Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 17. 22 april 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I D U N 1892
130
En äkta vänskap alltid röjer sig En otjänst ofta kärlek gör, när den
Just i att säga nej i rättan tid. Vart bifall har till mål, vårt bästa ej.
J. JV. V. jjOETHE.
nior gingo råd. Resultatet blef, att lilla Pau-
line skulle sändas ut till landet — det rik-
tiga landet, där det glada barnasinnet ordent-
ligt skulle kunna fä rusta ut i skog och
mark. En familj af föräldrarnes vänner var
bosatt i stockholmstrakten, och där fick nu
den unga flickan sitt nya hem.
I detta hus vistades som lärarinna för bar-
nen en mademoiselle Braun, som ägde den
mindre vanliga talangen att vara en rätt
skicklig harpvirtous. Om lilla Pauline hade
några musikaliska anlag eller ej, det hade
aldrig någon tänkt på att fråga efter i en
tid, då ännu icke musikdilettantismens onda
ande besatt all världen. Men till mademoi-
selle Brauns harpspel lyssnade hon med ett
så ifrigt intresse och sådan förtjusning, att
lärarinnan fann sig föranlåten att — till en
början halft på lek — böja den lillas späda
fingrar till de första enkla knäppningarna
på harpans strängar. Hou visade den otvä-
tydigaste läraktighet, och detta äggade att
drifva undervisningen på fullt allvar. Och
när Paulines moder, som ej hade aning om
dessa lektioner, i slutet af sommaren kom på
besök, öfverraskade henne dottern med en
riktig liten konsert på guvernantens instru-
ment, hvilket hon — för att nå — måste
traktera, uppklifven på en hög träpall.
Föräldrarne fingo härigenom ögonen öppna
för dotterns begåfning, och i goda villkor som
de voro, sparade de hädanefter intet för den-
sammas utveckling. Under uppväxtåren erhöll
Pauline sålunda sin utbildning i harpspel för
den namnkunnige A. E. Pratté, medan den
vackra sångröst, som hon ock bevisade sig
äga, ingalunda försummades, utan äfven ge-
nom framstående undervisning — bland an-
nat af J. A. Berg —- bildades till konstnär-
lig fulländning.
* £
*
Vid helt unga år ingick Pauline Landby
äktenskap med destillatorn Wilhelm Åhman.
I hufvudstadens musikaliska kretsar gjorde
sig hennes framstående talanger snart upp-
skattade och anlitade, och utom att den unga
frun i den tidens många olika musiksällskap
intog en framstående plats, utöfvade hou ock
en omfattande verksamhet som lärarinna i
såväl sång som harpspel. Hon uppträdde
emellertid ännu icke offentligt, ehuruväl många
gånger hennes harpspel anlitades för ackom-
pagnement vid konserter och föreställningar
å k. Operan. Vid dessa tillfällen höll hon
sig dock alltid helt blygsamt undan och ut-
förde sitt parti — bakom kulisserna !
Så kom år 1849 den genialiske veronesa-
ren Jacobo Foroni till styret för k. hofkapel-
let, där han upptog Berwalds fällda takt-
pinne. Denne energiske dirigent med sin be-
resthet, sin stora erfarenhet och sin mera
europeiska syn på konsten fann mycket att
reformera inom kapellet, i hvilket han på en
förunderligt kort tid inblåste sin eldiga, konst-
närliga ande. Särskildt fann han sig mycket
missnöjd med, att kapellet alldeles saknade
harpa, hvilket instrument i utlandet sedan
många år allmänt upptagits i orkestrarne.
Vid en konsert, som Mathilda Berwald
(sedermera friherrinna Akerhielm) det följande
året gaf å operan, hade Pauline Ähman vid-
talats att medverka med sitt harpackompag-
nement, som vanligt — bakom kulisserna.
Knappt hade detta nummer afslutats, förrän
Foroni i högsta extas kommer inrusande bak-
om scenen.
»Här finns ju en harpa; här finns ju en
harpartist! Utmärkt! Utmärkt! Måste ge-
nast engageras! Genast!»
Och som en blixt slår han ner öfver den
förbluffade lilla frun, själf en smula konster-
nerad öfver att finna artisten vara en kvinna.
Men detta kommer honom ej att tveka —
det var ej så hans sätt, när han en gång
fått något i sitt hufvud. Hur han nu bear-
betade, öfvertalade, tubbade — slutet blef,
som han ville hafva det, och vid en Martha-
föreställning en vacker novemberkväll samma
år förvånades operans eleganta parterrpublik
af att nere i orkestern, inom de välbekanta
hornmynningarnas guldglänsande sköldborg,
midt bland fagottpipor och violoncellhalsar
se resa sig ett nytt instrument och bland de
tnanliga artisterna finna en kvinna: Pauline
Ähman oeh hennes harpa!
