Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 15. 8 april 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118 IDUN 1892
Tre systrar.
En sannsaga
berättad af
Vilma Lindhé.
(Forts.)
n förut okänd gäst — sorgen — hade sla-
•Är* git sig ner på Öboda. Här som alltid
kom den med olika skiftningar för hvarje
människohjärta och med all lifvets bitterhet
till innebörd.
Majorskan hade sett folksamlingen ute på
isen och kommit nedrusande med spetsmantilj
öfver axlarne — hennes hjärta hade sagt
henne, hvad som händt. Ingen visste sig ha
sett något mera hjärtslitande än hennes för-
tviflan.
Den natten sof ingen på Öboda!
Majoren gick med tunga steg fram och åter
— åter och fram — utan rast eller ro. När
morgonen grydde, hade han blifvit en gammal
man.
Hans hustru, som haft det ena hysteriska
anfallet efter det andra, hade fått morfin och
låg försänkt i en dvala, som för stunden räd-
dade henne undan medvetandet af det förfär-
liga, som öfvergått henne.
Hur Anna genomlefde denna natt, mindes
hon ej, och hade det ej varit för de där mör-
ka hotfulla ögonen, som hon ständigt såg, lik-
som hade hon haft dem framför sig, hade hon
redan ändat sitt lif.
Hon lefva, då de voro döda, de vackra,
glada, älskade, lyckliga?! Hon lefva, den fula,
elaka, föraktade!
Hon hade hört ungefär dessa ord redan på
isen bland folkmassan och tyckt sig läsa dem
som tankar i tjänarnes — ja, i föräldrarnes
blickar.
Hon kände det ej bittert nu mera. Det
var så naturligt, så sannt — helt och hållet
hvad hon själf tänkte.
Hvarför var det ej hon som gått bort?
Hvilka dödskval hon än utstått, intet kunde
jämföras med det, hon nu hade att genomlefva.
Om hon ropat, om hon varnat dem? Hon
ensam var orsak till deras död!
Dessa tankar marterade henne ända till
vanvett.
Hade hon hatat sina systrar? Hon mindes
det ej — kände endast, att hon nu älskade
dem med brinnande, förtärande ånger, saknad
och smärta.
Hvarje den obetydligaste skiftning i deras
utseende och sätt drog hon sig till minnes.
Om de lefvat! Hon skulle velat vara deras
tjänarinna, deras slafvinna — de skulle fått
behandla henne hur som helst, hon skulle
varit lycklig blott öfver att vara dem nära.
De begrafdes i själfva parken, på invigd
plats och i samma kista.
Folk från när och fjärran strömmade till
för att visa sitt deltagande eller stilla sin
nyfikenhet.
Alla visste, att föräldrarne sörjde som de
där intet hopp hafva.
Blommor sändes långt ifrån som till en
fest — hela grafven fylldes därmed.
Den unge pastorn talade så gripande .om
blomstret, som idag gläder med sin fägring
och i morgon är förvissnadt. Hans stämma
darrade af rörelse, men tonade ändock klar
och fyllig ut öfver mängden.
Han talade om den kärlek dessa båda unga
åtnjutit af hvar och en, som kännt dem, och
om huru de älskat hvarandra in i döden.
Sist vände han sig till de nedböjda föräl-
drarne och den tröstlösa systern.
Anna stod med den svarta slöjan djupt
neddragen och ögonen slutna, medan en ner-
vös sprittning då och då genomilade henne.
Hon hade slagit ena armen om en ung björk,
ty hon kände, att hon ej längre kunde hålla
sig uppe.
»Rena och syndfria hafva, mänskligt att se,
dessa unga ryckts bort ur tiden,» sade pastorn
med vibrerande, tårfylld stämma, »men Herren
lofvür oss ett återseende, och när han lägger
sitt kors på, är det för att föra oss in på den
svåra, men säkra vägen till evinnerligt lif hos
honom. »
Ord i denna stund kända djupare än nå-
gonsin — ord gärna hörda, gärna trodda;
men nu som alltid glömda för de ljusa, breda
vägar, där människor helst vandra.
* *
*
Det var sent på aftonen då pastorn tog
afsked. Han hade suttit inne hos majorskan
och talat hugsvalande ord om Herrans nåd
och tidens helande makt.
Hon hade ej hört på honom, men det var
något tröstande i hans blotta närvaro. Hon var
rädd för ensamheten, och han hade kännt
hennes flickor. När han talade om dem, lyss-
nade hon och fann lindring i sina kval.
»Jag skall be er dotter komma in,» sade
han, då han gick — »ni bör ej vara ensam.»
»Min dotter?» Hon stirrade på honom, som
hade hon ej förstått — så begrep hon och
vände sig bort.
Majoren hade stängt sig inne i sitt rum,
för stolt att visa sin sorg.
Det skymde på, och stjärnorna framträdde
bleka och matta.
