Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 22 april 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 I DUN 131
Hemmets makt
tt hem! jtivar finnes väl ett ord,
Som är så dyrt och kärt?
Tdvad finns uppå den vida jord
SMcr eftcrsträfvansvärdt
jjln hemmets solbelysta vrå,
jDit världens väder icke nå.
SMen är dig rätt dess sällhct kär,
Tlar du väl tänkt uppå,
TIur mycket ansvar hemmet lär,
ftiar långt dess makt kan nå,
fUur samtid och hur eftervärld
Sin daning få invid dess härd?
Ty hemmet är en liten värld,
jDet är den storas frö.
Om altarflamman vid dess härd
Tår slockna ut och dö,
jDå blir det äfven mörkt och kallt
3 vida världen öfverållt.
Som vattnet för en kastad sten
3 stora ringar går,
Så hemmets anda, ond som ren,
Tfill vida kretsar når.
Zfrån hemmet flödar ondt och godt,
~öch framtid skördar, hvad det sått.
Trån hemmet gå de unga ut
Och ge åt tiden drag,
Som danades hos dem förut
3 svunnen barndomsdag.
1Vår framtids släkte bildas där,
Och denna blir, som hemmet är.
Så låt oss hålla trogen vakt
Omkring dess tempelrund
"Och jaga hvarje oren makt
3från den helga grund
Och värna om med heligt nit
Tör flärd och villa, kif och split!
Och låt oss tända, klar och ljus,
jDcn klara lågans sken,
tÄtt den må brinna i vårt hus,
TMå stråla silfverren
Och lysa än i nattens väkt
Tör nutid och för eftersläkt!
S. Caroli.
»Små krukor ha också öron».
\i§j|er värt barn? Hör värt barn? Det är frå-
TTJ! gor, som, kanske ej alltid uttalade, dock
med bäfvande oro väckas i moderns sinne de
första dagarne bon sluter barnet i sin famn.
Hvilken fröjd, då det genom att sluta ögat
vid starkare ljussken eller genom att spritta
till vid ett häftigt buller visar, att det både
hör och ser! Och dock huru försynda vi oss
ej längre fram mot dessa barnets båda sinnen!
Lille pysen har varit olydig och ställts i
skamvrån. Den lilla munnen skjuter fram
som ett litet tryne, lilla näsan rynkas, och de
nedslagna ögonlocken dölja den djupt föro-
lämpade blicken. Mamma kan ej underlåta
att med en liten puff göra pappa uppmärk-
sam på den lille syndarens komiska utseende.
Men i detsamma har den lille mannen tittat
upp och får strax af mammas min ett intryck
af, att det ej ändå är så allt för illa att
straffas för odlydnad.
»Huj kan du tillåta dej att tätta en så
häj illa skujad knif på bojdet?» säger lillan
med mammas ton och sätt. Det låter för
komiskt i den lilla husmoderns mun. En
snabb leende blick från far till mor får henne
att tro, det hon sagt någonting riktigt kvickt,
och oaktadt alla mammas allvarliga framställ-
ningar om det opassande för en liten flicka i
att tillrättavisa tjänarinnan, skall lillan ändå
finna, att det ändå ej var så dumt, och snart
upprepa detsamma.
De snabbt utbytta blickarne, det förstulna
leendet vid några af barnets omedvetet ko-
miska yttranden eller kvickheter skapa dessa
tråkiga, 1illgamla och näsvisa ungdomar, hvilka
äro en plåga för hela umgänget.
»Sådana ögon,» hviskar väninnan åt den
förtjusta modern, just då lillan efter verkställd
nigning rustar till återtåg. De små uppmärk-
samma barnaöronen uppfånga hviskniDgen,
och fåfängans första frö är lagdt.
»Åh, där kommer den odrägliga fröken G.;
säg till, att jag är utgången!» Lillan spärrar
häpen upp ögon och öron : hennes mamma
narras! Och hon som alltid trott det vara
en stor synd ; men efter mamma gör det, kan
det ej vara så farligt.
»Känner mamma hvem det här är: Hä!
j hum! jag måste be att få säga.» Det ligger
en oefterhärmlig komik i tioåringens lyckade
imitation af den gamle, litet besynnerlige »far-
brodern». En ryckning kring mun, och alla
mammas förmaningar om vördnad för äldre
personer äro förspillda.
