Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 25 mars 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 i DU N 99
Eller som det gamla ordspråket lyder:
»Gud kunde icke vara öfverallt, därför ska-
pade han mödrar. » Och till oförgänglig ära
för dessa vaggans skyddsänglar kan man säga,
att intet lof är förmer än dessa ord: »Han
är sin moders son.»
Din pojke består liksom en oceanångare af
flere vattentäta rum. Han har sin kärlek till
mor i ett och sin lust till jakt och till att
plundra fågelbon i ett annat; hans gifmildbet
finns i ett och hans smak för bakelser i ett
annat. Detta är inte hans fel: han är född
sådan, och det vackra värf, som är hans upp-
fostrare anförtrodt, är att öppna skiljeväggarna
mellan rummen, så att han må kunna inse
förhållandet emellan de ädla och de mindre
ädla egenskaperna och förmå fördrifva de
själfviska böjelserna med den storhjärtenhet,
som näppeligen saknas hos någon pojke. Men
olyckan är, att uppfostran allt för ofta ut-
vecklar själfviskheten. Den unge världsmed-
borgaren skall ha, hvad han önskar, och själf-
viskheten hos honom ursäktas med anmärk-
ningen: »Han är ju en pojke.» Om du
hade förstånd nog att säga: »Det är rätt af
en pojke,» när han gjorde något ädelt och
godt, t. ex. när han behandlade sin syster väl,
gjorde henne en tjänst och gaf henne minst
bälften af allt, han själf fick, då skulle ju
påminnelsen om hans kön förädla hans ka-
raktär och göra honom till en god och nyttig
människa. Men olyckligtvis finnas så många
mödrar, som måste klaga: »Medan jag kom
och gick, blef barnet borta. » De goda in-
tryck, som förr kunde ha skrifvits i vax,
måste så graveras i marmor.
Din pojke är eller bör vara ett lefvande
frågetecken. Han står vid naturens telefon,
och han är berättigad till ett vänligt svar på
sina outtröttliga frågor.
Framförallt önskar han veta fullt besked
om sina underbara, medfödda krafter. Men
nu möts han af ditt stränga »gör inte det!»
Gossen sänds till skolan blott för att lära om
den underbaraste af sin naturs gåfvor af en
eller annan fördärfvad kamrat på lekplatsen,
af en spotsk slyngel på gatan eller af en
månglare med smutsliteratur på hemvägen.
Det kan inte finnas något tomt rum i kun-
skapsförrådet, och om du ej bibringar din
pojke rena kunskaper om hans egen naturs kraf-
ter, skall han påtvingas orena kunskaper där-
om. Det finns i hvarje skola tre klasser
barn, nämligen de som ha gudfruktiga hem,
de som ha världsliga hem, de som ha ogud-
aktiga hem. Det är så mycket lättare att
glida utför än att klättra uppåt, och under
den naturliga sträfvan att uppnå jämnvikt
utbreda de lägsta själarne sin smitta vidast.
Din pojke skall tidigt önska veta. Låt
icke de otuktiga svaren nå honom före de
tuktiga. Vetenskapen är som elden: den för-
tär slaggen. Guds lagar äro alla rena och
heliga. Förtälj honom om Guds lagar. Men
huru skall du gå till väga? Ällticl följa san-
ningen. Fågeln i nästet, blomman på stängeln,
mineralet — allt förkunnar samma tillvarons
lag. Den bästa följden af en höjd kvinno-
bildning är nog den, att mödrarna därigenom
sättas i stånd att bättre uppfostra sina söner.
Den upplysta modern skall bättre förstå sin
pojkes oupphörliga spörsmål. Det gudomliga
kunskapsbegär, som väckts i hennes egen själ,
skall binda deras själar närmare tillsamman.
Den vaknande lilla hjärnan skall framkasta
äfven andra frågor. »Mor, hvarför går den
där karlen och slingrar,» spörjer din pojke,
när han ser en man med förgiftad hjärna
kryssa fram efter gatan. Undervisa honom
då, om att kroppen är Guds tempel, och att
intet, som kan besmitta det, må komma därin.
Inpränta i hans vakna förstånd, att »så lär
naturen, så lär förnuftet, så lära fysiologien,
kemien, läkarvetenskapen ...»
Lär honom, att naturens lagar blott äro
Guds orubbliga styrelsesätt — att han icke
är långt fjärran från någon utaf oss, utan »i
honom lefva vi, röras och hafva vår varelse.»
Skyddad mot orena tankar och orena vanor,
som så snabbt härja kroppen, har din pojke
en grundval, på hvilken en solid karaktär
kan byggas —- i kärlek till Gud och kärlek
till människor.
Dessa tankar äro frukten af femton års er-
farenhet i att undervisa gossar af en, för
hvilken de alltid varit som yngre bröder, af
en, hvilkens lifslånga ideal för en ädel man
varit hennes ende broder Oliver, som på en
präriefarm i Wisconsin lät sin äfventyrslystna
syster »Frank» taga del i allt sitt arbete och
alla sina lekar och aldrig en endaste gång
sade:
»Du är bara en flicka/»
Tre systrar.
En sannsaga
berättad af
Vilma Lindhé.
ajor Falks på Öboda hade två döttrar,
Marta och Matilda, kända vida om-
kring för sin underbara skönhet. Älskliga
voro de också, och gården belägrades formligen
af besökande, som kommo för att se efter, om
ryktet talat sannt, eller för att på nytt njuta
af deras fägring.
