- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1892 /
112

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 1 april 1892 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

112
kunnat få ett par bättre representanter än hrr War-
berg och Strömberg, hvilka med en oförliknelig gaig-
humor, värdig de bägge galgkandidater de föreställa,
locka publiken från den ena skrattsalfvan till den
andra. De belönades också med det Migaste och
mest välförtjänta bifall. Bland de öfriga uppträdande
förtjäna hrr Lundahl, Hagman och Ander jämte
fröknarna Grönberg och Ekström samt fru Lindström
att nämnas.
Aulinska kvarlelten gifver sin sista kammarmusik-
soaré för säsongen nästkommande måndag efter ett
som vanligt utmärkt program.
Ilona Eibenschlitz, hvilken för några år sedan upp-
trädde härstädes som »underbarn», har nu ytterli-
gare utbildat sig som pianist och gifver som sådan
konsert härstädes om tisdag i Musikaliska akademien.
I d c a 1 ér n a.
Berättelse
af
C. O. Gumœlius.
Belönad med hedersomnämnande vid Iduus
s’.ora prist&flmg,
j||oktorns och hans trinda, trefliga doktodnnas
skål dracks under skratt och bravorop, och
så kom notarien Malle Ströms tur.
Han var ganska olik sina vänner, denne man
med de skarpa dragen och den djupa blicken,
hvilken liksom, borrade sig in i det föremål, hvarpå
den fästes. Äfven nu, då de öfriga ännu skrat-
tade åt doktors ideal, tycktes han taga saken på
sitt vanliga allvarliga sätt, och det var med ett
nästan drömmande tonfall han, efler att hafva
höjt handen för att begära tystnad, långsamt och
sakta yttrade:
«Mitt ideal? Vet jag väl själf, huru det är?
Så mycket kan jag dock säga, att min blifvande
hustru måste vara lika fjärran från Bäcks rodocka
som från doktorns köksa. Om jag någonsin gif-
ter mig, vill jag i min maka finna en bildad och
intelligent vän, ej blott villig alt följa mig på
mina intellektuela ströftåg, utan eggande mig till
andlig verksamhet både genom uppmaning och
äfven exempel. Sålunda stödjande och uppmun-
trande hvarandra skulle vi vandra vår väg genom
lifvet och kunde då vid dess slut med tillfreds-
ställelse se tillbaka på ett arbete i det godas, det
ädlas, det nyttigas tjänst. Men,» tilläde han och
såg upp med ett småleende, som märkvärdigt för-
skönade hans drag, »låt äfven mig som de före-
gående vännerna sluta med en inbjudning att
gästa mig och min hustru. Jag lofvar, att ni ej
skola behöfva lefva på själaspis, ty lyckligtvis fin-
nes det både hushållerskor och kokerskor att få.»
Den relativa tystnad, som rådde sedan paret
Ströms skål druckits, afbröts oförmodadt af ett
klingande skratt, hvilket framkom så plötsligt och
fulltonigt, att man väl märkte, hur den skrattande
sökt kväfva det, ehuru förgäfves. Allas ögon rik-
tades på en ung man, hvilken med högröda kin-
der och tårade ögon ännu kämpade mot paroxys-
men.
»Se på Coilén!... hvad går åt dig? ... är du
rent befängd?» haglade utrop och frågor omkring
honom.
»Jag ber så mycket om ursäkt,» sade han slut-
ligen, »men det kom för mig en sådan lustig tanke,
och her rarne veta nog, hur oemotståndlig lusten att
skratta blir, då man fösöker att hålla sig allvar-
sam.»
»Nå,» frågade någon, »hvad var det som var
så roligt?»
»Ah,» genmälte Coilén en smula förlägen, »det
var just ingenting.»
»Seså,» utropade värden, »intet hemlighetsma-
keri .. . i kväll måste alla tankar och känslor
framläggas såsom i en öppen bok. Är det ej så?»
»Jo, jo,» instämde de öfrige.
»Ser du, min käre brukspatron, att det icke
hjälper att pruta emot. Bekänn öppet och ärligt,
hvad du skrattade åt.»
»Nå, så låt gå då, äfven med risk att ni ej
finna det minsta lustigt däri. Du kallade mig nyss
brukspatron, och detta öknamn har jag ju fått,
därför att min far rår om ett bruk ... det där vet
ni. Men hvad ni inte veta, åtminstone ej alle-
sammans, är, att det bruket ligger strax utanför
I D U N
Storeby köping, där våra vattumän i sommar skola
sköta sina respektive vikariat. Och hvad ni be-
stämdt inte ha en aning om är, att jag har lyckan
äga trenne systrar, hvilka fullkomligt passa in på
de tre idealerna.» Här blef taiaren afbruten af
en allmän skrattsalfva.
