Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 15. 8 april 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 I DUN 117
Kanske skulle han numera
visa litet mer respekt
än förut, då hennes klädning
ej ens öfver vaden räckt. ..
Kanske skulle han ej längre
blott ett barn i henne se...
Ack, hon minns nog, hur han kunde
varma blickar äfven ge!.,
Kanske — kanske.. ! Rennes kinder
purpras af en rodnad varm —
Men då spritter hon ur drömmen,
störd af lillebrors allarm.
Han är frukosthungrig, pysen,
trött på nöjet längese’n;
vårens svärmiskt trollska stämning,
han ej lärt att fatta den.
Octavio Beer.
I ”damernas paradis”.
Paristeckningar för Idun
af Alvar Arfwidsson.
I.
et var en gäng i den stora staden Paris
ett ungt par .. .
De hade funnit hvarandra, jag vet inte hvar,
och de lefde nu gifta, jag vet knappast af hvad.
Han hade en anspråkslös plats såsom bi-
träde i magasinet »Au petit Thomas» vid
Rue du Bac.
Ilon var en fattig, ung flicka med en lika
anspråkslös befattning i någon af de mindre
butikerna i kvarteret.
Fattiga, nåja, det voro de båda, men spar-
samma också, och konsten att arbeta förstodo
de. Arbetet älskade de, arbetet blef deras
lefnads lösen.
Och hur det var de arbetade och lade styf-
ver till styfver, så kunde de en vacker dag,
ett stycke längre ner på samma gata, upp-
rätta ett magasin de nouveautés, hvars like
världsstaden ej dittills sett, och som var lik-
tydigt med en hel revolution inom handels-
världen, ett verkligt jättemagasin, hvars bi-
träden räknades i tusental och årsräkenska-
perna i millioner.
De afledo för några år sedan, de båda ma-
karne, först han och snart därefter hon.
Och då testamentet öppnades, befanns det,
att hustrun till f. d. biträdet vid »Lille
Thomas», den forna butikflickan, lämnat dona-
tioner, ej i hundratusenden, utan i millioner,
t. ex. 16 millioner till sin personal, 6 milli-
oner till välgörande ändamål, såsom understöd
åt skriftställare och artister o. s. v.
Den likfärd, som bereddes modepalatsets
drottning, kunde med skäl kallas furstlig.
Medan liket hvilade på lit-de-parade, var hu-
set ända upp till andra våningen klädt med
svarta draperier. Kistan fördes på en vagn,
dragen af 6 svarta hästar, hvar och en ledd
af en lakej. Den följdes närmast af 300
barn. Frankrikes mest frejdade konstnärer
vandrade i sorgetåget, och i templet var det
de yppersta sångarne från Stora operan, som
utförde musiken. Oräkneliga voro de folk-
massor, som då voro i rörelse: Journal des
Débats jämförde därför detta tillfälle med
Gambettas och Victor Hugos begrafningsdagar.
En saga! Ja, låter det inte så? Den lilla
butikflickan och den fattige employéns hi-
storia, herr och fru Aristide Boucicauts —
Au Bon Marchés !
C ’
r dixhZL ,. A
iïiïrü.
‘Jfi *
AU BON MARCHÉ!
Heliga namn, af alla parisiskor uttaladt
med vördnad och andakt! Tempel, hvars
tröskel ingen provinsdam beträder, utan att
hjärtat klappar häftigare! El Dorado, som
hägrar hvarje dag i tankarne för dem alla,
drömda paradis med modegudinnans frukter
på godt och ondt!
Ja, småle nu inte, min läsarinna! Besöker
ni det — och, var uppriktig, ni har längtat
därefter! — så sker det väl ej med andakt,
men med beundran åtminstone, och något para-
dis är det möjligen inte för er, men helt sä-
kert ett féslott.
Se här ett rekommendationskort från »Iduns»
chef! Er arm! Jag blir er ciceron.
* *
*
Dock, före själfva besöket, en blick på
huru varorna anlända.
Det jättelika etablissementet är indeladt i
70 s. k. rayons eller sektioner. Hvar och
en af dessa lyder under en chef, som är sjä-
len däri, ett slags allsmäktig direktör på sitt
område. Det är han, som gör inköpen för
sin sektion.
Denna sistnämnda fråga — inköpet —
sammanhänger med den om modernas upp-
komst.
Men moderna uppkomma ju hos damskräd-
darne och storsömmerskorna, anmärker ni.
