Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 17. 22 april 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iDUN 133
18ÖÜ
dicÎDe studerande beredd vid Karolinska insti-
tutet i hufvudstaden, och att andra mindre
förändringar i undervisningens anordnande, som
funnos behöfliga för dessa studerande, kunde
af vederbörande fä vidtagas.
Sålunda hade en viktig del af hvad Sven-
sén 1865 åsyftade blifvit lag. Kvinna fick af-
lägga hvad vi i hvardagsspråket kalla studentexa-
men eller den, som utgör inträdesexamen till
våra universitet. Härmed var nyckeln till det
akademiska lärdomstemplet henne lemnad, alla
dess delar stodo henne öppna. Och till dess
medicinska afdelning inbjöds hon särskildt ge-
nom enkom för henne där vidtagna anordnin-
gar samt genom den henne uttryckligen medgifna
rättigheten till läkareyrkets utöfning. Till stu-
dierna för filosofie-doktors graden eller för de
juridiska examina lockades hon väl ej af nå-
gon motsvarande rättighet; men hon fick nu
tillfälle öppnadt att genom afläggande af dessa
lärdomsprof, särskildt de förstnämnda, meritera
sig för enskilda befattningar, som förut aldrig
anförtrotts åt kvinnor.
Och nu komma vi efter denna redogörelse
för den Svensénska motionens öden tillbaka
till den fråga, hvarifrån vi utgingo : Hvilka
hafva resultaten blifvit af denna med långvarig
och häftig strid framkallade reform? Har den
svenska kvinnan visat sig värdig den höga
tanke, åtskilliga hennes entusiastiska försvarare
uttalade om hennes förmåga att tillgodogöra
sig de bildningstillfällen, som genom 1870 års
kungabref slutligen öppnades för henne? El-
ler hafva professor Ribbing och generaldirek-
tör Huss fått rätt i sitt påstående om hennes
oförmåga till strängt vetenskapliga studier ? Och
har hon vidare genom studentexamen och aka-
demiska studier, såsom andra förutspådde, för-
ryckts från sin naturliga riktning och bestäm-
melse? Har hon utträngt mannen från det of-
fentliga lifvet och på honom i stället öfver-
flyttat de husliga bestyren? Hafva, kort sagdt,
förhållandena blifvit upp- och nedvända i vårt
samhälle?
Svaret på alla dessa frågor skola vi i nä-
sta afdelning af vår uppsats söka lämna.
En krona.
Skiss för Idun af »Kalle Lyckligt.
S
nälla Karl, får jag prenumerera på Idun,
det skulle vara så roligt,» bad min Anna
en dag.
Om hon fick? Min lilla godhjärtade, sparsamma
hustru bad så sällan om någonting för egen del,
att denna bön riktigt gladde mig. Jag öppnade
min börs, i det ena rummet låg där en blank, ny
krona.
»Se, Anna lilla,» sade jag och pekade på kro-
nan, »minns du den där dagen vid juletiden?»
Det mindes hon visst, det syntes nog.
»Tänk, om jag skulle skrifva om det i Idun; jag
kunde ju kalla min lilla historia »En krona» eller
något sådant.»
»Asch,» sade hon, »berätta nu inte det för hela
världen!»
Men jag tyckte, att »hela världen» gärna kunde
få veta, att jag har den snällaste af alla små
hustrur, och jag går nu och undrar öfver, om hon
en vacker dag skall få se sig afritad i den tidning,
hon kallar »sin».
En krona —- ja, detta lilla ord kan leda våra
tankar i många riktningar, kan komma oss att
tänka djupt och allvarligt, lätt och lustigt. Jag
djärfves icke söka skildra de upphöjda, rena hjär-
tetankar, som äro förknippade med ordet: »törne-
krona» ; icke heller vill jag tala om den ofta nog
tunga krona, som smyckar furstars och konun-
gars hjässa.
