Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 15 april 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128 IDUN 1892
Men så småningom började Axel märka, att hur
roligt hans upptåg med systrar och vänner än i
början var, hotade det likväl nu alt alldeles fördärfva
det nöje han väntat sig af »vattumänaens» vistande
i Storeby. Doktorn satt som fastspikad vid ser-
veringsbordet, och det stötte på omöjligheter att
få honom med på en promenad eller upp i Axels
enskilda rum för att tala en smula förstånd. Lika
illa var det med jägmästaren, som musicerade och
ritade och lefde i en konstens värld, där han
tyckte? hafva glömt, att det fanns något annat till.
Det var likväl ej utan, att han på senare tider
blifvit litet mer sällskaplig och slog sig tillsammans
med den öfriga familjen. Värst var det dock med
notarien. Strax efter sin ankomst fångades han
af Anna, som tillsporde honom om nyheter och
berättade, hvad hon själf läst och tänkt och skrif-
vit, sedan de sist träffades, och så var han förlo-
rad för alla andra.
»Det vore då löjligt,» tänkte Axel, »om mitt
skämt skulle blifva allvar,» och så föresatte
han sig att anställa noggranna iaktagelser ^nästa
söndag, ty det hade blifvit en vana, att de då utan
vidare bjudning åto middag på Finnsboda.
Det var ovanligt varmt denna dag, och för att
bespara vännerna besväret att gå i hettan lät
Axel spänna för en lätt vagn och åkte själf in
för att hämta dem. Han fick doktorn bredvid sig,
medan de andra åkte i baksätet. Och nu skulle
profvet börja.
»Min käre Fors,» öppnade han attacken, så snart
de kommit ifrån den ojämna stenläggningen, »det
var då riktigt rart att få språka med dig en
stund.»
»Åh,» genmälde den andre, »jag är minsann så
ofta ute hos dig, att jag snarare förvånar mig öf-
ver, att du ej ledsnar på mig.»
»Så du talar,» sade Axel afböjande- »Men säg
mig nu, hur trifs du här nere på bondlandet?»
»Alldeles förträffligt,» svarade doktorn. »Jag
vet mig knappt hafva vistats på en angenämare
plats... och detta,» tilläde han, »har jag natur-
ligtvis i första rummet att tacka dig för, som in-
fört mig i din familj, där jag rönt så mycken
vänlighet.»
»Åh bevars, så artigt och gentilt sagdt,» skrat-
tade Axel. »Annars tycker jag, att du bör hafva
så lagom roligt därhemma, så som du uppoffrar
dig att hålla mina föräldrar sällskap, ty att Elsa
också sitter där med sitt eviga broderi, kan just
inte vara vidare trefligt för dig, så barn som hon
är.»
»Barn ...» utropade doktorn förvånad.
»Ja visst,» fortsatte Axel. Hon är ju bara en
sjutton, aderton år och har just aldrig varit ute
i världen.»
»Det må vara,» genmälde Fors ifrigt, »men hon
är i alla fall en af de sötaste flickor jag vet, och
hvad förstånd och praktisk erfarenhet beträffar,
går hon bestämdt vida öfver hundratals, som äro
både dubbelt och tredubbelt så gamla som hon.»
»Åhå,» tänkte Axel och böjde sig fram för att
dölja ett leende, »det låter misstänkt,» hvarefter
han högt tilläde: »Det var nog hvad du slår
högt på komlimanger i dag, ty du vill väl icke
på allvar söka inbilla mig, att du, som varit så
mycket med och sett så många charmanta kvin-
nor, ens skulle tänka på att jämföra dem med en
liten landtflicka, som visserligen är rätt snäll och
ser ut som folk mest, men totalt saknar det där
egna, som följer med en dam af värld.»
»Ja, ni bröder äro då de blindaste af alla va-
relser,» utfor doktorn förargad. »Jag skulle just
vilja veta, hvad som fattas fröken Elsa i världs-
vana. Hon skulle i denna stund vara en pryd-
nad för hvilken krets som helst, ja, om det så
vore vid själfva hofvet!»
»Ha, ha ha,» skrattade nu Axel så högt och
hjärtligt, att jägmästaren resta sig, stack fram huf-
vudet mellan dem och frågade, hvad de hade så
roligt åt.
»Ingenting,» sade doktorn hastigt, innan Axel
hann yttra ett ord. Och så talades ej mera
härom.
Efter middagen berättade Siri, att hon fått hem
nya noter, däribland en duett af Hallström, hvil-
ken tycktes vara förtjusande. Skulle jägmästaren
vilja försöka den?
»Med största nöje,» svarade denne och reste
sig.
»Men, kära Siri,» utropade Axel, »kan du då
inte låta honom få vara i fred så lång stund, som
han smälter maten?»
»Du begagnar ibland bra underliga uttryck,
snälle Axel,» sade Siri rodnande, »min mening var
blott att fråga, om det roade jägmästaren.»
