Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. 13 maj 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160 IDUN 1892
mycket af intresse, i det den särskildt utmärker
sig genom en förtjänstfull instrumentering samt
därjämte har att uppvisa flere tilltalande melodier
och ofta väl ansluter sig till sagobildernas inne-
håll. Dessa senare äro dock så löst hopfogade
och sagokomedien i sin helhet både långtrådig
samt här och hvar dunkel, att äfven intresset för
musiken slappas. Första akten är den bästa, och
utgör ett verkligt godt uppslag. Det följande
svarar dock ej alls mot början. Titelrollen åter-
gafs mycket bra af hr Johanson, som både i spel
och utseende lämpade sig synnerligen väl för den-
samma. Det komiskt-burleska elementet hade en
god representant i hr Brag som kungen. Ett något
ännu saftigare och bredare spel skulle emellertid
ingalunda skadat. Maskeringen var ypperlig.
Fröken Lindman gjorde livad hon kunde af prin-
sessans otacksamma roll, och fröken Wo{/’gafen
mycket rolig bild af den giftaslystna Margit. Fru
Strandberg återgaf drottningens roll och hr Engel-
brecht mästertjufvens, åt hvilken han emeller-
tid ej förmådde skänka någon vidare origi-
nalitet. Öfriga medspelande fyllde väl sina plat-
ser. Stycket är synnerligen väl uppsatt och erbju-
der nalurligtvis flere tillfällen att åstadkomma
vackra och anslående sceniska effekter. Dock
hafva vi ej på ett verkligt högfjäll sett högstam-
miga björkträd såsom här i fjärde aktens dekora-
tion. Ishålan och kyrkan förtjäna särskildt
framhållas. Orkestern, som leddes af komposi-
tören själf, skötte sin sak bra. —
Fröken Gina Oselio har, då detta skrifves, ut-
fört Margaretas Helenas roll i »Mefistofeles» och
Carmens i operan af samma namn. Vare sig det
nu vid båda tillfällena berott på indisposition eller
något annat, alltnog, sångerskan visade båda
gångerna en afgjord benägenhet att detonera.
Rösten forceras ock ej sällan alltför mycket på
välljudets bekostnad. Hvad spelet beträffar, så
har det i Margareta-Helenas roll flere lyckligt
funna pointer, särskildt i den bekanta fängelse-
scenen. Beträffande åter den omtvistade Carmen-
framställningen stå vi afgjordt på deras sida, som
anse, att fröken O. här går till de eminentaste
ytterligheter. Hennes Carmen är alltför lättsinnig
och utmanande för att passa i stycke med det
öfriga. Erkännas måste dock, att fröken O., när
hon nu en gång uppfattat rollen på detta sätt, i
många detaljer återgifver den förträffligt. Vi sätta
dock åtminstone ett par af hennes företrädarinnor
i denna roll betydligt före henne.
På onsdagen i denna vecka skulle fröken Oselio
upplräda som Leonora i operan af samma namn.
I nästa vecka afslutas gästspelet.
»Skrifvarkungen», den nya operan, som senast
inöfvats, upptages i nästa vecka, antagligen på
tisdag. Därjämte återupptages »Otello».
Dramatiska teatern gifver fortfarande med oför-
minskad framgång »Bröllopet på Valéni». Under
inöfning, för att med det snaraste gifvas, är »Krig
i fred», lustspel i 5 akter af G. von Moser och
F. von Schönthan, öfversättning från tyskan.
På Sveateatern, denna riktigt trefliga miniatvr-
teater vid Hamngatan, gåfvo fru Dorsch och hr
Hjertstedt i tisdags en soaré, hvarvid uppfördes
Ibsens bekanta skådespel »Hedda Gabler». Titel-
rollen återgafs af fru Dorsch, hvilken genom sitt
i allo förträffliga spel gjorde denna dunkla och
mycket omtvistade karaktär fullt förståelig. Fru
Elvsteds roll utfördes lika utmärkt som förr af
fröken Seelig. Båda dessa skådespelerskor hylla-
des ock med det lifligaste och mest välförtjänta
bifall. Hr Hjertstedt gaf en god bild af Ejlert
Lövborg, men litet mera eld och passion i spelet
skulle ej skadat. Hr Ranft var ej oäfven som
den bullrande och naive Jörgen Tesman, hvaremot
hr Zachrison. föreföll väl säflig som assessor
Brack, hvarjämte masken ingalunda var lyckad.
Samspelet var för öfrigt ej precis så godt, som
man skulle önskat.
Filharmoniska sällskapet gifver till förmån för sin
dirigent hr A. Hallén och under medverkan af k.
hofkapellet en extra konsert-matiné i Musikaliska
akademiens stora sal söndagen den 15 d:s kl.
