Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19. 6 maj 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152 ÎDU N 1892
Slutligen ankom också folket ifrån ångbåten med
brukspatronen i spetsen. Denne kastade en ha-
stig blick omkring sig.
»Hvar är Axel?» frågade han därpå oroligt.
»Han följde efter jägmästaren dit ned,» ljöd
svaret.
I detsamma kom den efterfrågade åter fram i
dagen, utan hatt och med kläderna söndriga och
betäckta af jord. Han afbröt med en rörelse af
handen den störtsjö af frågor, som hotade att all-
deles fördränka honom, och sade med hög röst,
kort och beslämdt:
»Lindén lefver ... Oskar Bäck har talat med ho-
nom, och han säger, att det går ingen nöd på ho-
nom. Raset skedde ett långt stycke bakom, så
att han har en bra stor håla att röra sig i. Nu
måste först de här sienarne bort, som spärra in-
gången, och sedan få vi langa upp, hvad som fin-
nes därnera, tills vi få fri passage. Kom hit kar-
lar och hugg i. Akta er, mitt herrskap.» Och
därmed rullade han den första stenen utför slutt-
ningen.
Sällskapet flydde skrattande undan »de gam-
malmodiga projektiler, som haglade från den ur-
åldriga borgen,» som doktor Sjögren uttryckte sig.
Då ångesten för den olycklige därinne i den mörka
hålan begrafne lagt sig, tog munterheten åter ut
sin rätt, och med undantag af notarien och några
andra ungherrar, hvilka ifrigt hjälpte Axel och ar-
betsfolket, voro de öfriga snart i gång med skämt
och äfven lekar. Då dessutom äfven drickesva-
rorna anländt, började punschen gnistra i glasen,
sodavattenskorkarne smälla, och Hilmer Sjögren
föreslog första skålen för deras »osynlige» vän.
»Ett par timmars mörk arrest är lagom straff
för hans dumdristighet,» menade litet hvar.
Under tiden arbetade räddningsmanskapet af alla
krafter. Hålans ingång började småningom blifva
fri, och vid kullens fot låg redan en rätt ansenlig
stenhög.
»Puh,» pustade Axel och torkade svetten^ ur
pannan, »det kostar på det här. Kom så gå-vi
och taga oss ett glas för att skölja ned dammet.
Yill du inte hafva ett glas punsch?» ropade han
ned till den alltjämt längre in arbetande jägmä-
g{aren
»Tack,» ljöd det nedifrån. »Langa hh litet j
punsch och vatten i ett glas, ty jag har svårt att
komma upp. Jag har en hel vall med stenar om-
kring mig, som jag röjt undan. Det vore bra, om
ni snart toge bort dem, ty jag längtar verkligen
efter en nypa frisk luft.»
Dessa ord voro de sista man hörde honom yttra,
ty omedelbart därefter inträffade ett nytt ras, denna
gång närmare öppningen. Därför hördes också
braket vida omkring och kom skämtet att dö på
alla läppar och färgen att fly från kinderna.
»Blef någon skadad? Var någon därnere?»
frågades, och snart spred sig en förfärande hvisk-
ning: »Jägmästaren krossad.»
Vid själfva olycksstället gingo sinnesrörelsens
vågor högt. I första ögonblicket hade både Ström
och Axel velat störta in i gången, men kvarhöl-
los med våld af de öfrige, hvilka insågo det lifs-
farliga i hvarje dylikt försök. Brukspatronen öf-
vertog nu på allvar ledningen af räddningsarbetet,
hvilket förut nästan tycktes hafva bedrifvits som
ett opåräknadt tillskott i dagens nöjen, „under det
man väntade på att få börja dansen. Angbåtsbe-
fälbafvaren tillsades att, så fort han kunde, resa
till en i närheten liggande utgård och därifrån
hämta arbetare med spett och andra tjänliga verk-
tyg. Under tiden nedrefs taket på tältet, och de
ganska tjocka sidostolparne upprycktes för att
tjäna till stöd vid väggarne, då man kom längre
in. Arbetet med öppningens utvidgande fortsattes
med ifver, och det var nu ingen af de unge män-
nen, som vågade undandraga sig att lägga hand
vid verbet. Men ännu hade ej alla återvändt från
sina ströftåg i skogen. Bland dem, som fattades,
voro flickorna Collén. De hade genast efter mid-
dagen i sällskap med en del annan ungdom före-
tagit en promenad tvärt öfver näset ned till sjön
och visste följaktligen ej af någon olycka. Då de
därför nu åter trädde ut på slätten, hvilken de
lämnat vimlande af glada människor, blefvo de
högst öfverraskade att blott se några grupper da-
mer, stående här och där, tysta och nästan orör-
liga samt med ögonen riktade på den skara af
herrar, hvilka dels arbetade med tältets förstörande,
dels befunno sig i en orolig rörelse vid ruinens
fot.
»Hvad i all världen står här på?» utropade dok-
tor Fors, som befann sig bland de nykomna. »Det
ser ut, som det skulle hafva händt någon olycka.»