Åja, storsömmerskorna och herrar damskräd-
dare med Worth i spetsen kunna understun-
dom »lancera» en kappa, en robe, en hatt,
ja, t. o. m. en hel kostym — i den fina
världen, bland »de högsta 10,000» i sam-
hället.
Men det för hela kvinnovärlden gemensamma
snittet, den allmänna färgen för en viss säsong,
det fastställes genom nouveautés-magasinens
försorg. Det är därifrån, som parolen går ut
till den stora publiken.
Ty i Paris är det ej blott damen af värld
och aktrisen, som vilja vara moderna. Äfven
till den fattigaste arbetarflicka i Belleville
sträcker sig lusten att »vara med sin tid».
Äfven hon vill vara mondän, och mondän är
den enkla, billiga dräkt, som hon skaffar sig
i Au Bon Marché.
Men återvändom dit. Samtidigt med att
sektionschefen på sitt område öfvervakar för-
säljningen, har han sina tankar äfven på
nästa säsong. Han framlägger sina olika
sorter, han samtalar med kunderna därom,
och han söker att gissa sig till deras tycken
och önskningar. Så är det med föreståndaren
för linnevarorna, för banden, för skorna, o. s. v.
När deras åsikt är stadgad, begifva sig eta-
blissementets uppköpare ut i landsorten till
de stora fabrikanterna, och dem emellan upp-
stå nu långa öfverläggningar om hvad som
nästa gång helst bör kastas ut i marknaden.
Modeetablissementets agent medför sin känne-
dom om publiken, och fabrikanten sin erfa-
renhet om stoffer, sin fantasi o. s. v. Båda
ha naturligtvis intresse af, att det blir någon-
ting så nytt som möjligt. Och så . . .
Beställningen är gjord, arbetarne gripa sig
an. Och allt efter som artiklarne bli fär-
diga, sändas de till Paris.
Det är ett inströmmande af varor af alla
slag, som fortgår nästan hela året om, men
kulminera i mars och april, tiden för sommar-
nyheterna, och september och oktober, tiden
för vinternyheterna.
Jag bör tillägga, att en stor del af de
artiklar, som etablissementet säljer, förfärdigas
inom dess egna murar. Detta är förhållandet
med en del linnevaror, herrskjortor, kalsonger,
underkjortlar, m. m.; genom sinnrika maskiner
kan till exempel en enda arbetare tillskära
200 skjortor per dag.
*
Varorna finnas där. Det gäller nu att sälja
dem.
Som ni helt säkert vet, min dam, betyder
au bon marché: till godt pris. Att »sälja
allt till godt pris och med fullkomligt förtro-
ende» var alltifrån början herr och fru Bou-
cicauts affärsregel vid rue du Bac, och de
afgåfvo t. o. m. den i Paris oerhörda förkla-
ringen, att de ville återtaga hvarje köpt ar-
tikel, hvarmed kunden ej var nöjd.
Men hur kunna solida varor säljas till så-
dant pris? Det beror på massproduktionen.
Medan en dyrare butik i grannskapet säljer
t. ex. en enda hatt, säljer Au Bon Marché
kanske tio och gör naturligtvis större förtjän-
ster, ehuru dess hattar äro billigare.
Om den oerhörda tillströmningen af kun-
der kan ni själf göra er en föreställning, min
dam, eftersom vi nu stå utanför portalen,
tåligt väntande i en kö, som hemma i Sverige
skulle leda tanken till någon stor börsbazar
eller dylikt.
Därinne finnes ju också någonting för den
mest skilda smak, där bli alla kostymbegär,
alla icke alltför fantastiska modekapriser till-
fredsställda.
Där vänta toalettartiklar för furstinnan och
för arbeterskan — ja, t. o. m. för dräktre-
formdamen. För damer och herrar, för damer,
hvilka som målarinnorna Rosa Bonheur och
Louise Abbema samt perserfarerskan, madame
Dieulafoy, bära mansdräkt midt på gatan, och
för herrar, hvilka dela Sardanapalos’ och
Richard Wagners förkärlek för kvinnodräkten
(ja, det lär verkligen finnas en herre, som har
myndigheternas tillåtelse att bära kvinnlig
dräkt, emedan hans späda figur skulle göra
honom löjlig i rock och pantalonger).
— — Och nästa gång, min dame, in i
helgedomen, in i själfva »paradiset»!
Dttninggatan SI cHN3 Största urval <*4®
billigaste, men bestämda priser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0121.html
