Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 25 mars 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
[DUN 1892
Hvarenda liten vårbäck gör gärna gny, Men källans lugna flöde tar icke slut,
Gestikulerar ifrigt med bredda armar, Där hon i klippan samlat sin breda åder:
Ändock hans kraft försvinner som mulen sky, Det är den stilla kraften, som håller ut
Och efter första torkan han lagom larmar. Samt lefver på sin gärning och ej på nåder.
p. }V. fk. pTRANDBERG.
— allt ifrån den stunden kände vi oss liksom »hem-
mas . Det låg öfver detta hem ett drag af sann tref-
nad, som väl kunde kännas, men som det är oss
omöjligt att med ord återgifva. Det var sol och
blommor både inne och ute. Värdinnan s älf var
en stor blomslervän, och hennes nätta trädgård och
rum prunkade med de smakfullaste växter, hvilka
hon själf odlat och själf vårdade med sällsynt skick-
lighet. Och hon gjorde det af kärlek till sina blom-
mor, och därför fick det hela en prägel af osökt be-
hag. En sak som äfven bidrog att göra detta hem
mer än vanligt trefligt, var ett särdeles rikhaltigt
bibliotek, innehållande en vald samling af arbeten i
skönliteratur, historia och vältalighet m. m. af en
stor del bland århundradets mera framstående in-
och utländske författare. Detta anslog oss så mycket
mera, som det just icke hör till hvardagligheterna,
ehuru det vore önskligt, att så vore ; ty någon vack-
rare och nyttigare prydnad i ett hem än en vald
boksamling torde näppeligen kunna finnas.
Ett eller annat är därefter kom jag själf
att gästa detta finbildade och trefna hem, och
den vänskap, hvarmed jag då och allt fram-
gent möttes från paret Gullbrandsson, gör
det till en plikt för mig att med vänlig hand
söka i Iduns spalter binda en enkel minnes-
krans åt den nu hänsvunna.
Dotter af kammarherren Michaël von Strus-
senfelt i hans tredje gifte, föddes Eleonora
Charlotta i Helsingborg d. 2 maj 1820. Sina
flickår tillbragte hon i Lund, där hon erhöll
en mycket vårdad uppfostran. Hennes lärare
i de moderna språken var den på sin tid
mycket omtalade »klassiken» »araben» Holm,
och hon bibehöll städse i både tacksamt och
muntert minne den lärde och kuriöse man-
nen. Flyttad till Norrland — jag tror så-
som lärarinna — gjorde hon där bekantskap
med ingeniören A. M. Gullbrandsson, och då
denne bief en af styresmännen öfver Sala
silfvergrufva, följde hon honom som hans
maka dit.
Redan från unga år hade hon afgjord håg
och fallenhet för sådana konstindustriella sys-
selsättningar, som åtminstone fordomdags så
mycket förekommo i de svenska hemmen, och
hon förvärfvade sig så småningom en allt större
skicklighet och en allt mera adlad smak,
hvilken senare icke minst gjorde sig gällande
vid anordnandet af mönstren, som hon själf
sammanställde eller komponerade. En otrolig
mängd sådana hemslöjdalster gick under årens
lopp ur hennes flitiga händer, och de pryda
ännu i dag på många håll hennes vänners
och bekantas hem. Hon var mycket hemma-
stadd i flere sorters konstsöm, och många
vackra arbeten i denna väg, dels i hvitt och
dels i färger, ha af henne utförts. Åtminstone
ett af dessa, en synnerligen vacker, större bord-
duk, blef härom året prisbelönt, jag vill min-
nas med silfvermedalj, vid landtbruksmötet i
Örebro. En specialitet, inom hvilken hon
uppnått betydlig både smak, elegans och skick-
lighet, var ett slags mosaikarbeten — hörn-
hyllor, konsoler, syskrin m. m. dylikt — af
snäckor, stuffer och stenar, äfvensom arbeten,
fotografilådor m. m., af pressade, väl kon-
serverade och präktigt sammansatta vilda
blommor. Det fanns för öfrigt ingen gren
af finare hemgöromål, som hon ej intresserade
sig för och med framgång försökte sig på.
Under de senare åren, sedan träskärningen
kommit så mycket på modet, grep hon sig
an äfven med denna konstslöjd, köpte sig
sågar och hyfvelbänk och utförde en mängd
arbeten af olika slag samt förvärfvade sig
äfven här, både inom den s. k. fornnordiska
och s k. naturstilen, en synnerligen beaktans-
värd skicklighet. Särskildt må nämnas många
af henne utförda större och mindre arbeten
med blomster- och rank-motiv, äfven dessa
utförda efter mönster, som hon själf samman-
ställt. Äfven för sådana arbeten erhöll hon
vid flere tillfällen pris.
Hennes intresse för husliga göromål sträckte
sig äfven till köksafdelningen, och många
kunna vitsorda, att hon på det området för-
värfvat sig en skicklighet och smak, som med
rätta ställde henne i främsta ledet bland våra
husmödrar — detta så väl hvad angår finare
matlagning, som äfven andra hushållsgöromål
såsom bakning och bryggning m. m. I alla
dessa afseenden torde man för visso kunna
nämna henne såsom ett verkligt »mönster för
sitt kön».
