Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 22 april 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134 IDUN 1892
Har hor dä rätt däri? Hur kominer det
sig, att äfven om husmodern putsar, skurar
oeh sopar aldrig sä mycket, mannen likväl
hellre tillbringar sin lediga tid utomhus? Må
vi göra oss den mödan att kasta en liten
inblick i detta hems maskineri.
Det är lördag, oeh husets herre återvänder
hem efter veckosläpet. Kedan i trappan ro-
par hans bättre hälft emot honom : sDu har
väl torkat dig riktigt väl om fotterna därnere?
Det är alldeles nyskuradt, och jag vill inte, att
det skall se ut, som om vi inte begagnat bor-
ste och vatten på tre veckor ! »
Kvällsmaten är undanstökad. Mannen skulle
gärna vilja röka en cigarr. Hustrun anar hans
afsikt och blir misslynt. Hennes tunga löser
sig till nya förebråelser: »Käre vän, skulle
du inte kunna vänja dig att röka dina cigar-
rer ute, om du nu absolut måste röka? Gör
det för min skull på ditt kontor eller på vä-
gen hem. Du vet ju, att gardinerna bli kol-
svarta af cigarröken, utom att askan strös om-
kring öfverallt på möblerna och golfvet.»
Den efterträdda cigarren lägges bort.
Under mannens ungkarlsår hade träsnideri
varit en af hans favoritsysselsättningar. Hur
mången vinterkväll hade han inte suttit, syss-
lande med sina järn i den lilla kammaren hos
sin gamla mor. Ännu i denna stund ser han
henne så tydligt framför sig med stickstrum-
pan i hand, språkande och nickande, syna hans
arbete och uppmuntra honom genom sitt be-
röm. Hvad det kändes godt och hemtrefligt
i sådana stunder, och hur förtjusande han
drömde sig den framtid, då han en gång skulle
ha sin egen lilla hustru vid sin sida ! Hur
angenäma skulle de ej då bli de långa vinter-
kvällarne!
Dessa minnen väckte nu hos honom lusten
att åter börja sin nästan bortglömda slöjd.
Han kunde ju än en gång försöka sin konst:
han hade redan många gånger förut genom
resultaten däraf gladt och öfverraskat sin fäst-
mö med vänliga gåfvor på namns- och födelse-
dagar.
Han står redan i begrepp att med lif och
lust börja sitt arbete, då hans äkta hälft be-
traktar honom med förvånade och förolämpade
blickar, en stum fråga hvad all denna uppack-
ning af knifvar, trä, cirklar, blyertspennor oeh
planscher månde betyda.
»Men käre vän, hvad vill detta säga?»
»Det skall du snart få se, min gumma.
Nu skali här skäras igen, ty att jag inte är
någon bokmal, vet du så väl som iag, och nå-
got skall man väl taga sig till på lediga stun-
der. »
»Jaså,» kommer det långdraget från hans
hustrus läppar. »Jaså, du skall börja skära.
Yet du, träskärningen i och för sig är nog
mycket bra, men jag tänkte —• —»
»Hvad är det du tänkte?»
»Åh, det är mycket, men ni män ha natur-
ligtvis inte den aflägsnaste aning om, hur myc-
ket besvär man har för att hålla ett rum rent
och snyggt. Och nu vill du börja skära och
skräpa till! Och det här i rummet? Nej,
kära vän, det vill du väl ändå inte! Tänk så
mycket spån vi få på mattan. Vänta hellre
till sommaren. Då kan du arbeta i trädgården
eller på terassen, meD inne i våningen — nej,
min älskling, det är verkligen för mycket be-
gärdt. »
»På allt det där tänkte jag sannerligen inte!
Men du har nog rätt. Vet du hvad: jag
tar min hatt och käpp och går på schweize-
riet; där gör litet cigarraska mer eller mindre
ingenting. Och till och med för sågspån äro
golfven där inte sä ömtåliga som dina, God
natt, min vän!»
Och han var borta.
Den unga frun blef helt häpen öfver sin
herr mans raska beslut, ja, hon kände sig bit-
tert kränkt af hans »hänsynslöshet». Hvad
hade hon då gjort ? Finns det väl något vik-
tigare i ett hem än -en mönstergill ordning?
Var hon icke bland alla deras bekanta känd
som idealet för en husmoder? Hur många
gånger har icke detta tutats i hennes öron!
Enda9t han, som i främsta rummet borde
erkänna hennes förtjänster, han — nej, det
var verkligen för hårdt . . . Och den stackars
lilla frun brister i gråt. —
Är hon då verkligen så beklagansvärd. Vi
kunna svara både ja och nej. Ja — ty hon
har verkligen alldeles för litet förstånd att
göra sitt hem angenämt för sin man och sig
själf. Nej — ty genom sin småaktiga egoism
fördärfvar hon själf alla dessa dyrbara små-
stunder, som hon eljes skulle kunna tillbringa
i glädtigbet och frid.
Huru många fruar finnes det ej, som i lik-
het med den här ofvan skildrade, aflägsna sina
män genom en öfverdrifven, sjuklig ordnings-
mani !