»Ja, det skulle det också göra,» inföll denne
artigt, men Axel, som i dag föresatt sig att gifva
noga akt, tyckte sig finna, att det ej märktes sär-
deles stor entusiasm hos någondera.
»Ja, senare då,» afgjorde hon, »dagen är ju
lång. Snälla mamma,» fortsatte hon, »få vi ut
lite’ förfriskningar i parken, så slå vi oss ned där
allesammans, medan mamma och pappa taga lilla
middagsluren.»
Förslaget vann bifall till och med af notarien.
Den enda, som ej tycktes belåten, var Anna, hvil-
ken sade sig skola skrifva bref först och aflägsnade
sig med en kort bugning för sällskapet.
»Det fick du för ditt besvär,» skrattade brukspa-
tronen.
»Collén,» sade frun förebrående.
»Vi få väl trösta oss ändå,» menade Axel, och
så gåfvo de sig af-
Under promenaden kom Siri att gå bredvid no-
tarien och var så full af muntra infall och ett
visst oskyldigt koketteri, att den annars så all-
varlige unge mannen tinade upp och började språka
helt gladt och otvunget. Vid framkomsten till den
bestämda platsen slogo de sig också ned bredvid
hvarann och fortsatte samtalet, hvari de öfriga
snart indrogos, ett samtal, som berörde allt möj-
ligt, och däri infallen som lätta bollar flögo från
den ene till den andre.
Axel var förtjust. Nu befann han sig i sitt
rätta esse och njöt för första gången odeladt af
sina kära vattumäns sällskap. Men hvad studi-
erna beträffar kom han ingenstans. Där sutto
Siri och notarien och här Elsa och jägmästaren
och sågo helt belåtna ut med hvarandra. Och
doktorn låg på rygg i gräset och pratade tok, utan
att synas hafva en tanke på »den sötaste flicka
han kände».
»Men hvar bief Anna af?» utropade plötsligt
Axel.
»Hon sade ju, att hon skulle skrifva ett bref,»
svarade Elsa.
»Nå, det kunde hon väl hunnit med nu,» åter-
tog brodern. »Det måtte vara en viktig afhandling,
hon nu sätter ihop.»
»Fröken Anna är mycket litterärt anlagd,» sade
notarien. »Jag har haft nöjet se några af hennes
uppsatser och de äro alldeles utmärkta så till in-
nehåll som form.»
»Ja, den som hade en sådan begåfning,» inföll
nu Siri lite’ spetsigt. Kanske jag kunnat öfva upp
mig, om jag lagt mig vinn därom, ty mina kria-
böcker ansågos i skolan som något särdeles char-
mant. Men som jag just aldrig trodde därpå och
för öfrigt Anna redan börjat bli så där lärd, tyckte
jag det var nog med ett snille i familjen och slog
mig därför på de där enfelare sakerna, som jag
nu sysslar med. Men nog skulle det vara bra
roligt att få ett sådant loford, som Anna nyss fick
af notarien,» tillfogade hon med en ofantlig suck.
Notarien såg på den unga flickan med ett le-
ende, som tycktes säga, att hon var alldeles till-
räckligt förtrollande, som hon var. Och han hade
ej så orätt, ty den skälmska blicken ur dessa
djupblå ögon, hvilka strålade mot honom under
de mörka ögonhåren, kunde hafva förvridit huf-
vudet på hvem som helst. Lägger man härtill
fina drag, fulla af lif och intelligens, samt en gra-
ciös figur, inhöljd i en tunn, nästan hvit dräkt,
har man för sig den behagliga bilden af Siri
Collén.
Innan notarien hann formulera ett svar, som
ej alltför tydligt uttryckte hans tankar, hördes
steg på den vid sidan liggande sandgången, och
ögonblicket därefter inträdde Anna på den öppna
platsen.
Om hon särskildt sökt efter ett tillfälle att fram-
ställe andens makt öfver och förakt för materien,
kunde hon ej funnit en lämpligare illustration än
där hon nu stod och lät en allvarlig, något med-
lidsam blick sväfva öfver det framför henne i alla
möjliga bekväma ställningar lägrade, muntra säll-
skapet. Själf såg hon, som man säger, bra ut
liksom alla öfriga medlemmar af familjen, men
då ytan var det hon minst ville tänka på, för-
smådde hon de hjälpmedel toaletten erbjuder att
låta ett utseende framstå på fördelaktigt sätt.
Ehuru hennes svarta spetsklädning var vida dyr-
barare än systrarnas lätta sommardräkter, gjorde
den likväl ej på långt när samma effekt, och man
skulle nästan kunnat tro, att den varit lånad, så
illa satt den. Till följd af att hennes ögon voro
något svaga och därför ej tålde det starka sollju-
set, bar hon en ofantlig, af henne själf uppfunnen
trädgårdshatt, gemenligen Annas sommarnöje kal-
lad, hvilken utgjorde systrarnas fasa. Det var så-
ledes en icke ringa kontrast mellan henne och den
eleganta, behagliga grupp hon nalkades.
