Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 29 april 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140 fOU N 1892
genom att ligga och rufva ut kycklingar eller
gåsungar.
En dylik skämtsägeD, men från ännu äldre
tider, är den om mannen, som köpte sig en
pumpa-kurbits i den tro, att det var ett häst-
ägg, och hvilken han lade sig att rufva öfver
så länge, tills mannens gumma hällde en kappe
skogsmyror till honom i sängen, då han fick
brådt att komma upp för att lägga grimmor
på de förmenta fölen.
I verkligheten tedde sig dock dylika inbil-
lade sjukdomar, då som nu, sorgligast för fa-
miljen, och det torde just ha varit allmänhe-
tens skarpa syn för den ohyggliga själfviskhet,
hvilken beherskade dessa »sängvaktare», som
gjorde, att man hyste stor vedervilja mot dem.
För några och trettio år sedan kom jag att
besöka en sådan egoist; det var en hustru,
som då hade legat tretton år till sängs. Hon
låg där i en massa mjuka fjäderbolstrar, fet,
röd och blomstrande och lät passa upp sig,
»ty hufvudet kunde hon rakt inte lyfta i
vädret».
Emellertid greps mannen, hrars lif hon gjort
glädjelöst, slutligen af förtviflan, så att han en
dag sökte förkorta sitt lif. Någon kom dock
och ryckte knifven, hvarmed han skurit sig i
halsen, från honom, och vid de rop om hjälp,
som denne person uppgaf, for — hustrun upp
ur sin goda säng, och från den stunden vardt
hon frisk. Det vill säga, hon vågade ej mera
lämna sin tungsinta man ur sikte, utan måste
för den skull försaka sitt förra lättjefulla lef-
nadssätt.
»Gör dig själf intet ondt,» var ett af
de bibelord, som tidigt inplantades i barnen
och än ytterligare inskärptes genom den all-
männa fasan för själfmord. Denna fasa hade
sin djupaste grund i det religiösa åskådnings-
sätt, som varnar och förbjuder människan att
okallad och objuden inträda i en annan värld.
Till denna kristliga uppfattning sällade sig dock
äfven folktraditionen, som förtäljde om uppen-
barelser af »själfspillingars» andar, hvilka ej
hade något rum att hvila på under den tid,
som skulle hafva återstått dem af deras jorde-
lif.
Själfspillingen hölls för att vara den störste
och tillika föraktligaste af alla brottslingar, ty
icke nog med att han själf förverkat Guds nåd
genom att egenmäktigt bortkasta sitt lif, brin-
gade han dessutom sorg och skam samt kanske
fattigdom och nöd öfver sin familj, hvilken det
varit själfspillingens plikt att skydda, stödja
eller glädja efter bästa förmåga.
För sextio —■ kanske för femtio — år sedan
skulle den allmänna meningen ej tillåtit, att en
själfmördare begrofs på kyrkogården, om icke
det skedde »i tysthet och afsides», som lagen
bjöd. För något längre tillbaka begrofs själf-
spillingen i rågången emellan tvänne socknar
till tecken på, att en sådan människa förver-
kat sin medborgarrätt inom den kristna försam-
lingen.
Tydligt minnes jag en jordvall i en sådan
rågång, hvarest ett dylikt lik blifvit jordadt.
Hvad den döda i lifstiden burit för namn, var
glömdt, fast gafveln af likkistan ännu ej var
multnad, utan syntes, stundom, då något slag-
regn undansköljt mullen; vi barn kände den
döda blott under benämningen »pigan själfspil-
lingen» och undveko att leka vid denna jord-
vall.
Folksägnen hade naturligtvis mycket att för-
tälja om själfmördares osaliga andar, och de
hus, hvarest en människa själf beröfvat sig
lifvet, skyddes som sannskyldiga spöknästen.
Lyckligtvis voro dessa brott då mycket säll-
synta, kanske just därför att man ej hade några
förskönande ord, icke en mängd ursäkter, inga
högtidliga begrafningar med blommor, tal och
sist prunkande vårdar åt själfmördaren pä den
kristna församlingens kyrkogårdar.
Utom de hemska sägnerna om själfmördares
osaliga tillstånd, hade man då äfven sägner,
hvari själfmordet gisslades af folkhumorn. En
dylik är berättelsen om flickan, som giek och
sökte döden, utan att kunna få tag i honom.
Detta fick en ung man höra, och en afton
mötte han flickan förklädd till liemannen.
Åh, hur hon bad och tiggde »herr Död»
för att slippa följa honom! Hon ville gifva
honom allt, hvad hon ägde, för att få lefva
blott ett år, en månad, en dag till, och när
hon då riktigt greps af dödsångest, hvarmed
hon lekt i fantasien, då kastade ynglingen af
sig förklädnaden, och hon stod med blygsel in-
för honom och för alla de dittills dolda vitt-
nena af detta uppträde.
Så behandlade man i äldre dagar damer,
»som ville dö i skönhet,» då däremot barn,
som togo sig före att hota sin omgifning med
att vilja taga lifvet af sig, blefvo antingen
grundligt afbasade eller också ordentligt dop-
pade i samma vattendrag, som vettvillingarne
nämnt i sina hotelser.
»Ett huskors.»
Det var under högmässopredikan i S:t Jakobs
kyrka i Stockholm för många år sedan.
På predikstolen stod den mycket omtyckte då-
varande komministern Kjellman-Göranson, beundrad
och uppburen såsom författare under pseudonymen
»Nepomuk».
Hans predikningar voro alltid af kärnfullt inne-
håll med ofta ganska egendomliga infall och vänd-
ningar. Detta gjorde ett godt intryck, liksom då
en värderad vän förmanar i vänliga och allvarliga
ordalag, men dock låter ett halft skämtsamt infall
liksom förmildra tillrättavisningens skärpa.