Af den första de lillsporde, erhölls genast en
detaljerad, kanske något färglagd skildring af det
skedda. Några ögonblick därefter stod en likblek
flicka vid brukspatronens sida och hviskade med
af ångest halfkväfd röst: »Är han död? Pappa,
är han död?»
»Nej mitt kära barn, vi skola hoppas, att de
kunna räddas,» svarade brukspatronen och fort-
satte med sina anordningar.
Hon fick i detsamma syn på Axel och glömsk
af herrarnes undrande blickar, af den verkliga fa-
ran att gå bland de oupphörligt nedrullande ste-
narne, glömsk af allt skyndade hon till honom,
fattade hans arm och . upprepade flämtande sin
fråga; »Är han död? Är det möjligt, att han är
död ?»
»Hvem tror du kan veta det?» svarade Axel
otåligt. »Man har åtminstone inte hört ett^ ljud
från honom. Släpp mig,» tillfogade han, då sy-
stern med ett nästan krampaktigt grepp omfattade
hans arm. Han frigjorde sig med ett häftigt ryck,
hvarvid flickan utan ett ljud nedsjönk till marken.
Elsa Collén hade svimmat för första gången i
SILL Ui.
Utom sig af förskräckelse upplyfte Axel sin till
utseendet liflösa syster och bar henne skyndsamt
utför kullen samt öfverlämnade henne i damernas
vård. Doktor Fors tillkallades och underrättades
om förloppet. Alla möjliga åtgärder företogos för
att återkalla den unga flickan till ljfvet, och slut-
ligen uppslog hon sina ögon och såg sig förvånad
omkring. Minnet återkom dock snart, hon dolde
ansiktet i händerna och utbrast i konvulsiviska
snyftningar. Doktorn aflägsnade sig med dystert
rynkad panna. Systrarna togo Elsa mellan sig
och förde henne bort från de af förvåning stir-
rande damerna, hvilka trots ögonblickets fruktans-
värda allvar, ej kunde afhålla sig från alt växla
betydelsefulla blickar och att ännu betydelseful-
lare rycka på axlarne.
»Ja,» hviskade fru Bröms till den kära vännen,
fru Strömberg, »kommer han undan med lifvet,
så är det nästan hans skyldighet att gifta sig med
henne. Att så kunna kompromettera sig! Det
skulle aldrig någon af mina flickor gjort.»
»Nej, inte mina heller,» hviskade fru postmä-
starinnan tillbaka. »Bättre uppfostran hoppas jag
de fått.»
Då systrarna kommit fram till den nu fullkom-
ligt folktomma pråmen, sjönk Elsa ned på en soffa
och dolde ansiktet vid Siris bröst. Denna satt
blek och med något rynkad panna samt strök
mekaniskt med handen öfver den gråtande flic-
kans våta, upplösta hår. Det tycktes, som om hon
grubblade på någon svårlöst gåta, antingen den
nu gällde systern eller henne själf.
Ett stycke därifrån satt Anna, äfven hon för-
sjunken i djupa tankar. Af de berältelser, hvilka
nyss från alla sidor surrade omkring henne, fram-
gick tydligt, att Malte Ström tagit och tog den lif-
ligaste del i räddningsförsöken, och att han jämte
Axel alltid var den, som trängde sig längst fram.
(Forts.)
Från Iduns läsekrets.
Några enkla nådeansökningsord till tant
I. D—f i anledning af hennes frågor
till våra baldrottningar.*
Tänk ett så tacksamt ämne tant denna gång
fått att behandla! Blif icke rädd, jag kan icke
röfva från tant den belåtna min, ni säkert ännu
har i behåll från den kväll ni betraktade ert fär-
digskrifna verk, och ehuru det var med för hvarje
rad växande förbluffelse, som jag läste eder upp-
sats, satte den mig dock i ett skrufstäd, hvars
»skrufgängor» äro så säkra, att jag icke kan slingra
mig därur. Jag får medgifva, att ni har rätt, men,
kära tant, kunna vi ändå inte få dansa lite, medan
vi äro unga? På några få år mista vi lusten och
skola då blifva mera benägna söka inträde i det
kloster, hvartill ni godhetsfullt behagade lämna
oss adress och edert rekommendationsbref.
Vi hålla Idun så kär och vilja så gärna göra
oss gagn af de vinkar, råd och förmaningar, som
finnas i korgen, men »sanningen är illa tåld», och
syrliga äpplen hafva vi hemma. »Moralkakor»,
om än icke så väl bakade som tants, få vi af vår
mamma, men hon tillagar dem med lite tillsats
af kryddor, ty hon har fått för sig, att goda råd
* Då »I. D—f» fått framställa sina i mångas
mening nog långt gående åsikter i »Dansfrågan»,
anser redaktionen rättvisan fordra, att »Kalle P»
äfven får uttala sin mening, som visserligen af-
gjordt slår öfver åt motsatt håll, hvarför vi ^ock
härmed reservera oss både hvad angår innehållet
och den en smula kitsliga tonen.
ihågkommas bättre, då de blandas med beröm —
om än aldrig så litet — och så delar hon icke
ut dem i så mångas närvaro. Om nu dansen är
något så »förnedrande», så har den väl ändå lik-
som annat ondt något godt med sig?
