Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 8 april 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120 IDUN 1892
Hrr Ranft, Carlscn och Hjertsledt torde ock förtjäna
omnämnas som resp. ärkebiskopen, riddar Olof och
kungamördaren Ranild. — Södermans vackra och
stämningsfulla musik väckte likaledes bifall. Flere
inropningar förekommo, däribland författarens.
Fru Véhon-Halvorsen afslutade i onsdags sitt gäst-
spel med utförandet af Violettas roll i »Trayiata».
I dag upptages ånyo » OiocondaD, sedan fru Östberg
du åter tillfrisknat efter en tids sjukdom.
Fjärde symfonikonserten gafs i lördags för fullt hus
under anförande af Andreas Hallen. Programmet
upptog endast tvänne nummer, men dessa så myc-
ket märkligare. Först kom Schumanns härliga mu-
sik till lord Byrons dramatiska dikt »Manfred», som
förut aldrig gifvits härstädes, undantagandes uver-
tyren, som spelats på flere konserter. Sångpartierna
utfördes af fröknarna Holmstrand och Almati samt
hrr Strömberg, Nygren, Grafström och Bröderman.
Det melodramatiska föredraget sköttes hufvudsakligen
af hr Engelbrecht samt fru Dorsch och fröken Zet-
terberg. Utförandet var synnerligen förtjänstfullt och
hedrar såväl dirigenten som hofkapellet och de öf-
riga uppträdande. Som slutnummer på programmet
var satt Beethovens utomordentligt målande och in-
tressanta pastoralsymfoni, hvars utförande af hofka-
pellet helt enkelt var mönstergillt. Symfonikonser-
tens hela program förtjänar att upptagas ännu en
gång.
K. Dramatiska leatern, som sedan i torsdags förra
veckan för till sista plats utsåld salong gifvit Au-
gust Blanches lustspel »Ett resande teatersällskap»,
och som i går ämnat gifva det nya programmet
»Bröllopet på Valéni», har måst uppgifva denna plan
på grund af från flere håll uttryckt önskan att ännu
några aftnar gifva det klassiska lustspelet, emedan en
stor publik, som önskat se detsamma, ännu ej lyckats
erhålla biljetter. Med vänligt tillmötesgåendende af
hr Lagerqvist att fortfarande som gäst utföra Ölän-
ders roll uppföres »Ett resande teatersällskap» därför
hvarje afton till och med om söndag, hvartill såsom
förpjäser de närmaste aftnarne gifvas »En kritikers
debut»; »Den inbilluingssjuke» samt »Mellan fyra
ögon» och »Kapten Puff».
Vasateatern gaf i onsdags för 125:te gången »Mi-
kadon», naturligtvis under lifligt bifall och för full
salong. ._____
Aulinska kvartetten afslöt i måndags sitt femte
arbetsår med en soaré, som värdigt anslöt sig till
alla sina föregångare. Den insats, den unga kvar-
tetten under dess skicklige ledare, konsertmästaren
Tor Aulin, gjort i hufvudstadens musiklif, är verk-
ligen af sådan betydelse, att den musikälskande all-
mänheten, särskildt den som håller på god och ge-
digen kammarmusik, bör anse det som en kär plikt
att fortfarande skänka sitt understöd åt de unge,
sin sak så hängifna förmågorna.
Att bifallet denna afton var lika lifligt som väl-
förtjänt, är det oss ett nöje att kunna konstatera.
Ilona Eibenschütz gaf i tisdags sin första konsert
härstädes. Tyvärr voro vi förhindrade bevista den-
samma, hvarför vi måste uppskjuta ett vidare om-
nämnande af hennes spel till efter hennes andra
konsert, som gifves i morgon lördag, likaledes i
Musikaliska akademien.
Fru Uttmarck, den framstående skådespelerskan
vid Dramatiska teatern, gifver skärtorsdagen en dra-
matisk soaré å nämnda teater, hvarvid antagligen
komma att uppföras: »Otellos hämnd» och »Kärlek
utan strumpor».
Idealerna.
Berättelse
af
C. O. Gumcelius.
Belönad med hedersomnämnande vid Iduns
stora pristäfling.
(Forts.)
»«ar ingen fara,» sade Anna föraktligt, »anser
c> Axel dem vara trefliga, betyder det, att de kunna
dricka punsch och berätta ungkarlshistorier, men
på samma gång sakna sinne för allt högt och
ädelt här i lifvet. Man känner till det där.»
»Tänk, om de vore sångare,» utbrast Siri lifligt.
»Axel är så road af musik, att det är ganska san-
nolikt, att någon af de där förtroliga vännerna är
musikalisk.»
»Matfriska tror jag man med säkerhet kan an-
taga dem vara,» inföll brukspatronen muntert, »och
således kunna Siri och Elsa påräkna beundrare,
medan Anna tiils vidare dväljes i de högre regio-
nerna och väntar på, att någon Schiller eller Sha-
kespeare skall förvilla sig hit till Finnsbo och
hjälpa henne att lösa lifvets gåtor.»