Efter att hafva tillämpat de olika sätt, hvarpå
människan måste bära det kors, som pålägges henne,
fortfor predikanten med vänlig stämma:
»Men du, min vän där borta, som ser så stolt
ut liksom tänkte du : hvad slags kors skulle väl
jag bära? — dig vill jag säga ett ord. Ja, hvilket?
— det kan du fråga dig, ty du har rang, hälsa,
rikedom och allt, hvad världen prisar. Men, säg
mig i förtroende, är du dock alldeles lycklig? Må-
hända har du dock ett ganska tungt kors att bära
på, som ingen vet, ingen ser. Kanhända har du
»ett huskors»!
Till och med öfver de allvarligaste och förnäma-
ste ansikten flög ett småleende vid dessa ord. Men
i hjärtat bevarades den vänlige mannens tal och
kom mången att ransaka med sig själf:
»Ar det månne möjligt, att just jag är »ett hus-
kors» för de mina?»
»Nepomuks» stämma har längesedan for alltid
tystnat, men en gammal åhörarinna, som ännu i
friskt minne bevarar hans hjärtevarma personlighet,
har kommit att erinra sig denna lilla episod och
tänkt, att möjligen de ord, som då gåfvo anledning
till många hälsosamma, pröfvande tankar, äfven
kunde intressera Iduns läsarinnor och gifva någon
den rätta hågen att allvarligt gå till doms med
sig själf:
»Månne äfven jag skulle vara »ett huskors» for
de mina?»
En gnatig hustru, en despotisk äkta man, en in-
billningssjuk, kinkig gammal mormor, en besinnings-
lös son, en otacksam dotter, en oordentlig tjäna-
rinna — hur många former kunna icke gifvas för
dessa tyngande »huskors» på trötta skuldror!
Och den, som känner sin skuld, må se till att
afplana den!
Glömmen ej Iduns skollofskoloni!
Våra studentskor.
Ett litet bidrag till den svenska kvinnoeman-
cipationens historia
af
S. M.
III.
(Sista artikeln.)
f
et bästa sättet ätt besvara de frågor, vi i
slutet af vår förra uppsats framställde an-
gående resultaten af den svenska kvinnans rätt
att undergå studentexamen och akademiska
lärdomsprof, ha vi trott vara att framlägga
några statistiska uppgifter, samlade ur offent-
liga källor. Siffror äro visserligen torra att
studera, men de hafva den förtjänsten att
framställa förhållandena opartiskt. Må de här
tala och vittna!
Det var, enligt hvad vi förut omnämnt, år
1870 som kvinnan i vårt land erhöll ofvan-
bemälda rättighet. Den första, som begagnade
sig däraf, var fröken Beity Pettersson. Hon
tog 1871 studentexamen, inskrefs följande år
såsom student i Gotlands nation vid Upsala
universitet och aflade där efter ett par års
studier filosofie kandidatexamen. Fröken Pet-
tersson har äran af att bland svenska kvinnor
vara den första, som aflagt studentexamen, den
första, som studerat vid universitet, och den
första, som undergått filosofie kandidatexamen.
Sedermera togs studentexamen 1872 af 2 kvin-
nor, 1873 likaledes af 2, 1874 af 5, 1875 af
1, 1876 af 3, 1877 af 6 o. s. v. Hela anta-
let kvinnor, som hittills aflagt studentexamen,
utgör 242. Huru dessa fördela sig på de 21
åren 1871—1891 se vi af följande lilla tabell,
där vi för korthetens skull indelat tiden i
längre perioder.
1871—1875 blef
1876—1880 »
1881—1885 »
1886—1890 »
1891
studentex. aflagd af 11 kvinnor
» »
» >
» >
» »
» 21 »
» 57
» 137 »
» 16 »
Summa 242 »
Högsta antalet kvinnor undergick student-
examen 1888, då de utgjorde 31.
Men huru många af dessa 242 studentskor
hafva sedermera vid universitet fortsatt sina
studier? Endast 81. Öfver dem meddela vi,
i förhoppning att det skall intressera Iduns
läsarinnor, här en fullständig förteckning. Vi
ha där upptagit, i likhet med hvad som sker
i universitetskatalogerna, födelseåret, året för
inskrifningen vid universitetet (hvilket i all-
mänhet sammanfaller med året för studentexa-
mens afläggande) samt universitetsstadens namn,
hvarvid U. betecknar Upsala och L. Lund.
(Att en del af de studerande sedermera öfver-
gått till Karolinska institutet, den medicinska
läroanstalten i hufvudstaden, böra vi kanske
påpeka.) Vidare uppgifves senast aflagda aka-
demiska examen, hvarvid F. L. betyder filo-
sofie licentiatexamen, F. K. filosofie kandidat-
examen, M. L. medicine licentiatexamen, M.
K. medicine kandidatexamen, M. F. medicinsk-
filosofisk examen och J. K. juris kandidat-
examen. Alla dessa uppgifter tro vi vara af
betydelse, och vi ha sökt samla dem så full-
ständigt och noggrannt, som det varit oss efter
tillgängliga källor möjligt. Skulle några rät-
telser eller tillägg emellertid finnas behöfliga,
äro vi tacksamma för benägna meddelanden
därom genom Iduns redaktion. Vi skola i så-
dant fall icke underlåta att ställa oss dem till
efterrättelse, då vi möjligen om ett år härefter
få i denna tidning framlägga en ny förteck-
ning öfver våra studentskor.
TH. LUND -a-Kappaffär«- 21 D
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
