Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. 13 maj 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154 IDUN 1892
Man bygger icke upp någon lycka genom att svika sina gamla plikter.
p. pH. pDGREN.
Så kom 1867 med dess handelskris. Det
blef för henne det svåraste året i hennes lif.
Mannen sattes i cession, och fastän hon erhöll
boskillnad, var det med knapp nöd hon und-
gick samma öde. »Men,» sade hon, »skall
jag ej göra hvar människa rätt, så vill jag ej
lefva längre.» Och rätt för sig gjorde hon
äfven ; efter ett år hade hon ej mer någon
skuld, men ej heller någon förmögenhet, ty
allt hvad hon ägt hade hon öfverlämnat till
mannens borgenärer.
Nu återstod henne ej annat än att börja på
nytt igen, och med aldrig sviktande krafter
stod hon fortfarande på sin post. Till råga
på allt träffades mannen nu af en svår sjuk-
dom, hvilken fjättrade honom vid sjukrummet
i tretton år, innan döden kom som en förloss-
ning. Men hustrun ägde energi för två. Snart
begynte välståndet återkomma, och om hon
ock nu, efter ett halfsekellångt, träget arbete,
föga äger, beror detta på hennes stora hjälp-
samhet, bevisad närskylde och oskylde med
samma aldrig tröttnande varma hjärtelag.
Och dock — hvilken förnöjsamhet, grundad
på den sannaste gudsfruktan ! »Ar ej jag en af
de lyckligaste människor,» sade den gamla vid
ett besök, som författaren af dessa rader gjorde
henne, »jag som genom Guds rika välsignelse
åtnjutit hälsa och arbetskraft i så många år,
och mot hvilken alla människor varit så vän-
liga. Får jag nu bara mitt lilla rum på Bor-
gerskapets änkhus, för att där i lugn få sluta
mina dagar, då tror jag ej, att det finns en
så lycklig varelse på jorden.»—Denna hennes
käraste önskan gick den 23 april i uppfyllelse.
Då lämnade hon det hus, hvari hon bott 3edan
fyrtiotvå år, då tog hon afsked af den lilla
trånga vrå, i hvilken hon så att säga utfört sin
lifsgärning.
I femtio år har hennes namn stått därutan-
för på skylten, i femtio år har hon arbetat
innanför dörren. Och hvilket arbete! Från
det boden öppnats på morgonen till den stängts
på kvällen, har den alltid myllrat af kunder.
Få äro väl de af Iduns läsarinnor i hufvud-
staden, hvilka ej någon gång varit inne i »Vil-
lervallan». Ty detta namn har affären erhållit,
dock ej i betydelsen af oreda, utan som en
följd af handelns liflighet, ty de flesta af de
under dagens lopp framtagna kartongerna, hunno
ej att äter ordnas på sina platser, förrän bo-
den stängts på kvällen. Men då stod också
gumman kvar halfva natten och städade sin bod.
Och så har hon hållit ut ett halft sekel.
Städse moderna och goda varor samt ett red-
bart och vänligt bemötande hafva gjort, att
affären varit stadd i oafbruten utveckling.
Trots det lilla utrymmet torde den, i fråga
om omsättning, hafva varit en af de största i
Stockholm.
Lika oföränderlig som innehafvarinnan kvar-
står lokalen. Den enda förändring den till
dessa dagar undergått består uti, att de små
fönstren utbytts mot ett stort, de massiva trä-
dörrarna mot genomskinligare, och att — hyran
höjts från 400 till 1600 kronor.
Och i fråga om biträden har fru L. ej varit
ombytligare. Under hela denna tid har hon,
utom den ena af sina döttrar, blott haft tre
biträden i sin bod; till den sista af dem, frö-
ken Anna Johansson, hvilken sedan tjugu år
troget stått vid hennes sida, har hon för nå-
gon tid sedan öfverlämnat affären.
Att en person under en så lång tidrymd
förmår oafbrutet sköta en sådan affär och sköta
den så, som denna blifvit skött, så att det
exempelvis aldrig inträffat, att ej en räkning
blifvit på dagen betald, det hör otvifvelaktigt
till sällsyntheterua. Och då denna person är
en kvinna, hur mycket större blir ej då vår
aktning för henne!