’k 2 e. m. Programmet upptager åtskilliga om-
tyckta kompositioner ur sällskapets repertoar,
bland annat Gades »Agnete og havfruerne», folk-
visorna »Så hafre» och »Hök och dufva», arran-
gerade för kör a kapella af A. Hallén, a capella-
körerna »Heidenröslein» af Schumann och »Nattlig
frid» af Saint-Saëns. Hofkapellet spelar uvertyren
till Wagners »Tannhäuser», orkesterpartiet till den
af Hallén tonsatta balladen »Sten Sture», hvilken
deklameras af hr Engelbrecht, m m.
Idealem a.
Berättelse
af
C. O. Gumoelius.
Belönad med hedersomnämnande vid Iduns
stora pristäfling.
(Forts.)
«
ur var det nu med den tillkämpade likgiltigheten?
Bortblåst.. . försvunnen som en dimma för
kärlekens sol. Ty hon kände nu, att hon älskade
honom, och att denna känsla var starkare än allt
hvad hon hittills erfarit. Hur gärna skulle hon
ej i detta ögonblick velat bortgifva hela den
lärdomsapparat, som i så många år varit hennes
stolthet, blott för att hafva den älskade bredvid
sig, veta honom skyddad för dödsfaran. Under
dessa ångestfulla timmar blef det henne mer och
mer klart, att ett lif utan honom vore såsom en
vandring i öknen. Hade hon fördom genom sitt
inbilska högmod sårat sina jämnåriga, led hon
nu ett mer än tillräckligt straff därför.
Det uppbådade folket från granngården hade an-
kommit, och då man nu var försedd med lämp-
liga verktyg och hade skicklig ledning, gick arbe-
tet raskt och med större trygghet. Gång efter
annan upphäfdes höga rop för att möjligen fram-
kalla ett svar, men därinne var tyst som i
grafven.
Slutligen kom man till en sort vägg, där ste-
narne tycktes vara upplagda med en viss ordning.
Axel erinrade sig då Oskars uttryck, att han hade
byggt upp en vall af stenar omkring sig, och man
började därför att med stor försiktighet uppifrån
bortröja väggen. Efler en stund hördes ett utrop
från en af arbetarne. Då denne skulle gripa om
en sten, hade den fallit inåt och sålunda öppnat
ett hål i väggen. Mannen trädde in armen, men
kunde ej känna något åt någon sida. Man var
således utan tvifvel vid den håla, däri Oskar blif-
vit innestängd. Skulle man träffa honom vid lif?
Sinnesrörelsen började blifva outhärdlig och för-
ökades ännu mera genom den ytterliga vaksam-
het, med hvilken man måste gå till väga. Ingen
sten borttogs, utan att man förvissat sig om, att
detta ej medförde någon rubbning bland de öfriga,
och så snart öppningen blifvit tillräckligt stor, in-
skötos däri stolparne från det nedbrutna tältet för
att understödja taket.
Ryktet om den gjorda upptäckten spred sig blix-
snabbt till de utanför stående grupperna, och alla
vä.tade nu i andlös tystnad på vidare nyheter.
Till och med fru Bröms kom sig ej för med mer
än att brumma för sig själf: »En treflig lustfärd
det här! Skall inte den välsignade Lindén ur
huset efter detta, vill jag inte heta Hilda Bröms.»
Och så gick en rörelse genom mängden, som
ifrigt närmade sig platsen, så nära de kunde komma
för de utsatta posternas skull.
»Han är funnen!» ljöd det.
Ja, man såg därinne i skymningen hans ena
hand och ett stycke af armen framsticka under
en sten. Ännu en stund förflöt under ljudlös
stillhet, och så syntes männen komma ut ur hå-
lan, bärande den återfunne emellan sig.
Lefde han? ’
Kroppen hade nedlagts på gräsmattan, och dok-
torn började sin undersökning. Efter en stund
steg han upp och drog ett djupt andetag.
»Han lefver,» sade han högt, men tilläde där-
efter sakta till notarien: Ȁnnu lefver han, men
jag fruktar att han är illa skadad. Han måste
genast transporteras hem.»
Axel hade knappt hört tillägget: »Han lefver,»
förrän han upprepade det så högt, att det hördes
långt bort, och kastade sig därpå i sin fars armar.
Den starke mannen snyftade som ett barn. Han
lugnade sig likväl genast och såg sig omkring.
»Hvar äro systrarna?» frågade han därefter.
»Nere vid elfven,» svarade fadern, »Elsa ...
Mera hörde ej Äxel. Utan rock och hatt, den
eleganta sommardräkten fläckig och sönderrifven
samt själf nästan oigenkännelig af den smuts, som
tatuerade hans vackra ansikte, flög han som en
pil öfver planen och stod snart nere vid land-
ningsplatsen.
Där satt Anna fortfarande orörlig, försjunken i
sina tankar. Elsa låg utsträckt på en af sofforna,
stilla och med slutna ögon, medan Siri långsamt
gick fram och åter på stranden. De hade under
dessa ångestens timmar ej talat ett ord. Något
hade kommit emellan dem, som gjorde, att orden
dogo bort på deras“ läppar hvarje gång de för-
sökte gifva luft åt de ångestfulla tankar, som mar-
terade dem.
Men nu syntes Axel i skogsbrynet, och jublande
ljöd ropet: »Han lefver... han lefver!»
