Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 29 april 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142 IDUN 189‘
J
dast fråga. Filosofie licentiatexamen och prof-
ven för den filosofiska graden har endast en
kvinna ännu absolverat, och ho j kan ju möj-
ligen bortresoneras såsom ett undantag. Men
hon skall nog få efterföljerskor — och då
blir det kinkigare att komma från saken.
Slutligen : Hafva dessa högre studier för-
ryckt kvinnan från hennes naturliga bestäm-
melse, såsom det från åtskilliga håll förutspåd-
des? Härpå borde svaret egentligen utgöra
en liten giftermålsstatistik. Men som vi sak-
naden därtill nödiga personkännedomen och dess-
utom våra läsarinnor torde fått nog af stati-
stik, så afstå vi från den eljes ganska intres-
santa uppgiften. I förbigående erinra vi blott,
huru denna vinter af våra studentskor en fi-
losofie kandidat gift sig och en medicine kan-
didat förlofvat sig. Och att en akademiskt
bildad fru ej skall blifva mindre älskvärd än
en annan, därom äro vi fast och innerligt öf-
vertygade.
Hans andra hustru.
Skiss för Idun af Arodna.
å
ndtligen var hon då hemma igen — hem-
^ ma hos honom!
De fjorton dagar, som hon tillbringat på
besök hos sina föräldrar, hade hon så inner-
ligt längtat efter sin man. Ja, alltid hade
hennes tankar varit hos honom. Hon kände
sig nöjd oeh glad i hans närhet, äfven om han
ej sysselsatte sig med henne. Under den tid,
de bade varit gifta, hade hon redan vant sig
vid, att han blott betraktade henne som ett
oerfaret barn. Men — hon älskade honom
ju af hela sitt lilla hjärta, och kärleken öfver-
vinner allt.
Visst hade det ibland under de långa, mörka
vinterkvällarne varit ledsamt att se honom för-
djupa sig i eu hok i stället för att sällskapa
med sin unga hustru. Men han stod ju så
högt öfver henne; huru skulle han kunna finna
något nöje af att samtala med en så barnslig
liten själl
Hon visste, att han bar på en tung sorg.
Sin första hustru, en ung, vacker och begåf-
vad kvinna, hade han förlorat efter ett kort
äktenskap. Och ännu älskade han den döda
och sörjde henne djupt.
Hvad hade hon icke gifvit för att kunna
ersätta honom den förlorade, att helt kunna få
äga hans förtroende!
På väggen i hans arbetsrum hängde ett stort
porträtt af den döda. Ofta dröjde hon fram-
för detta, sjunken i djupa tankar, full af be-
undran blickande in i dessa mörka, själfulla
ögon. Att kunna likna henne, att kunna blifva
värdig honom, som hon så innerligt älskade
— den gåfvan skulle hon gladt ha velat köpa
med halfva sitt lifl
Han hade ej gift sig med henne af kärlek,
hon visste det nog. Hans släkt hade tänkt,
att ett nytt äktenskap skulle komma honom
att glömma sin djupa sorg, att öfverflytta sin
kärlek från den döda till den lefvande. Hon
hade också så varmt hoppats] därpå, hoppats,
att hon så småniDgom skulle vinna hans hjär-
ta. Men nu — nu var allt hopp ute!
Hur lycklig kände hon sig dock ej, där hon
nu åter vandrade vid hans sida, från järnvägs-
stationen till deras lilla hem på Söder. Hon
kunde ej afhålla sig ifrån att gång på gång
förstulet betrakta hans vackra profil, denna
höga ädla’ panna, från hvilken hon så gärna
med sin hand hade velat stryka bort de
djupa veck, som ofta drogo sig tillsammans
öfver den.
Han afbröt den tvungna tystnaden i det
han sade:
»Jag blef så förvånad i går, när jag fick
ditt telegram, att du skulle komma i dag. Jag
väntade dig inte hem förrän nästa vecka.
Det skulle väl ha varit roligt för dig att få
stanna hemma så länge som möjligt hos dina
föräldrar», frågade han och böjde sig ned öf-
ver henne.
»Jag kunde ej vara borta längre», svarade
hon, lätt rodnande.
»Hvarför inte? Jag skulle ej nekat dig,
Maria, om du hade önskat det. Hvad var
det väl då, som tvingade dig att nu resa hem ?»
»Det kan jag inte säga dig, Vilhelm», sva-
rade hon och böjde ned sitt lilla rodnande
ansikte. »En annan gång skall du få veta
det, blott inte nu.»
£ *
#
Han gick af och an i sitt arbetsrum.
Hvarför hade hans hustru kommit bem i
dag? Hade hon månne längtat efter honom?
Han hade under hennes frånvaro funnit det
mycket tomt och ensligt i hemmet, men att
han hade saknat henne, det ville han inte
tillstå för sig själf. Men glad hade han dock
blifvit, när han så fick hennes telegram, att
hon skulle komma dagen därpå.
Nu var bon hos honom, och hon skulle åter
se på honom med sina klara, frågande ögon.
Han ämnade gå in till henne, men stanna-
de framför dörren till hennes rum. Skulle
han stiga på? Sakta knackade han på dörren:
ingen svarade. Han knackade åter: intet svar.
Då steg han likväl in.
Iklädd en hvit peignoir och med det loc-
kigt mörka håret utbredt öfver skuldrorna, låg
hans unga hustru djupt sofvande på soffan.
Restrött, stackars liten! Han stannade slagen.
Hvad hon såg innerligt täck och älsklig ut,
där hon låg! Den ena lilla knubbiga armen,
hvilken blottades hvit och rund ända upp till
armbågen, hängde slappt utmed ena sidan ;
den andra hade hon höjt under hufvudet. Han
kände en underlig värme i sitt hjärta, han
höjde sig ned öfver henne och tryckte nästan
ofrivilligt en kyss på den hvita pannan —
lätt, helt lätt allenast . . .
Nu föll hans blick på bordet bredvid sof-
fan. Där låg ett halfskrifvet bref. Han kun-
de ej motstå sin nyfikenhet, utan tog det och
läste :
Ȁlskade lilla mamma!
Nyss hemkommen skrifver jag till dig för
att omtala, att min resa gick mycket lyckligt,
och att Vilhelm var mig till mötes nere vid
stationen. Hvad jag blef glad, när jag fick se
honom! Hur gärna hade jag ej velat omfamna
och kyssa honom, men jag vågade det ieke.
Vilhelm är mycket vänlig och god mot mig,
och jag känner mig så lycklig öfver att åter
vara hemma hos honom. Han kommer ej
ihåg, att det är vår bröllopsdag i dag, utan
sade, att han blef så förvånad, när han i går
fick mitt telegram, att jag skulle komma hem.
Ja, i dag för ett år sedan blef jag hans
hustru. Har jag uppfyllt mina plikter mot ho-
nom ? —■ — —»
Längre kom han ej. Deras bröllopsdag!
Och det hade han inte kommit i håg ! Nu
förstod han, hvarför hon hade kommit hem
just i dag.
Han smög sig tyst ur rummet.
Hon älskade honom således, honom som så
ofta hade varit sträng mot henne, så ofta hade
glömt henne för sina själfviska sorger! Det
hade han aldrig trott.
Hade han uppfyllt sina plikter mot henne ?
Hade han älskat henne i nöd och lust, som
han hade lofvat henne framför altaret? Nej,
nej, det hade han visserligen ej!
Han kunde icke längre vara ensam här inne
med sina oroliga tankar, utan klädde sig och
gick ut.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