Sjön gick helt öppen nu vid andra stran-
den, och en ränna hade huggits upp från bryg-
gan vid Öboda och dit ut, så att det var
möjligt att ro fram till prästgårdsbryggan.
Pastorn gick långsamt med tungt hjärta.
Han kunde ej . glömma dessa unga, sköna
kvinnor, som han nyss sett så lifsvarma och
glada. Hade han hållit af dem mer än han
vetat, då deras sorgliga slut syntes honom
mer än han kunde bära? Eller var det för-
äldrarnes och systerns hejdlösa sorg, som gri-
pit så djupt i hans hjärta?
Något formlöst, en skugga syntes det ho-
nom, gled hastigt förbi neråt sjön.
Nästa ögonblick hade han den fången.
»Anna!»
Hon var nära att falla, och han tvang
henne ned på ett af terassens trappsteg. Så
förvildad, förtviflad, utom sig, syntes hon, att
han skälfde till af förfäran och medlidande.
»Anna! Hvart ämnar ni er?»
Hon hukade sig ner, kröp ihop liksom un-
der en pressande tyngd och slog händerna
för ansiktet.
»Jag kan inte, kan inte lefva!» framstötte
hon.
»Jo, ni kan! Ni måste kunna!» Han sade
det med en fasthet, som skrämde och på
samma gång liksom lyftade henne upp.
»Om jag ropat —- om jag varnat dem —
ni vet inte! Det är jag, som dödat dem!»
Det sades i så skärande vild förtviflan, att
han ej fann ett ord till svar.
Så böjde han sig ned och strök med han-
den öfver hennes hår, åter och åter, mildt och
kärleksfullt som en moder skulle gjort det.
Det var, som om något brustit inom henne,
som om mörkret och kölden flytt, medan hon
grät — grät, tills hon ej orkade längre.
Han hade satt sig bredvid henne och höll
hennes ena hand i sin.
Så reste han sig upp.
»Gå hem nu,» sade han mildt, »försök att
blifva något för edra föräldrar, och kom ihåg,
att jag litar på er.»
Stilla, skälfvande i alla leder, steg hon
upp, räckte honom sin iskalla fuktiga hand
och gick.
En stund stod han kvar och såg efter henne,
så gick han ner till bryggan, löste båten och
rodde hemåt.
Ännu länge hörde hon de jämna årtagen,
där hon stod kvar på verandan med ögonen
fästade på stjärnhimmeln. Där uppe — ej
nere i det kalla djupet — skulle hon nu
söka sina systrar.
*
Fyra år hade gått.
Majorens hufvud var alldeles hvitt, och
majorskan var en gammal skröplig kvinna,
helt och hållet beroende af sin omgifning.
Båda hade åldrats förfärande hastigt.
Ännu bar hon sorgdräkt och gick hvarje
dag in i det rum hennes vackra döttrar be-
bott, där alit stod orördt sådant de lämnat
det. Ännu kelade hon med sin sorg som
med det käraste och bästa lifvet hade kvar
att gifva.
Dock hade tiden mildrat smärtan, som den
alltid gör — äfven emot människans vilja —
och dagens små intressen började mer och mer
fängsla hennes tankar.
Majoren hade blifvit fåordig och tvär samt
gick helt och hållet upp i kommunalärenden
och jordbruk.
Tomma och öde stodo de stora, ljusa rum-
men, där musik, dans och glädje haft sitt hem-
vist. Inga besökande kommo längre till den
tysta gården, där sorgen ständigt gästade.
Ingen längtade nu mera dit, och mer än en
vägfarande tog en omväg för att slippa fara
där förbi.
En och annan verklig vän kom dock emel-
lanåt och blef gärna emottagen. Främst af alla
kyrkoherde Berger, som fått pastoratet efter
den gamle prosten.
Första året tålde majorskan ej någon hän-
syftning ens på de båda hädangångna; men
så småningom blef det henne ett behof att
tala om dem — tala i oändlighet, så att det
behöfdes mycket tålamöd och kärlek för att
ej tröttna.
Och den, som aldrig tröttnade, var Anna!
Från den stunden hon räckte prästen sin hand
ute på terassen tog hon sitt kors uppå sig
och bar det tåligt och utan knot.
Hon närmade sig föräldrarne, utan att de
gåfvo akt därpå. Kände sig tillbakastött,
men kom åter — trofast, ödmjuk och kärleks-
full. Kom obeaktad och otackad, med tu-
sende tjänster, med vänliga ord, med ett le-
ende midt under smärta och kamp.
Tusen trötta fjät gick hon för deras skull.
Tusen små glädjeämnen hade de henne att
tacka för, och så småningom — långsamt men
säkert •— smög hon sig in i deras hjärtan.
Huru stort rum hon hade där, visste de ej
själfva. Fadern var jämförelsevis lätt att
vinna. Hon blef hans högra hand vid skö-
tandet af gården, och det tungsinta uttrycket
i hans ansikte försvann, när han fick se henne.
(Forts. o. slut i nästa n.r.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0122.html