Nej, det blir helt enkelt om den där lilla silf-
verkronan, som vandrar från hand till hand, från
rik till fattig, från fattig till rik, som skänker
värme och ljus, lycka och glädje åt somliga, sorg,
olycka och fördärf åt andra, allt efter riktningen
och styrkan hos den, som blir ägare till det blanka
silfvermyntet. Dessa kronor äro så olika fördelade
i denna värd, och människorna betrakta dem
med så olika ögon. Om den rika flickan får en
krona af sin far, tager hon den helt vårdslöst
och bifogar kanske knappt ett litet tack. Hon
tycker, att den är så liten, hon kan hvarken få
ett par handskar eller en barb eller någonting
»stiligt» för den och besluter därför att genast
låta den löpa ut i världen igen. Men den fattiga
syflickan, som petar och broderar namn, dussin
efter dussin, hon tager den krona, hon då och då
får som lön för sitt arbete, med darrande hand
och önskar, att hon inte behöfde släppa den ut
till vandring på länge, länge. Hon känner sig för
en stund rik och lycklig och föresätter sig att
vara mycket, mycket sparsam.
I dessa svåra tider, då man riktigt slåss om
maten, då man äflas och täflar på alla områden
att samla krona efter krona, då nöd och lyx skrika
om hvarandra, är sparsamhet visserligen ett be-
aktansvärdt ord. Men sparsamhet är ingen lätt
sak, den måste man lära genom att tidigt vänja
sig vid små behof. Det är så mycket här i värl-
pen, som vi anse alldeles nödvändigt, men som
alls icke så är, och som många tusen måste und-
vara. Sparsamhet är en dygd, som alstrar obe-
roende.
* *
*
Jag var nyligen kommen till den lilla staden
X. såsom lärare därstädes. Som jag bodde helt
nära handelstorget, brukade jag ofta taga min
promenad däröfver. Det roade mig så mycket att
studera det rörliga lifvet, de små näpna fruarnas
ifver och liflighet, då det var fråga om någon
riktigt »bra bit». Nu sparade de icke på de blanka
kronorna; de prutade visserligen, somliga med
förvånande energi; men att spara det är sanner-
ligen ej att pruta, det är att undvara, försaka
det man icke har råd att betala.
Vid torgets ena hörn satt en stackars gumma
vid ett litet rankigt bord, fylldt med pepparkakor.
Hon såg arm och eländig ut, den gamla, men jag
hade kanske aldrig sett henne — det är så myc-
ket man icke ser, som man borde se — om det
ej kommit en ung flicka fram till henne. Flickan
hade ett så innerligt trefligt utseende, ett par vän-
liga, blåa ögon, som blickade gladt och frimodigt
omkring sig. Hon klappade den gamla på axeln,
och det lät helt hjärtegodt, när hon sade:
»Ack, jag bakar ju själf så bra pepparkakor,
men kära gumma, ni är fattig, ni fryser här; nu
är det jul, och denna kanske kan skaffa er litet
värme och ljus,» och så räckte hon fram en blank
krona och försvann i vimlet.
Gumman, som icke hunnit med något tacksam-
hetsord, satt och såg med tårad blick efter henne.
Jag vet icke, hur det var, men denna lilla torg-
scen gjorde ett så mäktigt intryck på mig. Jag
tror, att människohjärtat ibland är vekare, mera
mottagligt och lättrördt, och då komma dessa små,
som det tyckes, obetydliga händelser och göra ett
djupt tryck däri, ett intryck, som ofta nog under
ens hela lifstid icke utplånas.
Det var förunderligt, hvad jag kände mig vek.
Det var icke gåfvan, som kom mina tankar att
stanna, det var sättet att gifva. Gifvarinnan ka-
stade icke, som man så ofta får se, med ett hårdt
och ovänligt uttryck penningen på yttersta hör-
net af bordet, liksom rädd att vidröra den gamla.
Den vänliga blicken och det vackra ögonkastet,
som åtföljde gåfvan, voro liksom ägnade att mil-
dra bitterheten för den fattiga. Där voro tvänne
människor med samma höga rätt, då det gällde
kärlek, vänlighet och godt bemötande, men där de
jordiska ägodelarna fallit så olika. Där var ett
hjärta tacksamt alt få taga — och ett hjärta tack-
samt att kunna gifva.
