Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 29 april 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144 IDUN 1892
Fröken Dagmar Edmans konsert, utsatt att äga rum
på torsdagen i denna vecka med biträde bland an-
dra af hrr Franz Neruda och Salomon Smith, kunna
vi af helt naturliga skäl ej närmare orda om i
detta nummer.
Grefvinnan Mathilda Taube hade ämnat gifva en
konsert den 28 dennes; men af en tillfällig hals-
åkomma har den framstående sångerskan nödgats
uppskjuta densamma till ett stycke fram i maj. Da-
gen kommer framdeles att närmare tillkännagifvas,
och redan köpta biljetter gälla till den dag konser-
ten gifves.
Om den musikuppvisning, hvilken i söndags ägde
rum hos fröken Agnes Boién med hennes elever i
pianospelning, har från kompetent håll meddelats
oss, att eleverna, såväl de äldre som de yngre, om
man frånräknar ett par små missöden, förorsakade
af rädsla, redde sig mycket bra, samt att uppvisnin-
gen i sin helhet ger vid handen, att fröken Bodén
är en både nitisk och skicklig lärarinna. Fröken
B. har studerat i Paris för prof. Marmontel, från
hvilken hon har mycket ampla vitsord, samt senast
varit öfverlärarinna vid hr Richard Andersons musik-
institut härstädes.
Idealem a.
Berättelse
af
C. O. Gumoelius.
Belönad med hedersomnämnande vid Iduns
stora pristäfling.
(Forts.)
»rt||[ej,» svarade den gamla frun leende, »men vi
OTkunna ju fråga honom.»
»Inte från mej !» utropade den andra förskräckt,
»för all del, inte så att jag blir nämnd.»
»Hvad är det?» frågade fru Bröms.
»Jo...» sade fru Sjögren.
»Tant lilla...» afbröt den lilla frun.
»Kära du,» återtog gumman, »det är ju inte så
farligt. Alice önskade veta, hvad min son hade
att föreslå.»
Allas ögon riktades med oförställdt intresse på
den gamla, och man tyckte sig nästan kunna se,
huru öronen spetsades, men ingen vågadte säga
något, förrän fru Bröms utbrast med ett otåligt;
»Nå?»
»Ja, kära Hilda, jag vet ej mer än ni,» svarade
fru Sjögren, »men jag upprepar ännu en gång,
att vi kunna fråga honom.»
»Ja, låt oss göra det då, om det ban intressera
herrskapet,» sade värdinnan likgiltigt, ehuru hen-
ögon lyste af ifver. »Doktor Sjögren,» ropade
hon, »var god och kom hit.»
»Hvad behagas?» frågade denne, i det han kom
fram.
»Det finns några, som önskade veta, huru dok-
torn ämnade arrangera den famösa försoningsfe-
sten mellan bruket och köpingen,» sade fru Bröms,
skämtsamt nedlåtande.
»Åh, det var bara ett löst infall,» svarade dok-
torn, som med nöje pinade sällskapet en smula
för dess tillgjordhet.
»Men säg det ändå.»
»Jag försäkrar, att det tjänar ingenting till,» vid-
höll den oefterrättlige. »För att mitt förslag skulle
kunna hafva framgång, fordrades, att herrskapet
samtlige skulle vara besjälade af en liflig önskan,
att ett närmande mellan de fiendtliga partierna
skulle äga rum, och jag märker allt för väl, att af
någon dylik önskan ej förefinnes ett spår.»
Och därmed gjorde han min af att draga sig
tillbaka.
Det öfriga sällskapet påminde i detta ögonblick
om vassen i en trång vik, där det inträngande
vågsvallet stöter emot stranden och rusar tillbaka,
böjande vasstråna åt alla håll. Så var det äfven
här. Visserligen flyttade sig ingen ur stället, men
de befunno sig i en orolig rörelse liksom förorsa-
kad af någon osynlig kraft. Och det lustiga var,
att alla mycket väl visste, hvad som upptog hvars
och ens tankar, ehuru de förr skulle hafva dött
än uttryckt dem i ord. Men nog var det bra ret-
samt, att man nyss af samtalets hetta låtit förleda
sig att uttrycka sig så föraktfullt om de där män-
niskorna, som man kunde hafva så mycket roligt
af, om man blott komme tillsammans igen. Och
sättet visste den förarglige doktorn och skulle nog
hafva sagt det, om inte. .. åh,, man kunde bli ra-
sande för mindre.
Gumman Sjögren betraktade med ett fint småle-
ende det oroliga sällskapet och sade slutligen till sin
son: »Käre Hilmer, du har nu gjort oss nyfikna,
och då får du också lof att berätta, hvad du fun-
nit på för godt. Det kan ju inte skada att få
höra det.»