Notarien, som plötsligt återfått sitt vanliga,
mörka utseende, skyndade upp och förde henne
till en af grässofforna, där de båda slogo sig ned.
De voro snart inne i ett allvarligt samtal, under
det de öfriga fortsatte sitt lätta skämt. Den lu-
rande spionen iakttog dock, att den filosofiske
unge mannens blickar litet emellan flögo bort till
de öfriga, och att han ej ägnade så full uppmärk-
samhet som vanligt åt det lärda samtalet.
Då Siri fann sig så snöpligt beröfvad sin ka-
valjer, riktade hon sitt anfall mot doktorn, och det
med en kraft och ifver, som tvingade denne att
rent af sätta sig upp för att försvara sig. Den
unga flickan var af en eller annan orsak ovanligt
uppsluppen och utvecklade en nästan feberaktig
liflighet. Ehuru hon ju alltid var munter och glad
och gärna skämtade med ungherrarne, hade
likväl ingen sett henne gå så nära ett verkligt ko-
ketteri som just nu, och syskonen betraktade henne
med förvånade blickar. Axel sade dock för sig
själf, att det var märkvärdigt, hvad lilla syster
vuxit till sig. Hon var ju alldeles briljant.
(Forts.)
%
Från Th. Lunds kappaffär, Drottninggatan
27, följer med detta nummer till Iduns prenumeranter
i hufvudstaden ett ståtligt cirkulär, rikt illustreradt med
modeller öfver de nyaste vår- och sommarmoderna i kapp-
väg. Hr Lunds etablissement har under sin jämförelse-
vis korta tillvaro vunnit synnerligt förtroende och blif-
vit en af de mest bemärkta affärer i Stockholm.
Från Iduns läsekrets.
»Konsten att gifva middag»
har nyligen varit föremål för en för öfrigt ganska
kvick uppsats af »Herna». Hoppas författaren be-
näget ursäktar, att undertecknad vågar anmärka
mot några punkter i densamma.
I senare delen af uppsatsen påstår »Herna», att
»en med rätta utdömd sed är att lägga tandpetare
på bordet». Det vore verkligen stor skada, om
»denna sed» skulle upphöra, hvilket dock lyckligt-
vis ej är fallet, och det är verkligen förvånande,
att »Herna», som för öfrigt synes fullt hemma i
det ämne hon behandlar, ej vet, att numera vid
finare middagar användas små ’ställ med tandpe-
tare vid hvarje kuvert.
Att, som »Herna» föreslår, företaga denna ope-
ration i allsköns ensamhet, då man rest sig från
middagsbordet, låter sig väl svårligen göra, då sam-
varon ju alltid fortsättes åtminstone någon timme
sedan.
Ty huru präktiga tänder man än har, fastnar
ovilkorligen en mängd matrester mellan desamma,
hvilka, om de få kvarstanna, genom salivens inver-
kan bilda frätande syror.
Trots »Hernas» järemiader öfver »den afsky-
värda seden» att använda sköljkoppar, synes den,
som hon äfven själf säger, »åter vinna insteg».
Och då nu en gång så märkvärdigt händer, att
ett mode är nyttigt och hälsosamt, hvarför i all
världen ej då taga fasta därpå?
»Herna» går ändå så långt i medgifvande, att hon
finner munhygienen »beaktansvärd», men för att
praktiskt tillämpa ett af de första villkoren för
att uppnå ett godt resultat ryser hon och undrar,
om »ej en lämpligare plats än matbordet finnes
för dylika intima förrättningar». Förmodligen hy-
ser »Herna» vis-à-vis sköljkoppar samma åsikter
som om tandpetare, att de böra användas »i all-
sköns ensamhet», ehuru det väl svårligen låter sig
göra vid eller efter en middag.
Jag skulle tvärtom vilja tillråda »Herna» och
de, som tilläfventyrs läsa dessa rader, att efter
hvarje måltid, den må nu vara finare eller tarfli-
gare, ordentligt använda så väl tandpetare som
sköljkopp. Det skulle säkert lända så väl dem
själfva som deras barn till fromma.
Tandläkare.
Innehållsförteckning.
Constance Hultin ; af Ellen Key. (Med porträtt). — Påsk ;
efter Adolf Böttger, af J. N—g. — Våra studentskor ; ett litet
bidrag till den svenska kvinnoemancipationens historia af 5.
M. I. — »Iduns skollofskoloni». — Våren på landet ; af
Thore Blanche. — Hvarför sjunga vi ej mera? — Tre systrar;
en sannsaga berättad af Vilma Lindhé. (Slut från föreg. n:r.)
— Ur notisboken. — Teater och musik. — Idealerna; berät-
telse af C. O. Gumcelius. Bel. med hedersomnämn. vid Iduns
stora pristäfling. (Forts.) — Frän Iduns läsekrets.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