Fru Karolina Lindström, som är född den
12 maj 1812, fyllde i går åttio år, och när-
mast med anledning däraf meddelar Idun i
dag sina läsarinnor hennes bild. På henne
kan man med skäl tillämpa Lotten von Kræ-
mers ord:
»Hon hade ej annat än födgeni,
men bland genier är ej det det sämsta...»
Men ack, jo — hon hade något mer! Hon
hade hjärtats trohet, uthållighet, kärlek. Utan
detta gör ingen hennes gärning efter. En en-
kel saga och en enkel bild, men båda fyllda
af ädel maning.
Axel Josephsson.
/ morgon!
morgon — ja, i morgon, då
Villjag så hjärtans gifmild bli;
jag börja stort slå på
Förutan gnideri.
Då vill åt fattigdom och nöd
Jag dela af mitt öfoerflöd,
Frikostig på båd’ guld och bröd;
I morgon blir jag öm och mjuk — »
Så sad’ en girigbuk.
»/ morgon — ja, då börjar jag
Arbeta i mitt anlets svett,
Då skall det bli en mödans dag
Med spade och med spett.
Jag ämnar icke längre stå
På torgen så här fåfäng då
Och andras arbet’ blott se på;
Då skall min trägna flit bli spord —»
Så föll en lättings ord.
»/ morgon, om du har fördrag,
Vill jag betala all min skuld;
I morgon blir förfallodag,
Då får jag godt om guld.
Du därtill sätta kan din lit,
Att jag i morgon gör min flit
Att återgälda min kredit, —»-
Så talade en cessionant -
Vid katastrofens brant.
»1 morgon på allt rummel slut!
Jag slår mig uppå nykterhet!
Då vill
Och, om jag ej det gjort förut,
Jag för en låg diet
Då, efter denna kvälls kalas,
Jag ämnar slå mitt brännvinsglas,
Det hittills kära, uti kras.
I morgon —» sade drinkaren —
■»Jag blir en vattenvän.»
»/ morgon jag mig vänder om
Från mina villors breda stig;
I morgon blir jag god och from
Och tänker bättra mig,
I morgon väl tids nog det år
Att byta tankar och begär
Och vandra på den stig, som bär
Så smal och trång till himmelen —»
Så sade syndaren.
I morgon — hvarför ej i dag? —
».Nej, nej — i morgon, förty då
Jag har ännu en rastedag
Att mig besinna på,
I morgon då skall mitt beslut
Ovedersägligt föras ut —
Så framt jag icke därförut
Har ändrat tanke, förty då
Får morgonda’n bestå.»
C. L—n.
”Huslig ekonomi”.
rubrik ha våra läsarinnor kunnat
inna i ett par af Iduns närmaste
nummer — visserligen i en annan bemärkelse
än den, hvilken ligger till grund för följande
lilla uppsats, som vi hämta ur den »Norske
kvindesagsforenings» förtjänstfulla tidskrift »NyT
lænde». Emellertid slog oss sanningen i
den bekymrade husmoderns teckning af denna
sida af den »husliga ekonomien» så lifligt, att
vi ej kunna neka oss återgifva densamma till
våra läsarinnors — och deras eventuelle her-
rar mäns — välvilliga begrundan.
»Hvad var det för en grek» — skrifver
insändarinnan — »som hade för princip att
aldrig låna penningax af en vän? Han var så
fattig, att han bara ägde en enda mantel, och
när den skulle tvättas, måste han hålla sig i
sängen. Han hade en mycket rik vän, en tro-
fast och älskvärd vän, som till och med ofta er-,
bjöd honom penniogelån. Men likafullt höll
han orubbligt fast vid sin princip att ej låta
beroende i penningsaker bringa ofrihet in i
det förtroliga vänskapsförhållandet, ej låta hvar-
dagliga små obehag för fattigdom och bröd-
bekymmer få rätt att störa harmonien och skön-
heten i deras ungdomliga vänskap.
Åh, hvad han var vis !
Men när en man och en kvinna nu i våra
dagar ingå ett vänskapsförhållande — och äk-
tenskapet är väl ett vänskaps- på samma gång
(enna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