En annan hushållsgren, som af henne med
mycken förkärlek omfattades och utöfvades,
var trädgårdsskötseln. Äfven här stannade
det icke vid blotta försök, utan ledde till
framgångsrikt arbete — något som äfven till-
förde henne belöningar, bland annat i form
af Svenska trädgårdsföreningens medalj. Om-
kring det hem strax utanför Sala — det
gamla grufingeniörbostället vid silfvergrufvan
— där hon under flere tiotal af år förde den
husmoderliga spiran — måhända icke alltid
i öfverensstämmelse med den husliga ekono-
miens strängare fordringar, emedan hennes
lifliga fantasi, goda hjärta samt för armodet
och den hjälpsökande vidt öppna hand mer
än en gång drogo streck öfver beräkningsför-
mågan, men med en gästfrihet och förekom-
mande gammaldags älskvärdhet, som sökte
sin like —, kring detta hem, säger jag, hade
hon själf med egen hand graft och så små-
ningom anlagt och utvidgat en större frukt,
köks- och blomsterträdgård, hvilken ständigt,
så länge hon där lefde och regerade, var syn-
nerligen väl ordnad och underhållen samt här
och hvar prydd med smakfulla och pittoreska
grupper och anläggningar af snäckor, stenar
och färgglänsande eller skimrande mineralier.
Äfven husets inre hade en prägel af denna
förkärlek för blommorna och växtvärlden, och
hennes lilla förmak pryddes alltid af blommor
eller åtminstone af friska murgrönsrankor, som
konstrikt fästes och slingrade sig uppefter
väggar och tak.
Hennes make drabbades för några år sedan
af en svår sjukdom, hvilken sedermera så
förvärrats, att han nu som obotlig är inta-
gen på vårdanstalt i Stockholm. Makarne
kommo då på indragningsstat och, efter silf-
vergrufvans försäljning, på pensionsstat, hvar-
efter de flyttade sina bopålar till Stockholm.
Af motgångarne blef hon luttrad, men icke
bruten; hennes friska kroppskonstitution och
lifliga, stundom kanske allt för lifliga, fantasi
ägde fortfarande kvar hela sin spänstighet.
Hon arbetade fortfarande lika oförtrutet och
följde literaturens och äfven det politiska
lifvets företeelser med samma varma intresse
som förut — i Kungl. bibliotekets arbetssal
var hon under senaste åren en af stamgästerna.
Allt tydde på, att hon ännu kunnat äga
framför sig många år af af hälsa och kraf-
ter, trots de sorger och bekymmer, som tärde
henne — mest bekymren för maken, vid hvil-
ken hon var fäst med en rörande och, liksom
så mycket annat, svärmisk hängifvenhet. Så
beslöt hon underkasta sig operation för en
svårare, men alls icke dödlig åkomma, hvaraf
hon i många år lidit, och så följde döden i
söndags åtta dagar sedan — för dem, som
kände henne, helt oförmodadt.
Hon sörjes närmast af efterlefvande make,
en fosterdotter, som är gift i hufvudstaden,
och en fosterson, som är bosatt i Amerika.
Själf barnlös, var hon nämligen mycket barn-
kär och hade upptagit ett par fosterbarn i
späda år. Dessutom saknas hon hjärtligt af
brorsbarn — af hvilka kaptenen vid Göta
artilleri Alexander v. Strussenfelt och rytt-
mästaren vid Lifgardet till häst Gunnar v.
Strussenfelt — samt vänner, hvilka varmt
och lifligt minnas henne såväl från det ange-
näma och älskliga hemmet i Sala som från
hennes senaste år i hufvudstaden.
Birger Schö/dström.
&
”Din pojke”.
För Id un efter Frances £1 Willard.
8
ör att kunna uppfostra din pojke, så som
han förtjänar, borde du börja minst ett-
hundra år före hans ankomst; och när han
så träder fram på lifvets skådeplats, bör han
framför allt vara ett välkommet barn.
Din pojke är en aflång låda inpackad elek-
tricitet; att du lägger band på honom, kan
han minst af allt tåla. Han blef född för
att uträtta något i världen, och han har
brådtom att begynna. Hans öde beror främst
af hans mors »gör det» eller »gör det inte!»
Om hon är en kvinna med ett klagande »gör
det inte!» i sin själ, äro vanskligheter från
första stund lagda i hans väg. Men om det
kära »gör det» är hennes grundton, kan han
vara nästan viss på att vinna i lifvets kapp-
löpning. Det beklagliga vid barnauppfostran
i så många hem är att det beständigt lyder:
»gör det inte» eller »låt bli det där, du stygge
pojke». Beklagligt är ock, att så många barn
uppfostras af tjänarne i stället för af modern.
Att föra amman bakom ljuset är något af det
första, din pojke öfvar sig i; och hos mången
»vuxen pojke» blir det blott helt naturligt
att föra det kön bakom ljuset, till hvilket
amman hörde, och som han tidigt lärde sig
bedöma efter detta första exemplar. En gosse,
som är uppfostrad af modern, bedömer i re-
geln alla kvinnor efter henne; det främsta
hon kan uträtta för sitt kön och hela män-
niskosläktet är att inväfva det bästa af sitt
eget jag i gossens karaktär. Om hon är
klok, rättvis, storhjärtad, skall också han
blifva det. Att fadern utöfvar ett stort in-
flytande på barnen, vet enhvar; och att han
måtte öfva ett ännu större, önska alla upp-
riktiga människor ; men det förblir dock för
alltid sannt, att hvarje gosses lif säger till
modern :
»Mitt hjärta fick sitt första slag,
Mitt blod sin värme fick af ditt...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
