Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 29 april 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
l DU N 139
ï89‘i
jùin unga barm med lena böljslag bäfvar,
din blick med huld förvirring mot mig 1er.
3 lönlig ensamhet Iland drömmar skära
i helig stund din blomkalk öppnat sig.
ÖMen huru Ivcklig är jag ej, du kära,
att nu du blomstra vill för mig, för mig!
Bernhard Risberg.
Om anordningen af våra hem.
Några synpunkter
af
Hugo Hörlin.
(Efter ett föredrag hållet vid Fredrika-Bremerför-
bundets vårsamkväm den 11 dennes.)
Ï
en tid som vår, då kärleken till foster-
landet flammar upp med ny låga, vore
det besynnerligt, om ej kärleken till våra hem
äfven skulle bli starkare, då ju fosterlandskär-
leken bör ha sin rot i hemmet. Ja, alla re-
formatoriska och fosterländska sträfvanden må-
ste arbeta med hemmen till bas — den »all-
männa opinionen» ligger ytterst i hemmen, och
i hemmen äro forntid, samtid och framtid i
den lifligaste växelverkan. Där skall sådden
ske för kommande släkten — där skola skör-
darne bergas.
Vårt materiela hem, vår bostad är en sam-
manfattning af realiserade idéer — bör således
vara en förkroppsligad idésamling af harmonisk
verkan och stå i samklang med hemmets ägare
och hans familj, deras materiela och andliga
resurser. Men hurudana gestalta sig våra hem
i allmänhet?
Svaret kunde bli ett både långt och intres-
sant kapitel, men kanske ej så lärorikt. De
äldre hemmen med sin stela symmetri, sin svala
färgton och enkla »gammalmodighet», som dock
kan väqka kära minnen och sympati, äro snart
sin kos. De nya äro dem mycket olika.
Vi hafva dessa »stilenliga» hem, där mat-
salen är i en stil, förmaket i en annan, herrns
rum i en tredje och värdfolket själft i en fjärde
stil ; men det hela saknar stil.
Vidare hafva vi dessa »pittoreska» hem, öf-
verfyllda af öfverraskande anordningar och pi- I
kanta grupperingar, som dock ha en viss bi-
smak af finare möbelmagasin, något som ej är
att undra på, då de oftast äro tapetserarefan-
tasier och ägaren kanske ej haft med det hela
mera att göra, än att han betalt räkningarna
— om han ens gjort detl
Så ha vi de hem, som likna antikvitetskabi-
netter, fyllda som de äro med mer eller min-
dre dyrbara föremål från alla tider och folk,
och där knappast något mera än familjens med-
lemmar, och deras dräkter förstås, äro från vår
tid — moderna.
Men intet af dessa exempel kan uppställas
som efterföljansvärdt, och lika litet kan man
framhålla någon särskildt typ såsom allmängil-
tig. De faktorer, som alltid måste vara till-
finnandes för att göra ett hem till hvad det
bör vara, äro: renlighet, ordning, bekvämlighet
och prydlighet. Dessa egenskaper skola gifva
hemmet karaktär och stämning, som sedan kan
skifta i oändlighet, beroende på familjens lef-
nadsställning, förmögenhetsvillkor, vanor, smak
o. s. v.
De flesta af oss, som bo här i Stockholm,
äro i strängare mening hemlösa — våra hem
bestå af möbler och andra lösören — vi no-
madisera med vårt »pick och pack» — bo än
på söder, än pä norr, än i öster, än i väster.
Detta är i många afseenden en stor olägenhet,
som icke minst består däri, att våra barndoms-
minnen sakna de hållpunkter, som det mate-
riela föräldrahemmet gifver i så rikt mått.
Lyckligast vore, om vi liksom t. ex. engels-
männen ägde de bostäder, vi bebo, men detta
tillåter oss icke de förhandenvarande förhållan-
dena. De flesta af oss måste finna sig i att
vara hyres-gäster i andras lägenheter, hvilka
bland öfriga brister äfven ofta hafva den, att
rummens färgtoner, tapeter m. m. ej stämma
med våra egna mattor och möbeltyger.
Våra hem bestå sålunda hufvudsakligast af
våra lösören, och huru sammanbringa vi nu
dessa?
Man börjar med att »sätta bo». Härför
finnas särskilda »bosättningsmagasin» och »möb-
leringsaffärer», som leverera allt, från det min-
sta till det största, från det nödvändigaste till
det öfverflödigaste, »promt och solidt». Dessa
affärer åtaga sig äfven anordningen uti och
dekoreringen af det nya boet, i hvilket den
unga makan inträder som den »sista möbeln».
Sådana nya hem hafva det felet, att de blifva
opersonliga, och äro ofta därtill för kompletta;
de göra till viss grad intryck af ett på tim-
men levereradt, fullständigt färdigt fabriksarbete.
Hemmet bör växa fram så småningom efter
råd och lägenhet, behof och smak, under de
bosättandes gemensamma omsorg. Dessa böra
aldrig förgäta, att de skola köpa åt sig själfva,
åt sig samfäldt; för att tillfredsställa sina egna
behof, sina egna tycken, sin egen smak. Det
ligger häivid stor vikt därpå, att köpen ske
med urskilning, så att man förvärfvar åt sig
solida och smakfulla arbeten och om möjligt
inhemska; detta icke blott för hemmens egen
skull, utan ock för den fosterländska konstslöj-
dens, ty den kan aldrig höja9 utan publikens
hjälp, kan aldrig blifva nationel utan att ar-
beta för en inhemsk publik, och denna bör
den framför allt finna i hemmen.