Födda tvillingar voro de hvarandra så lika,
att man måste ha sett dem både två och tre
gånger för att kunna skilja dem åt. Oftast
såg man dem också tillsamman hand i hand
eller med armarne flätade om hvarandras lif.
Hvar och en, som såg dem, älskade dem —
men föräldrarne älskade dem öfver allt annat.
Aldrig hade de hört ett hårdt ord, aldrig
hade något gått dem emot. De hade lätt att
lära, lätt att skicka sig i alla lifvets förhål-
landen, och allt hvad de gjorde eller togo på
sig klädde dem.
Nyss fyllda aderlon år hade de redan haft
friare af alla åldrar och stånd, men ej kun-
nat besluta sig för att skiljag från hvarandra,
från föräldrarne eiler från det glada sorglösa
lif de förde.
Att skiljas från hvarandra?! »Hellre dö-
den!» sade de ofta sinsemellan, och hur
skulle en man kunna bli dem så kär, att de
ens kunde tänka därpå?
Så kom det en ung prästman som med-
hjälpare åt gamle prosten, som sällan orkade
tjänstgöra nu mera, och honom träffade de
allt oftare.
Han var tyst, inåtvänd och allvarlig; men
i de mörka milda ögonen brann en klar vär-
mande låga, som drog människors hjärtan till
honom.
De båda systrarna tänkte snart endast på
honom —- men ingen af dem sade det åt den
andra.
Att det fanns tre döttrar på Öboda visste
nog lite hvar, men det var just ingen, som
tänkte därpå. Den sjuttonåriga Anna Falk
skulle blifvit ansedd som ful, hvar hon visat
sig, men bredvid systrarna var hon fulare än
någonsin.
Ovänlig, butter, skygg och osäker på sig
själf samt tafatt i rörelser och snäsig i svar
skaffade hon sig ej många vänner och fick
till slut namn om sig att vara rent elak.
Det hade varit ledsamheter med henne allt
ifrån födseln.
Föräldrarne voro så förtjusta och öfverlyck-
liga i tvillingarne, att de ej hade mycken kär-
lek kvar för någon annan, och när då Anna
var både ful, kinkig, häftig och osympatisk,
vände de ofrivilligt sina hjärtan ifrån henne.
Hon fick i allt lika med systrarna — eller
det var meningen, att hon skulle få det, och
att ingen skillnad skulle synas vare sig inför
henne själf eller världen ; men redan vid späda
år började hon iakttaga hvarje nyans i föräl-
drarnes olika sätt emot henne och systrarna,
allt medan afund och bitterhet hopades i hen-
nes hjärta.
Ju äldre hon blef, dess värre blef det!
Svårt hade hon också att fatta och hade
ständiga ledsamheter med bakläxor och dåliga
betyg. Att det hon en gång lärt satt liksom
fastläst i minnet, gaf ingen akt på.
Det var inte meningen, att hon skulle vara
ett styfbarn, men hon blef det på alla sätt.
När de vackra systrarna fingo nya hattar,
klädningar och prydnader, fick hon alldeles
liknande; men både hon själf och andra sågo,
att just därigenom hennes fulhet trädde fram
dubbelt märkbar, och så småningom började
hon kläda sig strängt enkelt i mörka obe-
stämda färger. Helst skulle hon velat göra
sig alldeles osynlig.
I allt såg hon föräldrarnes bemödande att
visa vänlighet och spara henne förödmjukelser,
men just detta bemödande retade henne mer
än allt annat.
Systrarna visade henne också mer än en
liten vänlighet, i hvilken hon såg endast med-
lidande. Mot dem var hon ock så ovänlig
och bitter, att de, ehuru ogärna, drogo sig
alldeles ifrån henne.
Hvad hon beundrade allt hos dem — deras
hår, ögon, regelbundna drag, rosiga hy och
vackra växt — deras lätta dansande gång
och glada väsen — och hur hon afuudades
dem!
Hennes lif var endast ett kvalfullt medve-
tande om, att de ägde allt, medan hon stod
utanför, ensam och utarmad.
När hon såg dem hand i hand, kom det
stundom öfver henne en känsla af hat och
raseri, så att hon var färdig springa fram och
förgöra dem — eller åtminstone skilja dem åt.
Ätt älska hvarandra så högt! Att vara så
älskad! Det måste vara något underbart —
något som ej var för henne!
Hon fick göra ungefär hvad hon ville. Det
var en sorts ersättning — det förstod hon
mer än väl — det var dessutom ingen, som
saknade henne.
Ofta vistades hon i skogen eller på sjön
hela långa dagen, eller också arbetade hon i
trädgård, brygghus, kök och bagarstuga —
där var hon på sin plats, tyckte hon.
Hon hade upphört att följa med på bjud-
ningar. Vagnen rymde ej mer än fyra, och
det var alltid bråk om, hvem som skulle sitta
på kuskbocken. När hon kom fram, och alla
skyndade att hälsa på henne före systrarna,
genomskådade hon de medlidsamma försöken
att öfverbevisa henne om, att hon ej var för-
summad eller förbisedd — när dansen och
leken började, satt hon där i alla fall ensam
och glömd.
Hennes lif var förödmjukelser och nålstygn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