Idun har tidigare innehållit uppsatser, som på-
pekat det oegentliga uti, att de unga icke kunna
få träffas, samtala med hvarandra och utbyta tan-
kar, utan att skvallret genast skall vara framme
och fråga: »När skola de förlofvas»?
Finnes det icke mången okonstlad, hederlig yng-
ling, som så gärna skulle vilja närma sig och
stifta bekantskap med den unga flicka, som han
kanske dagligen får se, men som han, tack vare
etiketten, en tants ständiga sällskap — och icke
minst sin egen blygsamhet och tillbakadragenhet,
ändå aldrig kommer ett tuppfjät närmare, ginge
han än hvarje dag sin långa omväg för att komma
förbi det fönster, där hon bor.
Hvilka fördelar lämnas honom däremot icke,
om de få träffas på en bal? Här blir han utan
vidare besvär presenterad för henne, kan med
hennes arm i sin få spatsera obehindradt i salen,
och under konversation, som väl icke nödvändigt
behöfver röra sig uteslutande om dansandet, göra
hennes bekantskap, utan att någon närvarande
finner något besynnerligt och anmärkningsvärdt
däri.
Och dräkten sedan — ja, vi män våga väl knap-
past — om vi skola få anses som väluppfostrade
— gifva akt på den, långt mindre säga ett par
ord för att försvara den.
Att hettan kännes mindre besvärande, och att
så mycken svettning icke uppstår, då urringadt
klädningslif begagnas, får väl ändå kvarstå som
ett faktum. Den, som varit med på en vanlig
»oskyldig» danstillställning på landet, där herrarne
komma i sin kavaj och damerna svettas i sina
högkragade verkensklädningslif, finner nog litet
skillnad i stämningen, då han sedan kommer med
på en bal i staden, där man uppträder i stor
toalett.
Hvarför gör man sig besvär med att kläda en
festsal med flaggor och »grönt», om icke för att
festen skall få en högre stämning? Så också med
balerna. — Är icke vår klädsel i något olik den
vi dagligen använda, uteblifver oftast den högtid-
liga stämning, hvarförutan dansnöjet icke är något
att göra sig besvär, tidspillan och kostnader för.
Stanna vi utanför ett bokhandelsfönster, besöka
vi en tafvelutställning, ett museum, en bildhugga-
res atelier, få vi tag i ett illustreradt verk eller
kasta vi en blick på våra banksedlar, så mötas
våra blickar öfverallt af den upphöjda sköna kon-
sten, framställande kvinnans naturliga behag. Detta
tåla vi, utan att anklaga våra konstnärer för att
—■ »låt så vara indirekt, bidraga till vårt släktes
förderf». Sippare än så äro vi icke, men skulle
det vara oss förunnadt att en gång i verkligheten
få se ett par vackra armar, ett klädningslif besatt
med lefvande rosor och blottande en hvit hals,
att beundra kvinnan — det skönaste skapelsen
framställt —■ hvars första exemplar visst icke pre-
senterades i höghalsad klädning, så är, om man
får tro tant och G—y, vår manliga värld så långt
kommen i sedeförderf, att dåliga, lågsinnade käns-
lor uppväckas, och en sådan liten Evas dotter
betraktas som »okysk och har dödat det bästa,
den kvinnliga känslan äger», hur renhjärtad och
högsint hon för resten än må vara.
Vi stackars män, som skola räddas från förderf,
sedan de påpekade missbruken »erkänts och rät-
tats», förorda som verksammast, att reformen
genomföres på högsta ort — hofbalerna — först,
så följer nog »småfolket» efter som vanligt.
Och kunna vi icke, medan vi äro i gång med
ytterligheter, få genomförd en reform till? Det
finnes så mången af mina gelikar, som under fär-
den på lifvets ocean lidit skeppsbrott, därför att
han kommit att se ett ohöljdt, vackert kvinnoan-
sikte med oemotståndliga, blå ögon. Kunde vi
icke få en tät slöja öfver alla sådana anleten; vi
äro så nervsvaga, och vi tåla ingenting?
»Katte P.»
Innehållsförteckning’.
Sofia Gregoria Hayden; af Signe Ankarfeli. (Med porträtt.)
— En husmors vårvisa ; af Snorre. — Barnens sysselsättningar;
af Ellen Bergström. — Små kulturbilder ; af Ave. IV. — När
grosshandlaren förlofvade sig ; novellett för Idun af Elin
Ameen. — Amelia B. Edwards. (Med porträtt.) — Tjänstebetyg;
en återupptagen fråga af Lilly. — Husmoderlig almanack ; af
Stenia. — Veckan. — »Iduns skollofskoloni» : poem af TJlla.
— Ur notisboken. — Teater och musik. — Idealerna; berät-
telse af C. O. Gumœlius. Bel. med hedersomnämn. vid Iduns
stora pristäfling. (Forts.) — Från Iduns läsekrets.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