»Käre Collén,» sade frun, »att du alltid skall
reta Anna. Inte rår hon för, att hon fått ärfva
min smak för intelligenta sysselsättningar och där-
för ej kan finna sig tillfredsställd af den flärd och
prosa, som ni andra anse som det bästa af allt.
För öfrigt tycker jag, det är lindrigast sagdt mindre
lämpligt af en far att så där med ovarsam hand
vidröra känslor och kanske väcka till lif tankar,
hvilka hans unga döttrar förut ej ens anat.»
Medan frun med mycken själfbelåtenhet öfver
sitt lilla vackra tal återföll i sin vanliga värdiga tyst-
nad, tömde brukspatronen ett glas vin, i det han
kastade en komisk blick på de unga döttrarna.
Under den vecka, som förflöt mellan den omtalta
middagen och Axels ankomst, gick allt sin jämna
gång på Finnsboda, och man kunde åtminstone ej
af de unga damernas yttre uppträdande märka, att
deras lugn blifvit stördt. Anna läste och skref,
Siri musicerade och målade och Elsa deltog, kvitt-
rande som en fågel, i det stora hushållets skötande.
Det enda ovanliga var, att de ej en enda gång be-
höft resa in till Storeby, dit de annars hade ären-
den hvar och hvarannan dag.
På morgonen af den dag, då Axel väntades, frå-
gade brukspatronen, hvem som ville följa med in
och möta honom. »Vi taga vursten och spannet,
så kunna vi resa allesamman. Vill du, min
gumma?»
Men frun orkade inte, Anna ville ej, och de an-
dra flickorna hade icke tid.
»Dumheter,» utbrast brukspatronen förargad.
»Seså,» tillfogade han i den ton, som visade, att
den annars så glade mannen kunde taga husbon-
deväldet, då han ville, »någon måste följa med.
Skall det vara första gången Axel kommer hem och ej
finner någon emot sig. Om ni inte vilja, att jag
skall tro er vara riktiga höns, så kommer ni med.
Klockan tolf står vagnen för dörren.»
Och därmed gick han.
Antingen det nu var fruktan att räknas till de
där mindre snillrika varelserna eller om de må-
hända endast behöfde förevändingen af tvång för
att följa sina egna önskningar, alltnog ... på ut-
satt tid stodo de alla tre färdiga på trappan, iförda
de smakfullaste toaletter.
»Det var rätt,» sade fadern belåten och tillfo-
gade, sedan han tagit dem i närmare betraktande,
»och jag ser, att ni gjort er riktigt granna för
Axels skull, he, he, he!»
Bland de väntande, hvilka voro samlade utanför
den lilla stationen, märktes särskildt en grupp af
unge män, hvilka under skämt och skratt mönstrade
de förbigående. Då familjen från Finnsboda nal-
kades, inträdde dock en aktningsvärd tystnad, och
alla hufvudbonader sänktes liksom på kommando
mot jorden. Hälsningen besvarades vänligt, ocn
de unga damernas blickar flögo hastigt öfver alla
dessa förbindligt småleende ansikten. Riktigt. Där
funnos verkligen tre obekanta herrar och det rätt
stiliga till på köpet. Systrarna sågo ofrivilligt på
hvarandra, och deras redan förut goda färg blef
möjligen ännu en schattering djupare.
Lyckligtvis gaf tåget nu ankomstsignal, och allas
uppmärksamhet vände sig nu åt detta håll. Snart
syntes Axels glada ansikte i ett fönster, och några
ögonblick därefter var han hos de sina, omfamnad
och kringklappad. Sedan detta var öfverstökadt,
gick han bort till herrarne, där han äfven på^det
hjärtligaste välkomnades. Glada utrop och frågor
haglade.
»Och där ha vi ju er, I vattumän,» utropade han,
då han fick syn på sina Stockholmsvänner, hvil-
ka dragit sig något åt sidan för att låta hans
gamla bekanta få försteget. »Nå, hur finna ni er?
Hvad tycka ni om Storeby? Och Finnsbo?»
Ja, där hade de ännu inte varit.
»üro ni rent befängda? Ha ni varit häri öfver
fjorton dagar och ännu inte framfört mina häls-
ningar hem? Kanske ni inte ens känner min fa-
milj ?»
Nej, de hade ej haft tid. Jägmästaren hade
varit ute på mätningar, doktorn och notarien upp-
tagna af brådskande sysselsättningar.
»Nå, så skall då minsann inte fem minuter
gå förbi, innan ni åtminstone blifvit bekanta med
hvarandra,» sade Axel i bestämd ton, fattade dok-
torns arm och förde honom fram till familjen. De
öfriga följde.
Presentation och utbyte af artighetsbetygelser.
Man följdes åt genom stationshuset, och vid åsy-
nen af vursten utropade Axel: »Följ med oss hem
.nu. Det är ju god plats.»