I ”dansfrdgan”.
f
yå Iduns spalter förklarats »öppna», och jag
’ dessutom genast vid min »entrée» vill be-
känna, att jag själf dels aldrig varit någon »bal-
drottning», dels för några decennier sedan upp-
hört att betrakta dans såsom lifvets största fröjd
och ej ens äger lyckan att i sällskapslifvet repre-
senteras af någon, som kan eftersträfva den vansk-
liga äran att vara »balernas drottning», bör det
ju ej kunna anses såsom »ett tal i egen sak»,
om jag nu säger några ord till försvar för den
i Idun så skarpt kritiserade dansen.
Först och främst tror jag ej, att den äger ett
så förnedrande ursprung som »en konst», läm-
pad endast »för trälar och slafvar». äfven om un-
der förtryckets tid de, »som makten hade», före-
drogo att se på, hur andra rörde sig i hastig, ryt-
misk takt, hellre än att därmed besvära sig
själfva. Jag tror tvärtom, att dansen har en
djupare och äfven bättre rot, att den är ett ut-
tryck af lifsglädjen, som ger sig lillkäm a i be-
hofvet att röra sig hastigt, hvilket redan bevisas
genom barnets instinktlika, konstlösa hopp och
snurrande samt genom de vilda folkslagens dan-
ser. Att musiken, såsom en af dess viktigaste
beståndsdelar, i första rummet gör den till en
estetisk njutning, torde ej kunna förnekas. Detta
om orsaken. Sedan komma missbruken, och
dem tänker jag ej försvara. Dock tager jag vår
ungdom i allmänhet fri för, att någon »stötande»,
vare sig gifven eller mottagen, »förtrolighet upp-
står därigenom, att en man vid dans lägger ar-
men om en flickas lif». Man måste medge, att
den saken ter sig något olika, om det skulle ske
»omedelbart efter en presentation». Och hvad
det »att trycka henne till sig» beträffar, antager
jag, att sådant lika väl nu som i forna dagar
skulle uppfattas såsom en förolämpning. Ty att
detta . ej behöfoer ske under dans, vet hvar och
en. Är mannen så långt hunnen på det sedligt
sluttande planet, att han ej kan slå sin arm kring
en flickas lif, utan att dåliga känslor vakna inom
honom, då tror jag han är för »blaserad» för att
vara road af dans.
Hvad åter den kvinnliga dräkten beträffar, ärjag
fullkomligt af I. D—fs tanke, och helt visst måste
den unga flicka, som uppträder så — i mer än
ett hänseende »blottställd», först hafva gjort våld
på, för att icke säga dödat, det bästa, den kvinn-
liga känslan äger. Och för de mödrar, hvilka
lifvet ej lärt bättre, än att de kunna offra sina
egna barns känslor af blygsamhet och kyskhet
på sin fåfängas altare, har min penna ej nog
skarpa ord.
Och hvilket ansvar gent emot de unge män,
hvilka, om de ej äga den sköld ett ovanligt
rent sinne skänker — helt visst en sällsynt-
het i vår värld — lätt vid en sådan syn genom-
strömmas af en sinlig känsla, som sedan till de-
ras egen och andras olycka på annat sätt till-
fredsställes !
På de kvinnor, hvilka på detta sätt — låt så
vara indirekt — bidraga till vårt släktes fördärf,
hvilar ett större ansvar, en i hvarje tänkande
människas ögon större skuld än på mången,
som enligt världens måttstock stämplas såsom
»fallen».
Att de »baldamer», som tillbringa natt efter natt
i osund luft och under öfveransträngande rörelse,
taga skada till kropp och själ, är lika sannt som
naturligt. Dock får detta ej skrifvas på dansens
konto, utan på dess missbruks. Jag tror, att den
förra är en naturlig yttring af glädje för de unga,
fastän dåliga mänskliga böjelser kunna snedvrida
deii som allt annat. Hvad det beträffar, att flic-
kor ej hafva nöje af att dansa med hvarandra,
tror jag de flesta af oss hafva rätt många un-
dantag att uppvisa gent emot den regeln, och vår
hufvudstad har helt nyligen i Philokoros allmännt
erkända, utmärkta prestationer i den vägen ett
bevis på, att också unge män både kunna roa sig
själfva och andra genom dans — utan kvinnliga
biträden.
Och nu till slut blott ett par ord. Det är ej
dansen, som förnedrar människan, det är bon,
som förnedrar dansen, och väl vore, om genom
I- D—fs i många afseenden beaktansvärda rader
detta icke allenast blefve erkändt — utan rättadt!
G-y.
Det är en gammal fabel, att stormen med
makt ville rifva kappan af vandringsmannen;
han svepte den tätare om sig: dä kom solen
med sina milda strålar, värmen genomträngde
honom, och han lösgjorde, aftog och bortlade
villigt kappan; här är solen kvinnans makt.
II. C. Andersen.
Ur notisboken.
Vår första kvinnliga jurist. Juris kandi-
datexamen aflades d. 12 dennes vid Upsala uni-
versitet af fil. kandidaten Elsa Eschelson, stockh.
Fröken Eschelson är född 1861, aflade studentex-
amen i Stockholm vid privat läroverk 1882 samt
filosofie kandidatexamen med mycket höga. betyg i
Upsala 1885. Hennes juris kandidatexamen anses
vara en af de vackraste, som under senare åren
aflagts i Upsala.
Idun hade ämnat bringa sina läsarinnor porträtt
af denna kvinnliga förpost på en ny studiebana,
men har afstått, då fröken Eschelson bestämdt ut-
talat detta som sin önskan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