»Det är fullkomligt ursäktligt, om gossarne
ej kunna sina lexor för magister Z., ty de äro
så oförnuftigt långa. Det är helt säkert ren
fåfänga, för att skryta med, huru långt han
hunnit med dem. Att det sker på bekostnad
af barnens helsa, bryr han sig ej om.»
Att detta klander sker på bekostnad af
hennes i rummet bredvid sittande gosses akt-
ning för sin lärare, bryr sig den tanklösa
modern ej om.
»Nog är det bra, men inte är det roligt,»
skämtar pappa i ett sällskap, där det blir
fråga om nykterhetssträfvandet. Alla ädla
förmanniogar om ett måttfullt lif anslå ej
mera tolfåringen, som uppfattat orden, men
ej förstår, det under skämt mången åsikt
yttras, som man ingalunda på allvar ville
understöda.
Att låta barnen vara inne, då man har be-
sök är alltid mycket förkastligt. Antingen
äro de besökande kloka nog att ej vilja skada
barnasinnet med ett samtal, som vore ohelso-
samt för den outvecklade uppfattningen och
det omogna omdömet, och då blir barnets
närvaro ett besvärligt tvång för den besökande,
eller är det tanklösa pladdrerskor, hvars oför-
nuftiga prat kanske för hela lifvet sätta fläc-
kar på barnets karaktär.
Det finnes tusende tillfällen, då man glöm-
mer, att barnen både se och höra. Än grä-
lar man på tjänarinnan i barnets närvaro,
men fordrar ändå, att barnet skall hafva re-
spekt för henne. Än låter man tjänarinnan
utan kontroll berätta för barnet hvilken saga
som helst. Än har man tagit humör vid
något möte eller på något kafiekalas och ut-
gjuter sin förbittring för sin man, utan att
tänka på barnets närvaro. Än sticker man
själf en sockerbit i munnen, under det man
förmanar barnen att ej vara snåla.
Och barn ej blott se och höra, de reflek-
tera äfven.
Detta är väl värdt att beaktas, och det
ligger säkert en djup erfarenhet till grund för
det gamla hedervärda ordspråket: »små krukor
ha också öron».
Maria Nyström.
Sista ackordet.
Skizz af Hj.
I.
S
är ute i salen klingade valsens toner;
men endast dämpade, nästan melanko-
liska, trängde de in i det lilla matt upply-
sta, röda kabinettet, där de båda hvilade ut
efter dansen.
De tycktes försjunkna hvar och en i sina
tankar utan afsikt att bryta tystnaden; åt-
minstone gjorde ingendera något försök där-
till. Han höll ögonen nästan oafbrutet fä-
stade på golfvet; då och då riktade han dem
dock med en varm glöd på henne, men rå-
kade hon se åt honom just då, tycktes han
med förnyadt intresse betrakta märkvärdighe-
terna på golfvet. Hon åter lät blicken irra
kring väggarne, tills de stannade vid en
tafla.
»Tycker ni inte, att den där taflan är bra
tilltalande?» frågade hon slutligen. — Det
var den bekanta »Sista ackordet», där man
ser honom vid pianot i salongen just, alslu-
tande valsmusiken, hvarvid paren dansa
ut i salen bredvid och hon med armen
om hans hals låter deras läppar mötas.
»Jo,» kom det långsamt, liksom om han
endast med svårighet kunde slita sina tankar
från det ämne, hvaröfver han nyss grubblade,
»om det blott vore verklighet?»
»Verklighet,» upprepade hon, fortfarande
med sina stora, djupa ögon på taflan; »hvar-
för skulle det icke kunna vara verklighet!»
»Kanske!» — Det egendomliga tonfallet,
hvarmed han yttrade detta lilla ord, tvingade
henne att se på honom, som långsamt räckte
fram handen, under det han osäkert fortfor,
»om ni vill?» —- Helt omedvetet hade hon
fattat hans hand och stod där blyg och för-
virrad.
»Vill du,» hviskade han sakta, i det han
lade armen om hennes lif, och lika sakta,
nästan ohörbart kom det lilla efterlängtade
ja-ordet.
De hörde icke längre sorlet därutifrån,
glömmande allt, utom att deras hjärtan nu
funnit hvarandra, och först när musiken slu-
tat och de öfriga gästerna hördes nalkas,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