Älskvärda läsarinnor, ännu i dag äro de
damer lätt räknade, som vågat på att ägna
sin musikaliska talang åt ett offentligt tea-
terkapell, och du må betänka, hvad det ville
säga den tiden, för mer än fyrtio år till-
baka! Stockholmspubliken, för hvilken den
intagande artisten förut, om ock på mera en-
skilda vägar, var välkänd, vande sig dock
snart att se henne på sin plats i kapellet;
och då hennes harpas sällsynt klara och väl-
ljudande toner trängde genom de öfriga in-
strumentens stämmor eller ensamt ledsagade
något vokalt parti, spelade hon sig allt mera
och närmare in i sina åhörares ynnest och
hjärtan genom den själfulla innerlighet, som
alltid kännetecknade hennes spel.
Den plats som ledamot af hofkapellet, Pau-
line Ähman intog om hösten 1851, bibehöll
hon med aldrig svikande plikttrohet och un-
der en aldrig afstannad konstnärlig utveck-
ling i trettio långa år. Hon grånade på sin
post, men åren förmådde likä litet samla
något af sitt damm öfver hennes lifliga, vakna
och intelligenta sinne som med en enda bråk-
del af en ton nedstämma strängarne på hen-
nes instrument. Tvärtom. Harpans roll in-
om orkestermusiken, som var jämförelsevis
obetydlig vid tiden för Pauline Ahmans för-
sta engagerande vid k. operan, har med
åren alltjämt växt och i den wagnerska ope-
ran slutligen kommit till en förut oanad be-
tydelse, något som alltjämt tvang utöfvarin-
nan framåt och på den framskridna ålderns
dagar föreläde henne de svåraste uppgifterna.
År 1871 anställdes fru Åhman som lära-
rinna vid den då nybildade harpklassen vid
Musikkonservatoriet, en plats som hon ända
till förleden jul med oförminskadt nit be-
stridde. Och ännu i denna dag ägnar hon
sina sena krafter och sitt brinnande intresse
åt undervisningen af ett par privata elever.
¥
*
Den 20 dennes, senaste onsdag, fyllde den
gamla konstnärinnan sitt åttionde år. När-
mast af denna anledning har Idun i veckans
nummer velat bringa sina läsarinnor hennes
I bild, och å deras vägnar gjorde den, som
skrifver dessa rader, för några dagar sedan
ett besök i det konstnärligt ombonade lilla
hem å Östermalm, där fru Åhman under en
dotters kärleksfulla vård framlefver sin sena
ålder, ännu med obrutna krafter till kropp
och själ.
Med en flickas liflighet leder ännu den
åttiåriga konversationens trådar, och med
ett förundransvärdt minne för tilldragelser
och tider, som ligga vida mer än en van-
lig människoålder tillbaka, förenar hon ett
vaket intresse för dagens alla frågor och
företeelser. Gärna sitter man som stum åhö-
rare, när hon rullar upp taflor från dessa längst
förgångna dagar ur sitt minnes album; men
kommer talet in på saker, som ligga oss när-
mare, ryckes man snart med af den esprit
och träffsäkerhet, hvarmed denna gamla kvinna
förstår att bedöma en ung tid. Fort glida
stunderna hän i ett sådant sällskap.
»I Östermalms församling är jag född, i
åttio år har jag nu bott där, och här vill jag
också dö,» sade hon. »I kyrkan här tätt
invid ligga mina föräldrar begrafna; jag tyc-
ker om att vara nära mina kära. »
Ett så långt lif i en församling — det
kan kallas stabilitet! Eller kanske än hellre
trohet-, ty det var något af den glansen i hen-
nes blick, när hon talade om sina försam-
lingsminnen.
Med rörande stolthet visade hon det vackra
album, hon vid sin afgång år 1881 erhöll
som en minnesgåfva af kamraterna inom hof-
kapellet och k. teaterns artister. »Den snälle
Norman öfverlämnade det själf, och han höll
ett så hjärtligt tal! Och så var det blom-
mor ... så mycket blommor!»
Det var idel bekanta ansikten och namn,
som rymdes inom dessa permar. Hjärtliga
inskriptioner — karaktäristiska för hvars och
ens skaplynne — vittnade otvätydigt om de
varma sympatier, som omhuldade den gamla
bland äldre och yngre kamrater, manliga och
kvinnliga.
»Allas gamla tant —• det var, hvad jag
var,» sade hon och log genom tårarne.
I slutet af albumet fanns en särskild af-
delning för hennes elever. Med tillgifna ord
talade hon om dem alla, men med förkärlek
dröjde hon vid bilden af en ung man; det
var den skicklige harpisten C. O. Lundin,
som sedan han under ett par år fyllt sin
gamla lärarinnas plats i vårt hofkapell, nu
brutit sig en vacker och det svenska namnet
hedrande bana i Paris, där han för närva-
rande har ett utmärkt engagement vid Opera
comique.
På en hedersplats i salongen stod den
gamla artistens trognaste vän — harpan. Och
ännu ljuda hvarje dag dess strängar under
hennes händer.
Den föryngrande makt, som säges bo i
musiken, har också sannerligen tryckt sin
stämpel på denna dess trogna utöfvarinna,
som vid sitt åttioårs-jubileum med så barna-
klara ögon kan se på lifvet, med så varmt
hjärta älska det och med så friska toner för-
Ijufva det.
Lycklig den, för hvilken det så kvällas!
Johan filord/ing.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0134.html