I unga, som gån ut på lifvets stora marknads-
torg med börsen fylld af blanka kronor, gån med
föresats att spara, och byten icke ut dem mot
något onyttigt skräp, som skänker glädje hvarken
åt eder eller någon annan. Gån med öppna ögon
och kärleksfullt hjärta, och låten icke blicken
halka förbi det, som är smått och armt och elän-
digt. Läggen edra kronor, där 1 sen, att de be-
höfvas, och minnens, att alla gåfvors gifvare blic-
kar ned äfven till det mörkaste hörnet af det
brokiga marknadstorget. Gifven villigt och gärna,
gifven med vänliga ord, och tron ej, att sättet be-
tyder ingenting, äfven om det förefaller eder som
en småsak. I anen ej, hvilka stora, viktiga följ-
der hvar liten småsak kan föra med sig.
Från denna lilla torgscen, hur obetydlig den än
förefaller, räknar jag mina lyckligaste dagar. Alla
dessa små »tillfälligheter» här i världen, som vi
kalla »händelser», äro de medel, hvarigenom en
kärleksfull Gud, som styr och leder hela världen,
vill föra oss fram till lycka, ofta nog för både
tid och evighet. Då jag såg den vänliga flickan,
hjältinnan i torgscenen, uppstod genast hos mig
en åtrå att få äga denna »krona bland flickor».
Hon blef min, och hon är min; och om jag hade
allä de kronor, som finnas i världen, skulle de
dock ej räcka att gälda min stora skuld till henne
för de välsignelsebringande skatter, hon i och med
sitt rika, goda hjärta fört som hemgift till mitt bo.
Det är för hennes skull jag alltid har en krona
liggande i min börs. När vi så på våra små prome-
nader möta någon fattig, hjälplös stackare, brukar
jag sticka penningen i hennes lilla hand. Det är
bara af själfviskhet att få se hennes blickar stråla
af glädje öfver att gifva, ty det värmer mig allt-
jämt, såsom det gjorde den första gången i den
kalla vinterdagen.
Sparen för att gifva!
»logen hustru kan blifva för sin man, hvad
han trodde sig se i henne, när hon ännu var
hans älskarinna. Männen äro bestämda att
städse bli bedragne, och icke så mycket af
kvinnans konster som af sin egen inbillning.
De älska gudinnor, men äkta blott dödliga. En
hustru skulle följaktligen noga se efter, hvari
egentligen det behag bestod, som gjorde henne
så tilldragande och omtyckt som flicka, och
sträfva efter att bibehålla detta, när hon är
hustru. Synnerligt märklig är utan tvifvel
den stora uppmärksamhet på sig själf och sitt
uppförande, som alltid är egendomlig för en
ogift kvinna. Denna egendomlighet och till-
bakadragenhet bör hon behålla i sin person
och i sitt väsende och städse i sin mans ögon
söka att bevara en frisk och jungfrulig ömhet».
Washington Irwing.
Ordningssinne — ej ordnings-
mani!
B
vem är väl ej besjälad af den innerligaste
önskan att äga ett trefligt, inbjudande hem ?
Till och med den mest inbitne ungkarl har
stunder i sitt lif, då saknaden af ett sådant
är rätt kännbar, och då han gärna skulle vilja
byta ut sin gyllene frihet mot hemmets mjuka
»boja». Huru mycket mera måste det då ej
ligga en duktig husmoder om hjärtat att skapa
en dylik fridens och lyckans hemvist och,
hvad som är ännu svårare, att kunna vidmakt-
hålla den. Det finns mången kvinna, som
man ej kan frånkänna en viss duglighet, men
som likväl icke förstår att göra det riktigt
hemtrefligt och godt för sin herre och man
och sig själf vid den husliga härden.
Ni skall .icke kunna finna, att en skjort-
knapp felas, ni skall finna kläderna punktligt
borstade, hatt och käpp på sin rätta plats,
middagen färdig i rätt tid, med ett ord allt
i bästa ordning. Och ändå —■ hur oförklar-
ligt det än må låta — känner sig mannen
icke riktigt väl i hemmet. Hustrun beklagar
sig, öfver att han tillbringar kvällen utom hus
i stället för att stanna hemma, sedan han slu-
tat sitt arbete för dagen. Hon, som likväl
arbetar från bittida till sent, som ej låter en
enda stund af dagen förgå i sysslolöshet och
som är genomträngd af den bergfasta öfverty-
gelsen, att hon är ett mönster för en matmor,
belönas enligt sin mening med den svartaste
otack !
Största urval
billigaste, men bestämda priser.
Dttninggatan 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0137.html