»Genast då Bäck beskrifvit sin artistiska fantasi,
tänkte jag på min syster Siri, som målar, sjunger
och spelar dagen lång. Doktorns praktiska köks-
gudinna var syster Elsa upp i dagen, och jag var,
redan innan Ström öppnat munnen, öfvertygad om.
att han skulle teckna af min visa, poetiska syster
Anna. Ni få därför förlåta mig, att jag brast ut
i skratt, när min aning slog in till punkt och pricka.»
Han drack ur sitt gias och sjönk tillbaka i stolen.
»Förunderliga ödets lek,» deklamerade nu fest-
lalaren med en stor gest, »här hafva vi nu ej
blott fått reda på, huru våra vänners idealer skola
vara beskaffade, utan äfven fått veta deras namn.
Må vi hoppas, att dessa tre så olika representan-
ter för kvinnan i sin fullkomlighet skola i verklig-
heten motsvara, hvad fantasien målat, så att vi
inom kort få gratulera Axel Coilén till tro svåg-
rar med så lysande framtidsutsikter som de, hvilka
i afton upprullat sig. Skål!»
Sedan glasen tömts, lutade sig en bredvid Coi-
lén sittande mot honom och frågade sakta: »Men
är det verkligen ditt allvar? Har du tre systrar?
Och äro de så beskaffade? Det är ju alldeles
otroligt.»
»Tyst du,» hviskade Coilén tillbaka. »Har du
ej hört talas om sanning med modifikation? Tre
systrar har jag, det är då säkert, och inte skall
det bli milt fel, om de ej till punkt och pricka
motsvara de där herrarnes idealer. Präktiga fö-
rutsättningar därtill hafva de redan, och med klok
behandling hoppas jag kunna få dem rätt långt,
hvar och en i sitt fack. Jag hoppas, att somma-
ren på det vördnadsvärda Finnsboda brak skall
medföra åtskilliga pikanta situationer.»
»Men är det riktigt grannlaga ...?» invände den
andre.
»Grannlaga1... Hvem katten tror du är grann-
laga mot sina systrar? Och de där herrarue tän-
ker jag ej genera mig för. De kunna minsann
vara glada om .. . hm . ..»
Jf. *

*


På Finnsboda bruk.
Då man från Storeby köping följer landsvä-
gen, som strax utanför tullen på en ståtlig bro
går öfver den skummande Svartelfven, kommer
man nästan genast in i själfva urskogen, tycks
det. Så ofantliga äro furorna, så tätt slå de intill
hvarann. Och då man trädt in under denna grön-
skande dom, hör man på afstånd ett doft buller,
hvilket för hvarje steg tilltager i styrka. Efter
ännu en stund börjar ett och annat löflräd visa
sig bland de stolta furorna, och så småningom öf
vergår barrskogen till en leende björkhage med
däri inströdda majestätiska ekar. Dessa taga slut-
ligen öfverhand, utmed vägen ordna de sig till en
allé, och plötsligt öppnar sig för blicken en bördig
slätt, i hvars midt synes en mängd byggnader be-
härskade af ett på en kulle liggande, slottslikt her-
resäte. Det är Finnsboda brak.
Midt på byggningen åt trädgårdssidan var en
stor veranda, bildad gf massiva stenpelare, hvilka
uppburo en balkong i jämnhöjd med våningen en
trappa upp. Vildt vin slingrade sig omkring pe-
larne och i ett mellan dem fästadt gallerverk så
tätt, att ej en solstråle förmådde tränga sig igenom,
utom på de ställen där en sorts fönsteröppningar
anbringats. I ett höra låg en tjock matta på mar-
morgolfvet, på mattan stod en bekväm hvilstol,
och i stolen halflåg ett medelålders fruntimmer.
En på mattan nedfallen bok vittnade om, att hon
sysselsatt sig med läsning, men för ögonblicket
tog hon sig en liten förmiddagslur. Stunden och
stället lämpade sig också otvifvelaktigt väl härtill.
Det var alldeles tyst omkring henne, utom pla-
skandet af vattenkonsten där ute på altanen. So-
len baddade på vinranksväggen och spridde en
behagtig värme i den annars kalla stenverandan.
På ett bord bredvid befunno sig en refraichissör,
en kristallkaraff, ännu höljd af de genom det is-
kalla vattnet framkallade daggpärlorna, en solfjä-
der jämte andra verktyg för njutandet af ett rik-
tigt dolce far niente.