Anna reste sig med ett sakta frammumladt: »Gud
vare lof» och gick öfver landgången inåt skogen..
Siri hade stannat i sin gång, men hennes blickar
riktades ej mot Axel, utan mot Elsa. Denna hade
glidit ned på båtens golf och låg nu på knä vid
soffan med ansiktet doldt i de sammanknäppta
händerna.
»Det kan då inte katten förstå sig på er, flic-
kor,» utbrast Axel förargad till Siri, då tystnaden
blef honom för lång. »Här springer jag andan
ur mig för att framföra den gladaste underrättelse,
jag för närvarande kan tänka mig, och så svara
ni ej ett enda ord.»
»Tack snälla Axel,» genmälde Siri med ögonen
ännu fästade på systern, »det var rysligt vänligt
af dig, och du kan väl förstå, att vi äro oändligt
glada öfver utgången ... men du vet väl också,
hur svårt det ibland är att gifva glädjen luft i
ord.»
»Nej, minsann jag det vet,» brummade Axel.
»Jag tycker, att jag skulle vilja skrika ut min glädje
för hela världen, fåglar, skog och vatten,» och
därmed gick han ned på ångbåten för att snygga
upp sig och ställa i ordning en bekväm hvilobädd
åt sin till lifvet återskänkte vän.
Då Axel försvunnit, stod Siri ännu ett ögonblick
orörlig, men gick därpå hastigt öfver på båten
och lade handen på systerns axel. En skälfning
genomfor den knäböjande, men hon låg fortfarande
stilla.
»Elsa,» sade den äldre systern vänligt, men be-
stämdt. »Du måste söka lugna dig och följa med
upp till de andra. Vi hafva redan varit här allt
för länge och gjort för stor affär af detta ditt lilla
illamående.»
Elsa upplyfte nu sitt tårdränkta ansikte.» Förlåt
mig,» stammade hon, »förlåt mig .. .jag trodde ...
jag visste inte... hvad jag är olycklig!» utbrast
hon, och ville åter sjunka tillbaka i sin förra
ställning. Siri hejdade henne dock och tvingade
henne med mildt våld att sätta sig på soffan. «Jag
måste ordna ditt hår,» sade hon och började reda
ut de intrasslade lockarne. »Skölj sedan ansiktet
i kallt vatten, så syns det ej, att du gråtit.»
Dessa nyktra och praktiska råd bidrogo mera
att lugna den unga flickan än de ömmaste smek-
ningar och tröstegrunder skulle gjort. Hon var
snart åter sig lik och följde utan invändning sy-
stern, som föreslog, att de på en omväg skulle
sluta sig till det öfriga sällskapet.
Strax innan de framkommit, sade Siri med ton-
vikt: »Vi skola en annan gång tala närmare om
det här. Frågar man nu, hvaraf ditt illamående
kom sig, så skyll på värmen, och var framför allt
munter och glad som vanligt. Vi hafva ju, gud-
skelof, ingenting mera att vara oroliga,» för tillfo-
gade hon sakta.
Sedan doktorn afslutat undersökningen, lades
den blodiga gestalten af den nyss så muntre och
kraftige mannen på en improviserad bår och för-
des ned till ångbåten. Ena armen var afbruten,
ett krossår i hufvudet och ena foten ur led, detta
var hvad som syntes, och som ej ingaf doktorn
någon oro. Värre var hans fruktan, att några inre
delar blifvit skadade, ty några droppar blod hade
framträngt ur den tillslutna munnen. Det beslöts,
att endast doktorn skulle följa med den sårade,
och att ångbåten sedan skulle återvända för att
hämta de öfrige.
»Och provisorn?» utropade någon, då det sorg-
liga tåget försvunnit bakom träden. »Har man
hört något af honom?»
»Ja bevars,» svarades under skratt. «Han svär
och dundrar i sitt mörka hål, öfver att det går
så långsamt med hans utgräfning, och påstår, att
han dör af törst. Karlarne hafva all möjlig möda
att få honom att hålla sig stilla och ej ställa till
någon ny olycka.»
»Åh, han får väl lugna sig,» inföll en tredje.
»Han hinner väl få tillräckligt innan kvällen. Vi
hafva honom nog snart här.»
(Forts.)
Innehållsförteckning.
Karolina Lindström; af Axel Josephsson. (Med porträtt.)
— I morgon! poem af C. L—n. — »Huslig ekonomi». — I
»damernas paradis»; pariserteckningar för Idun af AlvarArf-
widsson. II. — Huru åstadkomma lämpliga reformer vid af-
fattandet af tjänstebetyg? — Iduns panoptikon; af Renholm.—
När grosshandlaren förlofvade sig ; novellett för Idun af Elin
Amecn. (Forts.) — Barnens sysselsättning, af Ellen Bergström.
(Slut fr. föreg. n:r.) — Ur notisboken. — Teater och musik.
— Idealema; berättelse af C. O. Gumœlius. Bel. med heders-
omnämn. vid Iduns stora prist. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
