Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. 13 maj 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN iss
1882
som ett kärleksförbund? — när alltså en man
och en kvinna i våra dagar ingå ett förhål-
lande, som de sannerligen icke önska skola bli
mindre varaktigt, mindre förtroligt, mindre har-
moniskt och skönt än det, som förenade de
två grekiska hjältarne, så ordna de emellertid
sina affärer så, att den ena är alldeles bero-
ende af den andre i penningsaker.
Min man och jag t. ex. — och jag antar,
att många ha det som vi ■—- äro utomordent-
ligt lyckliga, så länge vi slippa tala om pen-
gar, men då — börja strax strängarne att
skorra.
Innan vi gifte oss, var jag i tre år guver-
nant hos en familj, som var nog älskvärd att
ge mig 400 kr. i årlig lön. Med denna jäm-
förelsevis ansenliga summa och »allt fritt»
hade jag det naturligtvis mycket sorgfritt i
ekonomiskt hänseende. Jag hade min spar-
banksbok (som tömdes för utstyrseln) och dess-
utom rikligt nog till alla de julklappar och
småpresenter, med hvilka jag kunde önska
glädja mig själf och andra.
Men jag höll innerligen af »min Albert», och
jag var ytterst lycklig, när han skref, att han
snart kunde hämta mig som brud.
En af mina första önskningar som ung fru
var att kunna få hushållspengarne utbetalade
på bestämda tider och med en bestämd summa
för hvarje gång. Men Albert, som dock är
en stor ordningsman, ville märkvärdigt nog
inte gå in härpå. Jag har frågat honom, om
han tror, att det går mera åt, när jag får en
större summa på en gång, och jag har retat
honom med, att han var snål och »om sig».
Men han svarar alltid mycket lugnt, att de
penningar, som ligga i min låda, förränta sig
icke, och att det för öfrigt i affären (han är
köpman) inte ens alltid är möjligt att skaffa
100 eller 200 kr. precis den l:sta eller 15:de
i månaden. Jag har försäkrat, att jag i så
fall godt kunde vänta till den 2:dra eller 16:de
—- men nej, han är orubblig.
Vi ha nu i fem år haft det ställdt ungefär
på detta vis:
Jag frågar, om jag kan få litet mera pen-
gar. »Hur mycket behöfver du?» — »Åh,
jag tar så mycket jag kan få, jag,» svarar jag,
fortfarande vid godt humör. — Han (affärs-
mässigt): »Ja, det tror jag nog, men hur myc-
ket behöfver du?» — Då blir jag allvarlig: »Det
allra minsta jag kan hjälpa mig med är 5
kronor.» — »Nåväl! Var så god, här äro 10
kronor.»
En annan gång, fredag kväll, sitta vi båda
i all trefnad tillsammans i hvardagsrummet.
Han läser sina tidningar, och jag spekulerar
öfver, huru jag, utan att störa friden, skall
kunna påminna honom om, att jag måste ha
pengar i morgon. Och med verklig ängslan
tänker jag på, att det behöfs rätt mycket också,
denna gång.
En skomakarräkning skall betalas — smör-
byttan är tömd, och det måste skaffas mera
ägg, kaffe, öl, för att inte nämna bröd, stek,
grönsaker och frukt till söndagen. Något af
detta tar jag ju »på bok», men våra fasta le-
verantörer ha icke allt, sä det behöfs också
reda pengar. Jag känner mig öfvertygad om,
att, på hvilket sätt jag än nämner det, kom-
mer hans ansikte att mulna -— de fleste män
äro visst så — och kan någon undra på, art
jag ville se blott hans ljusa ansikte de korta
stunder, han kan vara hemma?
Ändtligen tar jag mod till mig och kastar
helt lätt fram (som om det skulle vara den
likgiltigaste sak i världen): »Ja, i morgon är
det lördag ; då får du tänka på mig med litet
mynt igen, vännen min.»
»Ja visst,» svarar han, »du skall fä.»
Men nästa morgou, när jag påminner honom
om hans löfte, far en sky öfver hans panna,
och hans vänliga stämma blir torr och affärs-
mässig: »Ja — det var sant. Hur mycket
skall du ha?» Han knäpper upp sin rock och
tar fram plånboken.
(Åh, den som kunde få 100 kr., tänker jag,
eller bara 50—40!) Men högt säger jag: »Om
jag skall betala skomakarn, måste jag ha minst
30. Annars kan jag hjälpa mig med 10.»
»Det är bäst att betala — var så god, här
äro 30 kr.»
»Tack! Adjö då!» En kyss, och så går
han. — Ja, jag är ju lättad, men på måndag
måste jag antagligen plåga honom igen.
Ibland går det också hvassare till.
En dag efter middagen börjar jag : »Du —
om du kunde ta med dig litet pengar i afton,
vore det mycket bra, för här var räkning på
rödvinet, du vet, och jag bad pojken komma
igen i morgon. För resten behöfver jag pen-
gar till andra saker också.» — Han svarar
också helt vänligt: »Ja, jag skall se till.» —
Men på kvällen gör han ingen antydning om,
att han har pengar åt mig, och jag öfvar mig
i tålamod och tänker, att jag behöfver dem ju
inte heller i kväll!
Men nästa morgon — då måste jag åstad :
»Hur var det -— tog du med dig några pengar
åt mig i går?» — »Nej, det gjorde jag inte.
Jag skall ta med mig i dag. Hur stor var den
där räkningen du talte om?»