Nu hördes dock lätta steg i rummet innanför,
och genom den öppna dörren kom en flicka om
sjutton eller aderton år. Hon var af medelstorlek,
kanske något för fyllig, men lätt och liflig i sina
rörelser. Ett rundt ansikte med stora blå ögon,
hvilka skälmskt tittade fram under en ostyrig blond
pannlugg, en liten ständigt leende mun och en
1892
näsa, hvars något uppåtsträfvande tendenser inga-
lunda skämde bort det friska och täcka utseendet
i sin helhet.
»Mamma ...,» utropade hon med klar och liflig
röst, i detsamma hon trädde ut på verandan, men
hejdade sig genast, då hon fick syn på den sof-
vande modem.
Denna hade likväl vaknat och sade nu med en
halft klagande, halft förtretad röst: »Hvad vill du,
Elsa? Det är då märkvärdigt, att man aldrig skall
få ro en enda stund för att läsa eller tänka en
smula!»
Flickan kväfde ett leende och svarade lugnt:
»Vi skola lägga in rabarber, och nu ville jag som
vanligt hafva dem på vatten i buteljer, men fröken
har någon annan metod, och så ville jag fråga, hur
mamma tycker.»
»Gör som du vill,» genmälte modern otåligt.
»Jag hoppas verkligen att få vara i fred för de
där odrägliga hushållsbestyren, sedan du kom hem.
Af dina systrar har jag aldrig haft någon hjälp.
De äro så opraktiska, men du hängde ju jämt i
köket förr, så jag trodde, att åtminstone du skulle
hjälpa mig, när du blef fullvuxen.»
»Ja,» sade Elsa vänligt, »det vill jag ju så gärna
göra... men så oerfaren som jag är, tänkte jag,
att jag kanske borde fråga mamma till råds
ibland.»
»Nej, det behöfs inte,» svarade fru Coilén med
lidande ton och utsände en hel dusch af eua de
cologne öfver hufvud och panna. »Nu får jag
min nervösa hufvudvärk igen! Kom ihåg en gång
för alla, att jag är nöjd med, hur du ställer det.
Du har hushållerskan och kokerskan att rådgöra
med ... låt mig bara få vara i fred.»
»Ja, gärna, om mamma så önskar,» genmälde
dottern, tog upp boken, fläktade litet med solfjä-
dern på moderns panna och skyndade därpå in
igen. Frun drog en djup suck, anlitade ännu en
gång refraichissören, öppnade sin roman, och så
var allt åter tyst, utom vattenstrålens plaskande
och det dofva bullret från bruket på andra sidan
om älfven.
Några timmar därefter träffades de hemmava-
rande medlemmarne af familjen Coilén vid mid-
dagsbordet. Brukspatronen var en sextio års man,
något korpulent med stora polisonger och alldeles
kalt hufvud, jovialisk, ehuru man väl såg, alt han
var medveten om det anseende hans fäderneärfda
rikedom medförde. Af de båda äldre döttrarna
liknade Anna modern, under det Siri såväl som
Elsa bråddes på fadern.
Under middagens lopp berättade brukspatronen,
att han fått bref från sonen Axel, hvilken snart
var att hemvänta. »Dessutom,» tillfogade den
gamle och plirade illmarigt mot döttrarna, »berät-
tar hau, att de tre unge männen, som skulle till
Storeby, äro hans intima vänner och utmärkt
hyggliga och angenäma karlar. Jag hoppas nu
bara,» afslutade han skrattande, »att de tre fe-
nixarne inte måtte förvrida hufvudet på er, små
pullor. »
(Forts.)
Rättelse. I den uti Iduns n:r 9 för inne-
varande år införda, af undertecknad författade
lefnadsskildring af konstnärinnan Christine Sund-
berg har det misstag begåtts, att fröken Sundbergs
fader uppgifvits ha varit bagare, hvilken uppgift
erhölls från såsom tillförlitligt ansedt håll. Seder-
mera har dock blifvit upplyst, att konstnärinnans
fader var tobaks/abrikör uti den gamla välkända
firman E. Swarss, hvilken ännu är i verksamhet
i Kalmar.
C. L.
eA*>
Innehållsförteckning.
Béatrice Véhon-Halworsen ; af IL G. S. (Med porträtt.) —
— Kärlekens strängar; af Charlotte Lindholm. — Skyddsbe-
stämmelser för kvinnliga arbetare; för Idun af Gregor. —
Minns du det ännu? Af Lisbeth Lindemann. — Kvinnofäfänga ;
af Marie Laudmann. — Myndighet åt gift kvinna. — Tre
systrar ; eu sannsaga berättad af Vilma Lindhé. (Forts ) —
Husmoderlig almanack: april ; af Stenia. — Ur notisboken.
— Teater ocb musik. — Idealerna: berättelse af C. O. Gu-
mœlius. Bel. med hedersomnämn. vid Iduns stora pristäfling.
(Forts.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0116.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free