Nej, det kunde de då inte. De hade göromål,
och det var blott för att hälsa på Axel, som de
slitit sig lösa en stund.
»Nå, så ät middag hos oss i morgon,» sade
brukspatronen vänligt. »Jag skall skicka vagn ef-
ter herrarne. Ni kunna då få språka i lugn med
min son och dessutom taga Finnsboda i betrak-
tande. Man påstår det skall vara värdt att se,»
tilläde han med en smula själfbelåtenhet.
De tackade, lofvade komma, och inom några
minuter var det ståtliga ekipaget försvunnet.
Ehuru Axel hade mycket att syssla med efter
hemkomsten från sin årslånga bortvaro, försum-
made han likväl ej att före vännernas ankomst
utföra sin skälmska plan och den för hvar och
en af systrarna särskildt. Han hade också den
stora tillfredsställelsen att se, huru ungdomen ef-
ter middagen, liksom genom en tyst öfverenskom-
melse, ordnade sig par om par.
Doktorn satt lugnt kvar på verandan, njutande
sin fina cigarr och läppjande på ett glas likör.
Axel bragte å bane frågan om olika måltidstimmar,
hvarifrån öfvergången var lätt till de olika sätt,
hvarpå måltider böra anrättas, mat och dryck.
Och i alla dessa ämne yttrade sig Elsa, som sys-
selsatte sig med ett handarbete, med intresse och
en förvånande sakkännedom, som hänryckte den
inbitne gurmanden.
Några ord, som jägmästaren fällde om det må-
leriska i det stora vattenfallet ofvanom bruket,
gåfvo Siri anledning att öppna ett samtal om skön
konst, hvari Bäck med ifver deltog. Då Axel se-
dan föreslog henne att visa sin kavaljer den gan-
ska rikhaltiga taflesamlingen, begåfvo de sig ge-
nast af, och man hörde då och då genom de öppna
fönsterna utrop af förtjusning öfver de skatter,
som samlats under generationer.
Anna stod en stund lutad mot en af pelarne
och lyssnade med ett något öfverlägset leende till
det. lifliga prat, som sorlade omkring henne. Slut-
ligen tycktes hon icke uthärda längre, utan gick
långsamt utför trappan, som förde ned i trädgår-
den, sedan hon först med en half blick uppmanat
den bakom henne stående notarien att göra säll-
skap. De stannade ett ögonblick för att se på
guldfiskarne i bassängen och fortsatte sedan in i
en skuggig gång. Något verkligt samtal ville dock
ej taga fart, och de började hvar för sig undra, om
ej betydlig öfverdrift legat i Axels berömmande
omdömen om dem. Slutligen bröt Anna isen ge-
nom att direkt kasta sig in i ämnet.
»Tycker ej notarien,» sade hon helt tvärt, »att
det är besynnerligt, huru personer med bildning
och inteliligens kunna finna nöje i att tala om
sådana saker, som vi nyss hört?»
»Hm ...» lät det från den något förbluffade unge
Percy F. LucJc & C:os HandelsaJtMébo-
I lag, den högt aktade och i sitt slag förnämsta fir-
man härstädes, utsänder under innevarande månad
n:r 2 af den serie priskuranter öfver sitt synnerligen
rikhaltiga och i allo utmärkta lager af specerier och
konserver m. m., som firman sisll. höst börjadepubli-
cera i Idun. Omslaget till priskuranten följer redan
med delta nummer, hvarefter med de båda nästkom-
mande numren af Idun kommer att följa den egent-
liga priskuranten. Genom att sammanfoga och be-
vara priskuranten i dess helhet erhåller hvarje hus-
moder en synnerligt fullständig och god hjälpreda be-
träffande priser m. m. inom denna bransch. Och då
härtill kommer, att vi hafva fullgoda skäl att rekom-
mendera dennafirma såsom förande uteslutande de bästa
varor, taga vi för gifvet, att våra husmödrar både i
hufvndstadeu ock landsorten skola finna del förenligt
med eget intresse att från Percy F. Luck & G:os
Ilandelsaktiebolag rekvirera sina behof i speceri- och
konservbranschen.
Innehållsförteckning.
Augusta Lundin. (Med porträtt.) — Själfbeherskning ; af
E. Z. — Stackars barn ; ögonblicksbilder af Ludvig Roman.
— Hvem bar rätt; en fråga för våra baldrottningar af J. D—f.
— Vårkänning ; poem af Octavio Beer. — I »damernas paradis» ;
paristeckningar för Idun af Alvar Arfwidsson. I. (Med por-
trätt.) — Tre systrar ; en sannsaga berättad af Vilma Lindhé.
(Forts.) — Akta planschverk och böcker; af Maria Nyström.
— Ur notisboken. — Teater och musik. — Idealerna: berät-
telse af C. 0. Gumcelius. Bel. med hedersomnämn. vid Iduns
stora pristäfling. (Forts.)
%
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