»Snälla mamma,» genmälde sonen, »det har nu
pratats så mycket om mitt förslag, att jag knappt
vågar komma fram därmed. Det är så grufligt en-
kelt. Jag menade bara, att vi/skulle ställa till vår
vanliga sommarutflykt till ruinnera litet tidigare,
det vill säga nu genast. Om jag qch några af
ungdomen gå ut till bruket och fråga, om de vilja
vara med som vanligt, är jag fullt säker, att de
komma och deras uppvaktande kavaljerer också.
Nå, hvad säga ni härom?»
Ett drag af belåtenhet spred sig öfver allas an-
leten. Idén var verkligen bra enkel, men borde
dock medföra önskadt resultat. Nu återstod dock
att se, huru man med bibehållen krigsära skulle
kunna gå in på förslaget. Men den frågan löste
fru Bröms på ett fullt tillfredsställande sätt.
»Ja, mitt herrskap,» sade hon med höjd stämma
för att öfverrösta det muntra sorlet. »För min del
har jag ingenting emot att företaga den där ut-
flykten nu, när det ser ut att blifva stadigt vac-
kert väder, och fastän det är mig ganska likgiltigt,
om herrskapet Collén kommer med eller ej, fordrar
likväl artigheten, enligt min åsikt, att man tillfrå-
gar dem i år, liksom alltid förut.»
Hon såg sig omkring och möttes öfverallt af
glada, bifallande miner.
»Då föreslår jag,» sade fru Strömberg, som nu
ville hafva sitt ord med i laget, »att vi genast öf-
verenskomma, huru det skall blifva. Vi fruar tala
om matsäckarna, och ungdomen får tänka på det
öfriga.»
Ja, äfven detta’ förslag vann allmänt bifall, fa-
stän fru Bröms hviskade till fru Vingquist: »Den
Charlotta Strömberg, hon vill då alltid göra sig
viktig.»
Innan församlingen om aftonen efter lifliga öf-
verläggningar åtskildes, var allt på det klara och
utfärden bestämd till nästa söndag. —
Om man följer Svartelfven, den ström, som först
brusar förbi Finnsboda och sedan i en halfeirkel
omsluter Storeby köping, kommer man snart in i
de redan omtalade, ofantliga bruksskogarne. Det
förut så oroliga vattnet flyter här så lugnt och
stilla, och dess mörka färg, hvaraf detta, liksom
så många andra vattendrag, fått sitt namn, den
djupa tystnaden under de majestätiska furorna, de
här och där framskymtande, skrofliga bergen, allt
förlänar denna som det tycks ursprungliga natur
något högtidligt, nästan dystert. Så mycket gla-
dare verka också de här och där liggande utgår-
darne med sina nätta byggnader, omgifna af löf-
träd och vidsträckta åkerfält. En liten ångbåt
uppehåller trafiken på elfven, och då man därpå
färdats ett par timmar förbi dessa ömsom allvar-
liga, ömsom leende taflor, kommer man ut på en
ganska stor sjö, från hvars andra ända strömmen
fortsätter sin gång mot hafvet. Ett stycke inne i
skogen nära elfvens utlopp ligga på en höjd rui-
nerna efter en gammal borg, hvilken enligt tradi-
tionen utgjort residenset för en forntida konung.
Nu finnes ingenting mer kvar däraf än några sten-
högar, hvaraf en tyckes fordom hafva utgjort bot
tenvåningen af ett stort, fyrkantigt torn och en
annan genom sin långsträckta form låter för-
moda att den varit en af slottets hufvudfasader.
Dessutom funnos vid kullens fot och vida därom-
kring fördjupningar och höjder, i hvilka en liflig
fantasi kunde se lämningar af grafvar och vallar.
Men det intressantaste af allt var dock en stor
öppning vid foten af det så kallade tornet. Den
gapade så mörk och hemlighetsfull, att man sade,
att den utgjorde början af en gång, som sträckte
sig midt under sjön, eller ock var ingången till
slottets källare, hvilka ännu voro fulla af guld och
silfver. Och likväl var det ingen, som vågade göra
något för att åtkomma dessa rikedomar, alltsedan
ett dylikt försök för öfver hundra år sedan kostade
den djärfve lifvet. Den svarta gången kunde då
utan svårighet passeras bortåt trettio fot i en tem-
ligen skarp lutning nedåt, och den unge bondgos-
sen hade redan en gång varit ute hos sina i fria
luften väntande kamrater för att berätta detta,
samt att han, genom att välta undan en hop stora
stenar, kommit till en ny gång. Han styrkte sig,
säger berättelsen, med en sup, påtände några torr-
vedstiskor och gaf sig in igen. Efter lång, oro-
lig väntan hörde de utomstående ett doft buller,
som skakade själfva marken, hvarpå de stodo, och
ett lätt dammoln trängde ut genom öppningen.