Må vi därför aldrig förgäta vår nationalitet,
då vi anordna och pryda våra hem. Här pas-
sar väl den något slitna frasen »Sverige åt
svenskarne», ty, äro icke våra hem svenska,
hvar månne då svenskheten är tillfinnandes?
Inköp och beställningar böra dessutom alltid
göras med tanke på hemmets totalverkan och
det helas anordning, detta såväl beträffande
form som färg. Hemmet må gärna ordnas på
ett pittoreskt sätt, men i anordningen bör all-
tid ligga någon plan, någon förnuftig tanke,
annars blir det hela »villervalla» och oreda.
Man bör eftersträfva omväxling, men bibehålla
lugn och samklang, hemmets dyrbaraste kle-
noder.
Till den egentliga stommen, som utgöres af
möblerna och de större föremålen, ansluta sig
en mängd småsaker och konstföremål, som
kunna förtälja hemmets historia. Så hafva vi
t. ex. gåfvor af olika slag från och med de
s. k. »lysningspresenterna», mer eller mindre
presentabla, till födelsedags- och julgåfvor, min-
nen af familjetilldragelser, från resor, af släk-
tingar och vänner o. s. v. Till de senare höra
äfven minnen från förfäderna, dessa gamla he-
dervärda familjeklenoder, som bära traditionen
från farfarsmors och mormorsfars dagar, hvilka
hos oss dock äro allt för sällsynta; men att
vi sakna dem, därom vittnar det hos oss öf-
liga bruket att uppblanda våra moderna hem
med »antika» möbler och dylikt. Hvarifrån
de för öfrigt härstamma, sakna de dock det
kanske viktigaste för den nedärfda möbeln:
vår förhistoria.
Det materiela hemmet har en stor upp-
fostrande betydelse, och de, som i dag äro
husets värdfolk, hafva härvid ett ieke ringa an-
svar inför framtiden, ty de intryck, som vi
från barndomen erhållit i hemmet, äro af stor
varaktighet och såsom sådana betydelsefulla.
Den omedvetna smakbildning, som ett harmo-
niskt och väl ordnadt hem måste meddela det
uppväxande släktet, är ett arf, som icke blott
tillfaller individen, utan tillika blir ett plus
i den nationalförmögenhet, som ett utbildadt
skönhetssinne alltid måste medföra.
Den franska nationen är ett talande exem-
pel på, huru ett folk med odlad smak kan
låta denna nationalförmögenhet vidmakthållas
och förräntas i klingande mynt. Den produ-
cerande smaken kunna vi emellertid ännu räkna
till våra »slumrande millioner».
Men den skall väckas, och i detta arbete
böra särskildt kvinnorna deltaga såsom hem-
mens och barnens vårdarinnor. De hafva dess-
utom det företrädet, att de direkt med sina
händers verk kunna bidraga till hemmets pry-
dande och trefnad samt föregå med goda ex-
empel. Må de lägga detta på hjärtat, ty utan
stöd i hemmen kan ej vår konstslöjd upp-
blomstra och utveckla sig i nationel anda.
•T-
Små kulturbilder.
Af Ave.
III.
y?\7nda in till senaste tiden har i folk-
föreställningen häftat något af skam vid
de familjer, inom hvilka en eller flere
medlemmar visade sig hafva otyglade sinnen
eller ock vara behäftade med vanvett. Orsa-
ken till denna känsla af skam låg förnämligast
däri, att man härledde alla dylika yttringar
antingen från ett i barndomen ohäjdadt själfs-
våld eller också från någon last eller ett be-
gånget brott.
Det ligger naturligtvis, icke inom området
för denna lilla kulturbild att undersöka, huru
stor eller liten rätt man hade till dylika anta-
ganden ; däremot måste det sägas, att detta
åskådningssätt utgjorde en stark och hälsosam
tygel på månget lidelsefullt sinne.
Orden vansinne, vanvett, sinnessjukdom, sin-
nesförvirring ingingo ej i min hembygds tal-
språk, och ännu mindre visste man att tala
om hypokondri. En person, som var själfplå-
gare och därmed plågade andra, sades hafva
ett »ledt, räligt humör», och om den ständigt
nedslagne hette det, att han var tungsint.
Den förre räknades bland »afgudarne», d. v. s.
bland dem, som ej blifvit uppfödda i tukt och
Herrans förmaning i sin barndom, den senare
till de stilla dårarne. Och i fråga om dessa,
liksom äfven om personer, lidande af fallande-
sot, gällde vissa ärftlighetsteorier, hvilka hän-
visade till en eller annan synd eller öfverträ-
delser af vissa föreskrifter såsom varande
grundorsakerna till ifrågavarande elände.
Galenskap var den allmänna benämningen
på hvad som nu kallas själs- och sinnessjuk-
domar, och bland »galningar» räknades äfven
inbillningssjuka personer, då de nämligen ieke
rakt af täljdes bland de lättjefullaste bland de
late. Om dylika »sängklädersslitare» diktade
folkhumorn skämtsägner, hvilka alltid gingo ut
på, att den inbillningssjuke sökte göra gagn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