»Åh, den», sade jag med en känsla af miss-
räkning -— »var på 12 kr., den; men jag vän-
tar snart fiere räkningar, och då är det så för-
argligt att inte äga ett öre.» Och jag blef rent
af en smula upprörd i stämman. Jag var för-
tviflad öfver, att han tänkte afspisa mig med
nätt och jämnt för denna enda räkning. Dess-
utom var det på förmiddagen, jag skulle haft
pengarne. »Usch, de pengarne! Hur trefligt
skulle det inte vara att lefva, om bara inte de
där pengarne vore», suckade jag och lade gråt-
färdig ansiktet i händerna.
Han: »Kära vän, jag har ju pengar på kon-
toret! Och när vi ha pengar, kan det väl inte
vara något att gråta för, att det fattas pengar,
tycker jag.»
»Hvad i all världen hjälper det mig, att du
har pengar på kontoret,» svarade jag häftigt,
»när inte jag får något af dem!»
»Mycket sant,» sade han torrt; »du har all-
tid varit stark i logiken.» Och därmed tog
han sina plagg, sade adjö och gick.
Där stod jag! — Icke en kyss till farväl,
bara de kalla bittra orden från bägge sidor. —
Men var det då orimligt, att jag någon gång
blef otålig öfver slika ordningar? Och i alla
fall, huru jag ångrade det! -— Kan någon för-
undra sig öfver, att jag så önskade all världens
pengar och penningomsorger dit pepparn växer,
till Blocksberg, till yttersta Sibirien ? ! Bara jag
och min man sluppe plågas därmed !
På middagen kom han dock snäll och älsk-
värd hem till mig med mycket pengar — hela
80 kr. — och så hade vi då solsken och vac-
kert väder, så länge dessa varade.
Men kan någon i själfva verket säga, hvar-
för två människor, som hålla så mycket af
hvarandra, skola göra lifvet så besvärligt för
hvarandra?
Ibland har jag som en glad dröm om, att
Albert kommer in till mig i riktigt godt hu-
mör, sätter sig hos mig och säger:
»Hör nu, min kära Lilly! Jag ser af din
hushållsbok, att medelutgifterna pr månad för
det förflutna året ha varit 200 kr. — frånräk-
nadt de konton, jag ombesörjer. Jag har nu
tänkt mig, att dessa 200 kr. lika godt kunna
utbetalas till dig direkt af min kassör t. ex.
fyra gånger i månaden. Men för öfrigt för-
behåller jag mig att ge kassören order om att
ta hänsyn också till andra fordringsägare och
att ge rent besked, om det är några svårig-
heter. I så fall får frun vänta!» — —
Jag har så lefvande drömt mig in i, hur
»rar» han skulle vara, när han sade detta —
jag tycker nämligen, det kunde likna honom
att säga något sådant — och hur lycklig jag
skulle kasta mig om hans hals.
Och hvarför skulle det till sist inte kunna
bli klart för honom, att detta vore ett lika
praktiskt och bekvämt sätt som det andra, för-
utom att det vore ojämförligt mycket behag-
ligare? Och att 200 kr. äro 200 kr., vare sig
de utbetalas i femmor och tior tjugu gånger
om månaden eller med femtio kronor fyra
gånger om månaden.
Och så kunde ändtligen han, min stackars
plägade man, få fred i sitt hem och slippa
höra detta evinnerliga penninggnat beständigt.
Man talar om »hemmets fridlysta vrå». Då
först kunde hemmet blifva verkligen fridlyst.
Nu kan han ju nästan icke känna sig säker en
minut för att bli irriterad!
Alla de där tråkigheterna i penningväg
borde äkta makar ordna så, tycker jag, att de
inte hängde efter dem och alltid gnagde som
en kedja.
I själfva verket är det ju inte annat än
opraktiskhet, som är skuld till det hela. Ja,
litet brist på godt förstånd också — hos man-
nen! Han kan icke sätta sig in i, att det är
sårande och kränkande för en människas själf-
känsla — till och med för en hustrus — att
jämnt och ständigt nödgas uppträda som en
»tiggare».
I ”damernas paradis”.
Paristeekningar för Idun
af Alvar Arfwidsson.
II.
detta paradis är — om ni har tålamod
— ingen svårighet att få inträde, ty por-
tame äro många. Det gigantiska palatset har
tre hufvudportaler, en åt hvar och en af de
gator, söm begränsa det, nämligen rue du Bac,
rue de Babylone och rue de Sèvres.
. . . Ändtligen!
Vi inträda och bana oss genast fram till
centrum.
Tänk er en yta, ungefär så stor som . . .
låtom oss säga som Norrmalmstorg i Stock-
holm. Tänk er vidare fyravånings-höga mu-
rar resta däromkring, dessa inuti afdelade af
2 rundtorn löpande, ytterst breda läktare i st.
f. våningar, så att ytterpartierna af bottenvå-
ningen ligga i halfskymning, och så, till sist,
ett jättelikt glastak spändt öfver det hela, och
ni har konturerna af »Maison Aristide Bou-
cicaut. »
Till läktarvåningarne leda fiere dubbeltrap-
por af väldiga dimensioner — allting är här
väldigt —, och såväl på dessa som å balu-
strader o. d. däruppe i plafondljuset äro an-
bragta dekorativa draperier och väfnader, ja-
ponäserier, indiska och turkiska mattor m. m.,
hvilkas eleganta färgprakt ger det hela en
gladt målerisk prägel.
Här under plafonden, liksom i halfskym-
ningen under läktarne, rada sig kolonner af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