Något försök att rädda den olycklige gjordes icke,
ty dels antog man, att han redan var krossad el-
lnr kväfd, dels var det förenadt med verklig lifs-
fara att tränga in i gången, där man litet emellan
hörde fallet af lossade stenar. Så fick bonden sin
graf inom den gamla kungaborgen, och sedan dess
hade ingen dristat göra något nytt försök, utan
stod det svarta hålet där, dystert och skräckinja-
gande. Marken rundt omkring var afröjd och be-
täckt af en vacker gräsmatta. Detta hade den
nuvarande brukspatronen låtit göra i sin ungdom,
och det är fara värdt, att han på samma gång
rätt betydligt upphjälpte tornet och de nedrasade
väggarne, så att ruinen nu i sitt fria läge tog sig
rätt ståtlig ut på sin höjd, omgifven af vallar
och grafvar. Sådan var den plats, som utgjorde
målet för Storeby fina världs årliga utflykt.
Den efterlängtade söndagen ingick mulen, och
på morgonen började ett tätt rägn falla, till stor
förtviflan för alla dem, hvilka väntade sig så myc-
ket af denna dags nöje. Längre fram klarnade
det likväl, och vid tiden för afresan lyste solen
åter i all sin glans. Vid bryggan låg den lilla
ångbåten och sände fräsande, tjocka moln af hvit
ånga, blandad med svart stenkolsrök upp i den
klara luften. Från dess fördäck hördes toner af
blåsinstrumenter. Det var en sextett, som »her-
rarne på bruket», ingeniörer och bokhållare, bil-
dat, och hvilken nu för första gången skulle låta
höra sig för att förhöja festligheten. Öfver akter-
däck var ett suntält utspändt och platser ordnade
för de äldre. För ungdomens räkning hade en
stor, löfklädd lastpråm tagits på släp, med träd-
gårdssoffor utefter sidorna och rader af gungbrä-
den på golfvet.
Allt var således i ordning, och vid tolftiden bör-
jade de lustresande strömma till, följda af jung-
frur eller gårdsdrängar, bärande korgar, hvilka
hastigt instufvades i ångbåtens svala lastrum. Allt
tätare anlände de muntra flockarne, en och an-
nan vagn från de kringliggande egendomarne körde
äfven fram, och strax före half ett, den till afre-
san utsatta tiden, svängde äfven ekipaget från
Finnsboda upp. En suck af lättnad höjde de fle-
stas bröst, ty man hade börjat frukta, att de,
oaktadt löftet att deltaga, dock skulle hafva än-
drat sig i sista stunden, fastän man med hemlig
glädje sett, att de tre otillgängliga herrarne redan
befunno sig bland ungdomen, presenterade och
hälsande åt alla håll.
Men framför allt inga tecken till någon opas-
sande förtjusning!
»Jaså, här äro de,» sade fru Bröms likgiltigt,
»allesammans utom frun förstås. Det var väl att
de ej dröjde.» tilläde hon med en blick på torn-
klockan, »ty Bröms har bestämdt sagt till, att vi
ej vänta på någon, utan skola gå precis på sla-
get.»
De öfriga växlade en blick, ty det var en all-
mänt känd sak, att den gode Bröms aldrig, åtmin-
stone ej sedan sitt giftermål, af sig själf sagt nå-
got bestämdt.
Och nu voro alla ombord, klockan slog, ångbå-
ten ringde, förtöjningen kastades loss, musiken
spelade upp: »Sätt maskinen i gång, herr kapten!»
och de båda farkosterna började sakta glida ut-
för det lugna vattnet.
Stämningen var den bästa. Från den flytande
löfsalen hördes ett muntert sorl, afbrutet af glada
utrop och klingande skratt. Till ock med fru
Bröms hade bortlagt sin vanliga sötsura min och
språkade gladt och artigt med en gammal pen-
sionerad öfverste, hvilken såväl i rang som för-
mögenhet var en af köpingens mest framstående
män.
»Charmanta tillställningar de här,» sade den
gamle militären, »och af oblandad njutning för
oss karlar. Men för fruarne, som hafva besväret
med anordningarne, äro de kanske ej så ange-
näma.»
»Jo, för all del. Visst är det en smula tråkigt
att tänka ut allt och ordna allt, men det är ju
för barnens skull och vid vår ålder är det ju
uteslutande för dem vi lefva.» Och fru Bröms
log mildt.
(Forts.)
Innehållsförteekning.
Anna Pettersson-Norrie ; af Daniel Fallström. (Med por-
trätt.) — Knoppsprickning ; af Bernhard Risberg. — Om an-
ordningen af våra hem ; några synpunkter af Hugo Hörlin. —
Små kulturbilder; af Ave. III. — »Ett huskors». — Våra
studentskor : ett litet bidrag till den svenska kvinnoemanci-
pationens historia af S. M. III (Sista artikeln.) — Hans andra
hustru; skiss för Idun af Arodna. — Ur notisboken. — Li-
teratur. — Teater och musik. — Idealerna; berättelse af C.
O. Gumcelius. Bel. med hedersomnämn. vid Iduns stora pris-
täfling. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
