
Och,» tilläde hon med ett ljust leende, »när man
är lycklig, är det nog inte så svårt heller att vara
god och mild.»
Han smekte sakta hennes hand. »Allt är som
en dröm för mig ännu. Jag har ju alltid hittills
trott, att du inte alls kunde låla mig.»
Ingeborg slog ner ögonen. »Jag förstår inte
själf, huru det varit, Nils. Ibland har jag själf
nästan trott så — isynnerhet i början du kom
hit. Men jag kände mig på samma gång så för-
färligt olycklig, då jag tyckte mig se, huru du rent
af föraktade mig, ja, det såg så ut, Nils, det kan
du inte neka för.
»Också trodde jag,» hon suckade djupt, som om
själfva minnet utgjort en plåga, »att du tyckte om
Sofi. Och ängslig var jag på samma gång, att du
skulle se, hur jag sörjde öfver det. Ah, det skulle
ha varit en förfärlig skam, förstår du. Förr skulle
du väl då få tro, att jag var den mest hårdhjär-
tade och högfärdiga flicka som fanns.»
im
»Ack, Ingeborg, äfven jag har så mycket att be-
känna för dig. Jag har ej varit uppriktig mot
dig.»
Hon blef snöblek och drog häftigt sin hand ur
hans, och fallande ned på stolen, utbrast hon med
sorg och förtviflan:
»Gud i himmelen 1 Hvad säger du?»
»Nej, nej, min kära flicka, tag det då inte på
det sättet.» Han tog åter, ehuru med sakta våld
hennes hand. »Det är ju bäst, atf jag nu talar om
allting från början, så att det blir klart emellan
oss, sedan får du döma. Men se blott icke nu så
sorgsen och kallsinnig ut.»
Hon vände bort sitt hufvud. »Det kan ju
göra detsamma, huru jag ser ut. Du behöfver
-inte säga ett ord mer. Du har ju i alla fall be-
dragit mig – det är — slut igen nu.»
Mormor gjorde en rörelse i sömnen. Flickan
reste sig och ägnade en lång stund gumman sin
omvårdnad; men därunder såg Nils, som med oro
i hjärtat gick fram och åter på golfvet, att Inge-
borgs kind, som nyss varit så varm och glödande,
var lika hvit som bädden, hon lutade sig öfver,
och hennes blick, nyss så strålande, var slocknad
och matt.
»Men så hör mig då nu, innan du dömer,» bad
han, då Ingeborg åter satt sig. »Jag har ej bedra-
git dig på annat sätt, än att jag icke är den fat-
tige dräng, jag gifvit mig ut för.» Då han såg,
huru Ingeborg förskräckt ryggade till vid denna
bekännelse, skyndade han att tillägga : <Min far
är en förmögen och ansedd bonde, och jag är ende
sonen.»
Och han berättade för henne, huru han förmatts
taga den simpla drängplatsen för att på nära håll
lära känna den flicka, hvarom morbrodern skrif-
vit, men huru det till sist gått upp för hans
hjärta, att icke Sofi, utan Ingeborg vore »den
rätta».
»Men tillgif mig nu,» bad han innerligt och be-
vekande, »att jag på detta bedrägliga sätt stal
mig in i ditt hem ! Jag har dock fått lida så
mycket därför. Och se’n du en gång sagt, att du
har mig kär, så tag inte ditt ord tillbaka! Jag
kan inte bära det, Ingeborg!»
Och hon, som hela tiden suttit med kinden lu-
tad mot handen, såg nu upp med samma strå-
lande, varma blick som nyss och svarade lyck-
ligt leende:
»Du har ju inte heller bedragit mig sa, som
jag trodde, och antingen du är en fattig dräng el-
ler en rik bonde, är du dock den Nils, som jag
lärt mig älska och värdera. Och din,» tilläde hon
ömt och sakta, räckande honom handen, »är jag
nu i lust och nöd.»
Ömt och trofast slutande henne i sin famn, ut-
ropade han lycklig och jublande:
»Gud’ vare tack och lof, att jag nu vunnit den
råtta!»
Marsnumret
af
Muns Mode- o. Mönstertidning
är ledsamt nog så utgånget, att några af de senast
anmälda prenumeranterna ej kunna erhålla detsam-
ma. Till aprilnumret ha vi dock gått i författning
om upplagans ytterligare ökning, så att ej blott för-
utvarande, utan äfven nytillträdande abonnenter ej
behöfva gå miste om något nummer, de senare sa-
vida de i tid anmäla sig.
Redaktionen.
Innehållsförteckning.
Vera Hjelt; af Mathilda Bergendahl. (Med porträtt.) —
Fiamför Venus Milo; poem af Daniel Fallström. — Hemmets
»försvarsförbund.; af Christel. — Misslämning; skiss för Idun
af Sophie Linge. — Söndagsarbete; af H—na. —Den svenska
kvinnan på Cbicagoutställningen. — Konsten att »gifva mid-
dag» ; lör Idun af Hema. — Några drag ur svenska kvinno-
dräktens historia; af L. O. T. T-r. — .Det mätt hvarmed
I mäten . . .» Ett samtal med månen, upptecknadt för Idun
af D. E. B. (Slut fr. föreg. n:r). Dr notisboken. — Teater
och musik. — Den rätta ; berättelse från landsbygden af Fanny
Chrysander. Prisb. vid Iduns stora pristäfling. (Forts. o. slut.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
